Nyöppning!

http://vardagsglimt.blogspot.com/

Få se om jag behåller namnet eller ändrar det på vägen. Fortsätt gärna komma med kommentarer. Tack Sunflower!

Konstens alla regler

En härlig flexibel spelplan. Jag med är en spelare inom konstens alla regler. Små små texter har jag vissa kvällar suttit ned och "författat". Ord som bränns eller bara känns. Vad ska jag kalla den bloggen där jag vill lägga ut mina små korta glimtar av vardag och tankar. Jag kommer inte på det. Var dags glimt skrev jag häromdagen. Kan man heta så? Inget som bränns men som kanske känns. Tips så kommer snart en ny exilmamma där jag bara skriver som mig själv. Tips? Tips? Tips?

(tänk att det fortfarande glimtar in personer här fast jag stängt, jag hoppas ni som gör det har frön till min idétorka!)

; )

a presto!

Både tid och lust finns men sätter ändå punkt

Jag känner att jag är klar. Vi blev vagabond bloggen, utan att själva veta om det. Stockholm-Italien-Schweiz på ett år. Och vidare kommer vi att flytta. Men kanske först om några år. Här känns det bra. Som ett fantastiskt ställe att låta barnen växa upp, dessa småbarns år. Som ett fantastiskt ställe i södra Europa att vistas i. Klimatet, kulturen, maten och alper och stränder. Vi kommer att utnyttja alla naturtillgångar etc maximalt under vår tid här. Och vi kommer alltid att ta tillvara på språket italienska, vart vi än kommer att befinna oss.

Skolan är fantastisk och vi börjar "göra vänner" alla fyra här. Vi besöker Como varannan vecka och våra vänner där kommer med till oss. Vi pratar nu italienska ok vi som är över 33, de små barnen pratar nästintill flytande. Vi har lärt oss vissa osynliga koder och vi har svetsats samman oerhört som familj. Men det med har jag skrivit om. Och röda små rosetter vi knutit på vår gemensamma livstråd som familj ska jag fortsätta att skriva om, men i min privata dagbok.

Min blogg blev ett år gammal. Jag älskar att skriva och tid och lust finns till att fortsätta. Men bloggen om hur det känts att flytta utomlands med barn tror jag är slut nu. Imorgon fyller jag 34 år, i underbara oktober. Imorgon kommer jag inte att blogga här. Jag stänger denna bloggen. Den känns plötsligt för privat, det har ramlat in massa nya besökare. Jätteroligt! Men min intigritet slog samtidigt larm. Jag vill inte lämna ut barnen och jag känner att jag går balansgång där och ibland är det nog trespassing. Nu har jag skrivit om vår anpassning till ytisfamilj, om att bo i Italien och nu i södra Schweiz, att flytta utomlands med barn och alla dess utmaningar.

Jag dyker kanske upp igen, men som bara jag. Bara för att skriva. Om min kärlek till ord och dess innebörd.

Jag dimper in hos mina favvobloggar som betraktare och för att ibland lämna en kommentar. Och hoppas att alla andra inte tar samma beslut som mig. TACK alla ni som besökt Exilmamman. Ni osynliga men främst ni synliga. Tänk 100 besökare om dagen, jag menar så många "känner" jag ju inte! (och inser att det är ett litet antal jämfört med de "stora" bloggarna)Jag kommer alltid att vara nyfiken på vem du är som läst här ; ) Och tack ni som berikat genom många fina härliga och roliga kommentarer!

Indraget patent...

Jag resignerar. Lilla H har en skön 6 års "kris". Humörssvängningar a la Fittipaldi snabba . Jag har jag inte längre patent på sköna sväningar i humöret i vår familj. Jag är omkörd, hon är grymt snabb i svängarna och rivstartar ibland ända in i mål.

Jag behöver lägga näsan i blöt. Hos Anna Wahlgren eller någon annan. Jag ska även ansöka om nytt patent, det är lättare att växla upp och ner än att vara däckbytare! Men jag inser att jag numer får ha blåstället på och justera gas och broms vid behov i typ 18 år till....

Flygande pianon och nunnor på stavgång

Jag ogillar att bo i homogena områden. Det tråkar ut mig. Får mig att sucka. Jag uppskattar multikulti och att få inblick i och intryck av och närhet till allt vad multikulti innebär.

Nunnor såg jag aldrig i Stockholm eller i "vår" förort i stor Stockholm. Jag har aldrig förut pratat med en nunna när jag tänker efter. Här ser man nunnor på stavgång, i trupp kacklandes som vilken stavgångs trupp som helst. Så klart. Deras stavgång är ju inte annorlunda än någon annan grupps stavgång. Att lära mig själv och barnen respekt för olikheter som i sin tur väcker intresse för olikheter känns viktigt för mig, för att inte bli så trångsynt. Tro kultur kroppsspråk språk mat you name it. Berikas med det bästa från allas världar, en maträtt kanske, ett ord, en gest, en tro.

Just nunnorna här får mig att le dagligen, ibland att tårögdas. Som när de berömmer våra barn för att så snabbt vara en självklar del av skolan, som om de alltid gått där. Som när de berömmer deras vackra italienska uttal och hur italienskan så snabbt förbättrats. Och lika förvånad blir jag varje morgon när jag ser dem sparka boll med barnen. Fördomarna jag inte visste jag hade om nunnor börjar nu suddas bort. Gud och Jesus har de aldrig nämnt för oss. Jag har bara hört den lilla nunnan på 148 cm ropa min gud när hon fick en boll hårt på benet. För att sedan skratta.

Flygande pianon. Nej det faller inte undermultikulti men under olikheter. Främst då i terräng och kostnad. Här fraktas allt med helikopter. Vips flyger en grävskopa över vårt hus för att nästa sekund frakta ner ett piano. Så fort jag hör en helikopter snurra glor jag storögdt ut!

Vart kan jag träffa Jesu (Jesus)?

Tänk om man fick krypa in i sina barns hjärnor, eller att man kunde ladda ner en fil från dem och knäcka lösenorden som skyddar informationen, för att förstå vart filen kom ifrån och hur den faktiskt programmerades. För man inser snabbt som förälder att vi hanterar information olika, barn och vuxna.

Lilla H höll precis på att somna i soffan då vi hade en rejäl storm nyss, där blixten slog ut all el och kvällens mörker blev skrämmande för de små barnen. Vi hade tända ljus i öppna spisen och på bordet, så att de kunde somna in utan att vara rädder för mörkret, här i stormens öga.

Ögonen var slutna på lilla H men så satte hon sig upp, raklång. -Vart kan jag träffa Jesu, det lilla barnet i mammans famn? Klarvaken, pigga frågande ögon. -Ehm, vännen vissa tror att Jesus finns i himlen, men att han bodde på jorden för många år sedan. I kyrkan kan man se bilder av honom, hur vissa tror att han såg ut. Jag la mig bredvid henne en stund i soffan. -Älskling har ni pratat om Jesus i skolan? - Nej mamma, men jag har sett honom på bild, Jesu är en bebis. Sen somnade hon.....

Jag tror ju på kära goda godheten. Det vore lättare att få frågan vart man träffar "hon".

Benvenuto Ottobre...

Oktober. October. Ottobre.
Gunga. Swing. Altalena.
Balans. Balance. Bilancio.
Morgonstund, oöversättbart.
Precious, ett fantastiskt vackert oöversättbart ord.
Lagom, ett behändigt balanserat oöversättbart ord.

Det gungar ord, tusentals ord i min hjärna. Bildar mening i klunga. Står vackra ensamma. Fantastiska ord, på flera språk, ibland samtidigt.Precious words. Ibland är det som Kajsa Vargs soppa, en oduglig blandning som får pricken över i:et kanske tackvare ordet spik.

Jag älskar oktober. Ordens månad. Böckerna travas och traven minskar. Tusentals ord registreras och vissa landar och känns av. Bränns. Läsning under ljusa lågor. Lågor från ljus. Ofta långt in i mörkrets timmar.

Syskonkärlek

Huxflux vid frukostbordet:

Lilla H: O jag ska inte gifta mig med dig när jag blir stor, det vet du väl nu?
Lille O: Hm, men jag vill gfta mig med dig.
Lilla H: Nej jag ska gifta mig med någon annan förstår du väl, man gifter sig inte med sin bror.
Lille O: Ja ja, det där kommer du att glömma bort om några år. Rösten är ovanligt mogen :)

Lille O är fenomenal på att slippa förlora en argumentation även om den är light light. Och att få oss andra att skratta och sluta argumentera med honom....

Sen gick de små ut ur dörren och hoppade in i bilen efter att ha blåst en slängkyss till sin mamma. Precis som vi hade det om morgonen i Sverige, två glada barn gick gladeligen till dagis. Vi som upplevt annat i Italien känner värmen inombords av att de så gladeligen vill till skolan.