Sydnytt följer oss till en spökmack

SPÖKMACKAR i SVT:s kulturprogram Sverige!

SVT reste med oss en dag och besökte några av landets spökmackar. Resultatet blev ett inslag i kulturprogrammet Sverige!. Se inslaget här (22 minuter in i sändningen):

DN recenserar SPÖKMACKAR

Dagens Nyheter recenserar SPÖKMACKAR. Läs artikeln här

Lördagen den 26 maj kommer kulturprogrammet Sverige! visa ett reportage om vår bok. Missa inte det. SVT1 kl 19.00!

TV4 Västmanland träffar oss vid en spökmack

Köp SPÖKMACKAR här!

SPÖKMACKAR i media

I och med att SPÖKMACKAR kommit ut har också media intresserat sig för dessa moderna mötesplatser.

Ett litet axplock av intervjuer finns här:

Tidningen Metro
P4 Radio Värmland
P4 Radio Västmanland
P4 Radio Kristianstad
P4 Radio Norrbotten Ungefär 10 minuter in i sändningen
P4 Radio Västernorrland Ungefär 15 minuter in i sändningen

Beställ boken här via Adlibris

SPÖKMACKAR kommer 20 april

Nu är det klart att SPÖKMACKAR kommer den 20 april. 112 sidor läckra bilder av det som finns kvar av femtio- och sextiotalets svenska bensinmackar. Självklart berättas också historien om bolagen och om hur Sverige kunde ha en så stor marknad för bensin. Boken kan också fungera som vägvisare till spännande lämningar av Gulf, Esso, BP och de andra. Ett måste för dig som gillar små vägar och vackra former.

Boken kommer att kunna beställas via bl.a. Bokia, Ord och Bok, Adlibris och Bokus.

Stängt på kommunikationscentralen

HENNAN. Bakom sprickande eternitplattor pustar Hennans lanthandel ut. Här står en av landsbygdens viktiga kommunikationscentraler och väntar på en inte allt för ljus framtid. Lanthandeln har inte bara varit ombud för både apotek och systembolag utan också fungerat som ortens bensinstation.

På var sin sida om den svarta sedelautomaten står två ommålade Ljungmanspumpar från mackens Caltex- och Texacoperiod. När vi kommer till Hennan går det inte att tanka. Men det är inte länge sedan som bensinen flödat här. De båda pumparna har erbjudit modernare oktantal som 98 och blyfri 95. Trots detta har redan glasen krossats framför räkneverken.

Hennan är en liten ort i norra Hälsingland. Ändå är den inte helt avvecklad. I en gammal skola tillverkas fortfarande preventivmedel i form av Nils Adamssons kondomer. Adamsson som kom från orten bedrev sedan försäljning av gummit över landet i rostfria automater. Dessa var märkta med ”Sjukvårdsautomat”, så att också de blyga skulle våga sig fram.

Någon automat med sjukvårdsinnehåll hittar vi inte vid lanthandeln. Här verkar inget säljas över huvudtaget. Glaset från pumparna krasar under sulorna. Plötsligt spricker ytterligare en platta på väggen bakom.

Hennan. Sluttankat i Hennan. Foto: Therese Nerlund.

Säljande bensinpris

HÄMNÄS. Ute på den värmländska landsbygden börjar det att bli långt mellan bensinstationerna. Landskapet har varit relativt macktätt, men armas nu ut allt mer. Längs de mindre vägarna är därför pumpar stadda i förfall en tämligen vanlig syn.

Blank som ett ormskinn ligger en av de mindre vägarna mot Norge. Några stora trafikvolymer har säkert aldrig passerat här och vid den gamla lanthandeln råder lugnet. En välbekant stolpe har fått oss att stanna och vi går den vanliga promenaden runt lämningarna från ett bensinbolag som inte längre finns.

Vid vägen skvallrar resterna av den tiokantiga skylten om att det tills nyligen gått att tanka Uno-X på vår fyndplats. Formen har en speciell historia.

Uno-X grundades i Sverige av affärsmannen Arne Sandberg 1959. Åtta år senare sålde han företaget till det anrika brittiska oljebolaget Burmah Oil, som bl.a. ägt det i Sverige mer välkända oljemärket Castrol. Vid övertaget valde Burmah Oil att inte byta namn, men väl logotyp på bensinmackskedjan. Uno-X fick ta över britternas tiokantiga symbol med rött och blått i kanterna, men behålla sitt eget namn i mitten. En mycket märklig lösning. Det skulle vara som om Preem skulle klistrat in namnet ”Texaco” på sin björn eller om Station placerat ”Esso” under sin droppe.

Nåväl. Brittiska Burmah Oil kom att gå allt sämre och 1996 såldes Uno-X till Norsk Hydro. Resten av Burmah Oils verksamhet köptes senare upp av BP. Och uppköpshistorien fortsätter. När Norsk Hydro köptes av Statoil 2007 tvingades den nya koncernen att av konkurrensskäl sälja Uno-X till någon annan. Valet föll på finska St 1 och varumärket Uno-X försvann för gott.

Som vanligt i dessa uppköp och omorganisationer passar företagen på att lägga ner stationer de inte tycker säljer tillräckligt. En av dessa var Uno-X i Hämnäs. Men allt är inte nattsvart. Den lokala föreningen Bymacken har tagit sig an stationen och ska fortsätta sälja bensin här.

Den välbekanta stolpen står kvar ännu ett tag vid vägen. Priset 0.00 är onekligen säljande. Av Uno-X finns bara ex kvar.


Hämnäs. En Ex-max. Foto: Therese Nerlund.

SPÖKMACKAR kommer snart

I mars kommer boken som presenterar resterna av Sveriges bensinstationer. En i lika delar personlig som arkitektur- historisk skildring av det som står kvar längs vägarna från 1950-, 60- och 70-talen.

I SPÖKMACKAR kan du följa med på resan genom stora fotografier, bensinbolagskartor och informerande text.

Småmacken mitt i storstaden

SUNDBYBERG. Småstaden mitt i storstaden kallar sig Sundbyberg. Som den första förstaden till Stockholm tronar ännu ”Sumpan” som en självstyrande stad. De andra, Aspudden och Midsommarkransen har ätits upp av den stora grannen sedan länge. Även om känslan är att tiden går lite långsammare i den tidigare industristaden börjar markpriser och bostadsspekulation att leta sig hit.

Det var länge sedan de sista pralinerna rullade av Maraboubandet här och ännu mer avlägset ter sig idag det stora kabelverk som spottade ur sig linor för starkström. Istället har den kreativa medelklassen flyttat in med sushibarer och espressohak. I den tidigare så livliga korsningen av Allén och Järnvägsgatan är det numera förhållandevis lugnt.

Vid samhällets västliga port låg här under många år den förnämliga bensinstationen ”Alléservice”. Idag flagar stationshuset bort i drivor av gamla bilar som betjänas av den ännu levande verkstaden. Macken, som hela tiden haft en oviss tillvaro på rivningskontrakt, pustar ut ännu ett tag i väntan på de ständigt hotande grävskoporna.

Bensinstationen är elegant välvd mot korsningen i en konkav omfamning av motoristerna. Under många år var ”Alléservice” en flermärkesstation, där det gick att tanka bensin från flera bolag. Framförallt var det BP och Gulf som stod för soppan. På senare år blev det Q8 för att sedan några år helt sina ur slangarna. Som enda rest från denna tid sitter ännu BP:s gröna sköld på fasaden. Utformningen är den kursiva varianten som såg dagens ljus 1989 och gällde fram till millennieskiftet då skölden skrotades för gott av BP:s brittiska huvudkontor.

Under mackens hela verksamhet har servicedelen med sina två stora portat använts för reparationer och rund- smörjningar. Hallen har påkostade ljusinsläpp i glasbetong som ger ett sakralt ljus långt in i det helkaklade innersta av bilismens helgedom. Trots sitt skick tillhör ”Alléservice” de finaste exemplar av de ännu stående resterna av modernismens bensinmacksperiod.

Det ständiga rivningskontraktet till trots står ännu bensinstationen kvar. Vi hoppas att de styrande i Sundbyberg inte förhastar sig och tar ”Alléservice” av daga. Läget mellan järnväg och gata kan knappast ge några nya bostäder. Istället borde verksamheten få utvecklas igen. Sumpan behöver sin småmack.


Alléservice flagnar bort. Foto: Henrik Nerlund.

Brittisk olivolja

OLIVELUND. Det är ögonblicket strax före det då dagsmejan åter förvandlas till blankis. Solen står vinterlågt över ett fruset Södertörn som idogt väntar på en ihållande smältning. Efter mil på de gamla snirkliga vägar som än utgör stora delar av halvöns vägnät når vi fram till ett mentalt Medelhav. Åtminstone till namnet.

Vid den lilla husklunga som fått det poetiska namnet Olivelund stannar vi. Om namn hade kunnat anmälas till reklamationsnämnden hade förmodligen vår plats sållats av dylika. Det är nämligen tunnsått med oliver här. Influenserna på platsen kommer snarare från Storbritannien.

Om än ett varsamt förfall, är det en ganska prydlig landsortsmack som står i vägkanten. De båda pumparnas patina har få jämförelser. Dieseltappens framplåt har fått en i det närmaste inverterad färgning av tidens tand. Den en gång vita plåten med det gröna sköldklistermärket är idag roströd med en vit skugga av BP-lövet.

Som vanligt letar vi efter fragment. Bland bilvrak och modd trampar vi runt. På ett intilliggande serviceskåp hittar vi det vi letar efter. En hel BP-logo sitter kvar med ett dramatiskt handmärke under. Det infrysta handavtrycket leder tanken till en brottsplats i en amerikansk tevedeckare.

Ändå är platsen fridfull. Här stör endast någon enstaka förbifarande pick-up eller ett par pigga skator. Här är det vare sig brott eller brått.

Vår gissning är att BP i Olivelund höll ut till nittiotalets början. Kombinationen av nya miljöregler och Statoilövertaget av den brittiska kedjan är troligtvis svaret på nedläggelsen. Nya framtidsinvesteringar i en plats som Olivelund är nog inte att räkna med.

Vi far vidare på småvägar medan solen sjunker bakom trädtopparna. Skatorna skrattar medan isen återtar de vattenpussar den förlorat under dagen.


Olivelund. BP har fryst fast. Foto: Therese Nerlund.

Från bensin till sopor på Södermalm

STOCKHOLM. Avvecklingen av Stockholms bensinstationer går snabbt. Från att ha funnits i vart och vartannat gathörn är stadsmacken idag en ovanlig företeelse. När vi för ovanlighetens skull lämnar landsvägen för storstaden känns glesbygdens macklöshet igen.

På Södermalm i Stockholm bor det över hundra tusen personer. I stadsdelen finns det idag två fungerande mackar. Översatt till resten av landet borde detta vara en bristsituation i paritet med det inre av Norrland. Medan vi försöker ta reda på hur de försvunna stationerna ser ut idag diskuterar vi varför stadens stationer idag är så få. På en avsnörd del av Brännkyrkagatan hittar vi resterna efter BP. En av alla dessa småmackar som det brittiska bolaget 1989 sålde till Uno-X står kvar i en ny roll. Den lilla funkislådan, vars fönstersättning och entré går att utläsa, har idag blivit soprum för Stockholmshem. Ett ganska tragiskt öde för en mindre tapp.

Vi stannar en stund och funderar på vad som är bäst av att rivas helt eller som här förvandlas till uppsamlings- plats för stadens avskräde. Nå väl, eftersom stationshuset trots allt finns kvar går det i alla fall att göra några mindre fynd. På baksidan av byggnaden minner fortfarande ett par solblekta dekaler om bensinhandeln som skett här.

Macken levde faktiskt en bra bit in på 2000-talet. Sista tiden var den skyltad som Hydro. Ett allmänt beslut i kommunfullmäktige 2004 beseglade dess öde liksom de flesta andra stationer i innerstaden. Hur länge resten av dem håller ut vet ingen.


Brännkyrkagatan. Uno-X har nedgraderats till soprum. Foto: Therese Nerlund.

Grundstötta bilister i Roslagen

GRUNDET. Någonstans i Roslagen har ytterligare en småmack dukat under. När vi stannar till en sommar- eftermiddag är det lugnt vid de rester av bolaget Bilisten som fortfarande står kvar och minns. Här har det inte runnit någon bensin genom slangarna de senaste åren.

Bilisten grundades som en billighetskedja av Volvo 1976. Redan från början var affärsidén att sälja bensin via automat. Automatiseringen av bensinstationerna förändrade marknaden under sjuttiotalet och innebar det definitiva slutet för de personligare mackarna med personal som också tankande vid pumpen.

Tankomaten blev verklighet när samma teknik som användes för bankomaternas sedelutmatning vändes bak och fram och tillät exakt inmatning av sedlar. Tekniken utvecklades i Sverige och den första tankomatmacken invigdes redan i slutet av sextiotalet i Västerås.

Vi funderar över vad automatiseringen inneburit för livet på landsbygden. På sina håll, ett sätt att behålla delar av en utglesad service. På andra, nedläggning av butik och verkstad. Här i Grundet, till och med nedlagda automater.

Bilisten, som fortfarande finns kvar som bolag, har liksom de andra bensinföretagen en händelserik historia med uppköp och övertaganden. Redan 1985 såldes företaget till Shell som var ägare fram till slutet av nittiotalet. År 2000 köpte Bilisten ett stort antal mackar under namnet Polar av Shell. Efter ytterligare försäljningar hamnade bolaget i samma koncern som QStar.
Inget av detta syns vid det lilla vägskälet vid Grundet. Här står pumparna kvar under sitt glasfibertak med Bilistenloggan. En ganska akterseglad plats idag.

Vi stannar ett tag och pratar om just taket. Trots sitt rangliga skick är det lite av en raritet trots allt. Vi undrar om hur många andra formpressade tak av detta slag som tillverkats. Det är åtminstone det enda i sitt slag som vi sett under våra resor.

Ingen stannar längre här och svär över femtiolappar som fastnar i sedelautomaten. Eller väljer mellan blyfri eller blyad 98. Snart har också vi lockats av Sommarsverige att fara vidare längs med Roslagsvägarna.


Grundet. Sedelautomaten har svalt sin sista hundring. Foto: Therese Nerlund.

SPÖKMACKAR kommer som bok 2012

Vi har inlett ett samarbete med Tangent förlag och kommer tillsammans att ge ut boken SPÖKMACKAR, som bygger på de många hundra resor vi gjort i Sverige där vi besökt och fotograferat nedlagda bensinstationer i olika stadier av förfall.

Vi har samlat de allra finaste platser vi besökt och kommer att presentera dem med gamla och nya bilder och aldrig tidigare publicerat material. Boken kommer ut under början av våren 2012 och vi hoppas att ni som följer MODERNISMA kommer att gilla den!

Under tiden kommer bloggen att leva vidare och uppdateras regelbundet.


Henrik & Therese

Gulf möter gluff-gluff

ÄLVSJÖ. Försommar- hettan har sänkt sig över den gyttriga villastaden ett stenkast från Älvsjö station. Då och då störs lugnet av jublande studentskaror som passerar segerrusiga på sina flak i junieftermiddagen. Grönskan har på nytt inlett sin kamp mot de hårdaste av hårdgjorda ytor.

I Stockholm lever äldre bensinstationer som bekant farligt och stationen i Älvsjö är ingalunda något undantag. En grävskopa som tagit helg slumrar vid tomtgränsen och visar med sina närvarande käftar vart också denna byggnad är på väg. I motsats till alla de bortglömda stationer vi besökt i de avlägsnaste avkrokar av landet är denna fyndplats intressant för att den över huvudtaget finns kvar. Med en pumpande befolkningsökning, stigande bostadspriser och överklagande grannar borde det inte finnas några gamla gulfmackar att besöka längre på bara tio minuters avstånd från innerstaden.

Här finns dessutom fortfarande en hel del att se. Under ett skärmtak står tre pumpar kvar på sin ö. Förmodligen ditflyttade från någon annan plats. De är alla gulfmålade och synligt påbättrade av någon kärleksfull innehavare. Precis som vid stationen i småländska Vena finns här dekaler som gör reklam för Gulf:s en gång så berömda ”hostningsfria” bensin ”NO-KNOX”. På en av pumparna står det ”Good Gulf” som också det bottnar ur en numera hädangången reklamslogan. Det sägs att en nöjd kund i USA skrev till moderbolaget och undrade om var han kunde få tag på mer av ”that good Gulf gasoline”. Företaget var inte sena på att använda detta i sin marknadsföring.

Macken uppfördes 1961 och kom sedan att serva Älvsjöborna med bensin och service under ett par decennier. Typsnittet på ordet ”Bilverkstad” skvallrar om att macken under 1980-talet övergått till Q8 efter deras köp av Svenska Gulf 1981. När grävskopan vaknat till liv igen kommer processen med stationen göras kort. För någon månad sedan vann den nya detaljplanen laga kraft och bensin får ge plats för andra verksamheter.

Runt pumpöns betong skjuter allt fler resliga ogräs upp ur marken ovetandes om sitt kommande öde. Försommarvärmen ger ett behagligt lugn i villaidyllen. Ytterligare en stund sover grävskopan.


Älvsjö. Gulf står och väntar på ödestimman. Foto: Henrik Nerlund.

Tid flyktig som bensin

HOLMSVEDEN. Sverige har bråttom till städerna. Med flyttlass från land till stad eller på genomresa mellan städer passerar de bilburna med Sverige i backspegeln. Allt medan skogen breder ut sig minskar den synbara mänskliga aktiviteten.

Rätt som det är avbryts skogsmattan för ett par ögonblick och en ännu levande ort uppenbarar sig. Så är det med lilla Holmsveden i Hälsingland. I samhället som kan stoltsera med sin egen Westernfestival bor idag knappa hundratalet och skärvorna efter en annan tid finns kvar.

Holmveden ligger strategiskt i den punkt där länsväg 272 och norra stambanan tangerar varandra. Här har folk mötts under långa tider. Stationen finns faktiskt kvar och är som ett under inte nedlagd.

Den minnesgode läsaren kommer säkert ihåg att vi besökt Holmsveden tidigare. Här har trafiken varit av den intensiteten att de passerande ekonomiskt uppburit minst två bensinstationer i samhället. Den ena, Gulf (som du kan läsa mer om här), är kvar i sitt halvnedpackade läge vid den högt belägna villan.

Idag stannar vi istället för BP. För visst ser vi i flagorna av Uno-X att detta är en BP-station. Det versala "TVÄTTNING" i Brittish racing green är en stark indikator. Troligen omskyltad till Uno-X i det större övertaget av mindre BP-tappar 1989. En bit bakom det bedagade stationshuset hittar vi den lövade pumpen som definitivt avgör stationens hemmahörighet. Till vår glädje är detta en station där det än går att tanka. Men hur länge till?

Bensin- stationernas liv är som bekant lika flyktigt som den vara de säljer och nu har även Uno-X bytt ägare. Finska St1 har på ett par år kommit in på den svenska marknaden och tillvägagångssättet är det vanliga med uppköp och sammanslagningar. Hydro, Uno-X, ett par Jet-mackar och så nu senast hela Shell-kedjan bildar det nya bolaget.

Hur bensinhandeln i Holmsveden kommer att fortgå får framtiden utvisa. Klart är att ett lägre antal mackar under färre antal flagg kommer att finns till buds för de bilburna. Med bensinmätaren på det röda fältet har Sverige bråttom till städerna.


Holmsveden. Skärvor av en annan tid. Foto: Henrik Nerlund

En stor stark Two Stroke

FAGERSTA. Likt en autostrada ringlar den fyrfiliga riksvägen förbi bruksortens centrum. Genomfarts- trafikanterna har flyttats från en centralare fåra och i dess bakvatten slumrar ytterligare en avsnörd gammal bensinstation. Även om det är omöjligt att ta sig direkt från den stora vägen till macken annonserar den tydligt sin närvaro ett par meter vid sidan av. Allt som skiljer är ett dike och ett vägräcke.

Vi stannar vid en femtiotalsskapelse som ritats för BP. Det är inte bara det gula kaklet och de gröna fönsterkarmarna som omedelbart avslöjar stationens ursprung. Minst lika demaskerande är det stora, närmast konvexa taket. Detaljerna är tidstypiska. Förutom rundade tak och hörn har pumpön en mycket elegant bumerangform.

Trots att stationsmodellen varit vanlig runt om i landet är den här den första vi sett under våra resor. Skicket är i huvudsak gott och avsaknaden av pumpar vägs kraftigt upp mot det fynd vi gör på stationshusets ena kortsida. Bakom en skjutbar plexiglasskiva uppenbarar sig en mycket stilig oljebar där tapparna fortfarande bär BP:s gröna etiketter. Här finns både diesel och färdigblandad tvåtaktssoppa vid sidan av oljorna.

Enstaka bilar passerar på riksvägen. På den återvändsgata som stationen idag ligger längs är lugnet kvävande. Frågan infinner sig om det verkligen trafiken som lags vid sidan av bruksorten och inte tvärtom? Kvar ligger en station i ett Fagersta som de flesta passerar.


Fagersta. Brittisk bar i femtitalsform. Foto: Henrik Nerlund

En orange skönhet

VÄSTER-TRYSERUM. Medan sommarsolen sakta sänker sig över Tjust tar vi av från Europavägen. Ett par kilometer inåt land sprider åkrarna ut sig runt ett stycke Sverige som kippar efter andan. Skog och ängar blandas med tomma sommarhus, enstaka bondgårdar och igenbommade mötesplatser. Medan vi undrar vart människorna tagit vägen kör vi rakt på ytterligare en pusselbit i landet som inte är.

Vi börjar vänja oss vid att komma för sent, men vid den före detta lanthandeln i Väster-Tryserum blir vi verkligen dragna vid näsan. Enligt ett anslag på dörren har vi med ett par timmar missat butikens sista öppna dag någonsin. Det sista av lagret och annan lös egendom som funnits värdefull har skingrats i en total utförsäljning.

Men i det kanske värdefullaste står kvar. Längs med vägen lyser den bedagade stationsskylten från Gulf än. Plåtskylten är verkligen en raritet och har suttit uppe under decennier efter att stationskedjan bytt logotyp. Gulf-symbolen i Väster-Tryserum ritades på 1920-talet och ersattes redan 1964 med den symbol som används idag.

Den orangea skivan med de skuggade versalerna är det enda som minner om bensinhandeln. Den gamlas pump-ön har förvandlats till ett fundament för en träbänk och andra spår saknas.

Butiken är igenbommad. Landskapet ger en liknande känsla. Medan vi lever med känslan att alltid vara ett steg efter, alltid lite för sena, gläds vi över den skylt som än fyller sin funktion i vägkanten. Inte som vägvisare till bensin utan till den nyss flydda gårdag.


Väster-Tryserum. Lanthandeln har tagit ner skylten. Längs vägen hänger den uppe. Foto: Therese Bengtsson

Dagen H fyller fyrtio

SKÅRBY. Vägen är smal och vi kör närmast i mitten av grusbandet. Då och då får vi möte och går ut åt höger. Rörelsen med ratten är reflexlik och den motsatta ordning som gällde fram till 1967 känns avlägsen. Högertrafiken som en gång varit omdebatterad och i folkomröstning avvisad har tappat sin politiska laddning.

Trots att 82,9 procent av svenskarna valde att behålla vänstertrafiken 1955 kom sidbytet att beslutas i riksdagen redan åtta år senare och genomföras efter ytterligare fyra år. Få förändringar har varit lika genomgripande. Dagen H, den tredje september för precis fyrtio år sedan bytte Sverige för alltid sida. Trafikreformen var versalernas julafton. Information gick ut om ”Dagen H” och ”timman H” från det sk. H-kvarteret i riksdagen.

Över 300 000 trafikmärken fick flyttas, bussar byggas om och trafikplatser spegelvändas. En enorm informationskampanj sjösattes efter djupgående studier av hur förändringen skulle förankras i svenskens medvetande och öka trafiksäkerheten. Formgivaren Sten Kindgren skapade högertrafikmärket som delades ut som påminnande klistermärken att fästa på instrumentbrädan. Märket trycktes också upp som en specialskylt i 130 000 exemplar som sattes i vägkanten för att uppmärksamma trötta bilister på nyordningen.

Först tror vi inte att det är sant, men mitt på den skånska landsbygden hittar vi det kanske sista av dessa trotjänare som än sitter kvar. H-märket påminner här än åldrade bilister om den jubilerande trafikomläggningen.

Vi rotar fram Rock-Boris gamla hit ”Håll dej till höger, Svensson” och känner oss förflyttade tillbaka till det historiska ögonblicket. Ce-Ge Hammarlund, kommunikationsminister Palme och Generaldirektören vid Högertrafikkommissionen Lars Skiöld ledde övergången i direktsänd radio. Privatbilar hade körförbud och yrkestrafiken fick order att exakt klockan 04.50 stanna på vänster sida. Efter ett par minuter körde nervösa bussförare, taxi-chaffisar och andra yrkestrafikanter över till den högra vägkanten. På slaget fem infördes högertrafiken och de parkerade bilarna fick fortsätta sin resa i en ny trafikmiljö.

Skiftet övervakades av 8 000 utkommenderade poliser och militärer. Till dessa fanns uppemot 150 000 frivilliga trafikledare på strategiska platser. Förutspådda olyckor och blodbad uteblev och reformen en succé. Statens Högertrafikkommission blev till Trafiksäkerhetsverket och fortsatte sitt upplysande arbete.

Sedan 1967 har antalet bilar fördubblats samtidigt som dödsolyckorna halverats. Prislappen landade på 600 miljoner kronor i dåtidens penningvärde, motsvarande många miljarder idag. Och Sverige kör på samma sida som alla andra kontinentaleuropéer.

Låten går till sitt slut och vi hör Rock-Boris röst klinga av. Nånstans läser vi det kuriösa att Boris Lindqvist, som sångaren egentligen heter, sedan kanske ett decennium emigrerat till Cypern, en av de fyra öar i Europa där mötena alltjämt sker till vänster. Vi fortsätter i grusremsans mitt.


Skårby. Den sista H-skylten i tjänst. Foto: Therese Bengtsson.

Ytterligare en lanthandlare har gått på pumpen

VALHALLA. Någonstans i en korsväg i Sörmland ligger gudarnas boning. Åtminstone till namnet. Idag är Valhalla just inget annat än en korsväg men annat var det för bara några år sedan.

Redan under senare delen av artonhundratalet fanns det lanthandel här. Carl Adolf Wall (därav namnet!) grundade Walhalla Lanthandel 1865 och under ett drygt sekel gick det att köpa livets nödtorft här. Där ingår som bekant också bensin och mycket riktigt står en BP-pump kvar och minns.

De första försäljarna av bensin, om vi undantar apoteken, var just lanthandlarna runt om i bygderna. En pump adderades till matvaror, spik och kolonial. Lanthandeln blev på så sätt den självklara mötesplatsen för landsbygdens folk och för de förbipasserande stadsborna i behov av drivmedel.

Idag är det mycket lugnt vid Walhalla handel. Själva lanthandeln håller som bäst på att byggas om till bostadshus och den en gång livliga korsvägen ligger stilla och tyst. Den grön-vita pumpen är fortfarande i ett gott skick och har ännu sällskap av en röd skylt med uppmaningen ”TANKA SJÄLV”. 1961 levererades pumpen från Ljungmans i Malmö.

Det är svårt att inte känna ett visst mått av svårmod när man besöker en före detta handelsplats. Särskilt som den var i fullt bruk för bara några år sedan. Vi undrar var folk i Årdalatrakten handlar nuförtiden? Det är minst två och en halv mil till både Nyköping och Malmköping.

Gissningsvis är det stormarknader och nattöppna bensinmackar som dragit undan mattan för handlaren i Valhalla. Som ett bevis på historiens ironi och rundgång står resterna av bensinhandeln kvar här. För i viss mån sluter denna utveckling cirkeln för den svenska bensinmacksepoken. Från gårdagens lanthandlar med en pump bensin har dagens bensinstationer gått från bensin, olja och service i fokus till just mat, badbollar och allehanda annat.

Nere vid korset hänger en trasig skylt kvar. Fästet ser ut att ha burit BP:s gröna sköld en gång i världen. Uppe vid butiken hänger en gul skylt med orden ”Livs” och ”Bensin” kvar i vinden. En epok är otvivelaktigt i graven.

Handelsbodens nedläggelse är ett självklart svar på att mackarna blivit butiker och tagit kundunderlaget med sig. Så smärtsamt kan det vara. Kvar blir minnen och en allt lugnare korsväg.


Valhalla. En pump minns sin handel. Foto: Henrik Nerlund

Från bensin till bråte

GRISSLA. Medan hjulen snurrar allt snabbare i Sverige fortsätter vi att följa spåren av en inte alltför avlägsen närtid. I samklang med de ekonomiska framstegen rätas vägarna ut och motorvägarna läggs ut över fälten. Det är förstås ingen utveckling som vi i grunden ställer oss aviga till. Den moderna människan har bråttom oavsett om transporten består av personer eller varor. Vad vi däremot predikar är att inte glömma det som så nyligen var.

I Norduppland schaktas jord bort och asfalt kavlas ut i ett långt band från Björklinge till Mehedeby. Om några år står den av många efterlängtade autostradan färdig. Liksom resten av norrlandstrafiken kör vi ännu för en tid på de breddade resterna av rikstretton.

Vi passerar Gryttjom för att se vad det är kvar av den kända spökmacken i Grissla. Den får ett par minuters paus. Mer är den inte värd.

Hade det inte varit för skylten som gapar tomt hade vi knappt sett en bensinstation. Din-X-logotypen är borta sedan länge. Det som är kvar är en salig röra av bråte som sakta multnar. Taket över pumparna har rasat in och resten av förfallet är så långt gånget att inte ens vi kan finna detaljer att romantisera.

Vi far fort vidare och diskuterar än en gång hur snabbt tiden går. Macken i Grissla var i fullt bruk för bara tjugo år sedan och inrymde dessutom en mindre grillbar som varje sommar gästades av hungriga bussturister i mängder. Idag hänger kommunens rivningshot tungt över stället. Konkurser och oklara ägarförhållanden har beseglat ytterligare en bensinstations öde.

Vi läser om att Aftonbladet haft en fabless för macken i Grissla. Varje gång tidningens fotografer passerat lär de ha tagit en bild. Fram till att den digitala tekniken slog igenom har tidningen alltså ögonblicksbilder från uppgång och fall. Huruvida våra bilder av stället är bland de sista som tas vet vi inte, men det är nog en kvalificerad gissning.

Tiden går på platser som Grissla också. Snart står den nya vägen klar. Då finns ingen anledning att passera här mer. Ingen förutom för dem som vill hinna minnas en inte alltför avlägsen nutid.


Grissla. En skylt gapar tom i förfallet. Foto: Henrik Nerlund.

Brittisk bensin hos bonden

NIBBLE. Vi följer en smal landsväg någonstans där den uppländska slätten övergår i Västmanland. Landskapet som är enahanda platt blandar lojt åkrar med gårdar i Falu rödfärg. Då och då ringlar vägen in mellan några lador och skär på det gamla sätter rakt igenom böndernas ladugårdar och bostadshus.

Så är det i Nibble. En stor gård passerar på båda sidor om vägen. Skylten med namnet har dubbla sidor så att det känns som att man både kommer till och lämnar Nibble på samma gång. En stor ladugård som säkert rymmer flera traktorer. Och så förstås den obligatoriska gårdspumpen.

I Nibble är det en gammal trotjänare från BP som servar bonden med den diesel han behöver. I ett tidigare liv har pumpen förmodligen stått i bilismens tjänst på en näraliggande mack. Som på så många andra ställen står stora delar av vår moderna bensinhistoria kvar på böndernas gårdsplaner.

Istället för att hamna på skroten har den här pumpen skonats och kan fortfarande glädja oss på vår resa. Och glädja bonden som fortfarande över ett decennium efter att BP försvunnit från Sverige kan tanka brittiskt.

Vår resa fortsätter med Nibble i backspegeln. Gårdspumpen står kvar mitt på gården. Vägen ringlar vidare i det svealändska gränslandet.


Nibble. En BP-pump servar ännu. Foto: Henrik Nerlund

Tidens hastighet är gul

BRÖTJÄRNA. På vindlande vägar reser vi genom bergslagsskogarna. Omslutna av den stora mörkgröna tystnaden spanar vi ut över ett avfolkat Sverige. Sommarstugorna ligger glest utströdda mellan ännu glesare småsamhällen. Efter ett par mil har vi tagit oss ner i Västerdalälvens dalgång och följer det långsamma flödet.

Vi hade ett uppdrag för resan. Någonstans längs med flodfåran i den lilla byn Brötjärna skulle resterna av Bo Ljungbergs Koppartransmack ligga. Svårare än att hitta ruinen och dokumentera det som fanns kvar skulle det inte vara.

Bensinstationer uppförs allt som oftast hastigt och därmed i ett slags konsumtionsarkitektur utmärkt av slit-och-släng-mentalitet. Det betyder att omgivningen ofta har en så osentimental inställning att förfallet tillåts gå snabbt. Är det inte för någon lokal eldsjäl tar naturen snabbt tillbaka det som människan för några decennier behärskat. Därför kan uppdrag som det vi idag gett oss själva vara svårare än de vid första anblicken verkar.

Vi hittar rätt väg. Sommareftermiddagen övergår i kväll när vi når fram till lilla Brötjärna. När vi stannat motorn är det så tyst att det enda som hörs är trollsländornas dova surr. Ingen har grullfest, inga ungar lirar fotboll. Lugnet är nästan kvävande.

Vi står precis i den lilla Y-korsning som ligger mitt i byn. Även om korsvägen ligger lika öde som resten av omgivningen är det här macken borde ligga. Och visst är det så. Under en byggnadsställning ligger den lilla gulmålade boden som en gång betjänat bilister i södra Dalarna.

Det är i ärlighetens namn inte så mycket att se. Vi hittar inga pumpar eller ens rester av fundament. Stationen som en gång burit den eldsprutande logotypen Koptra liknar idag mest ett skjul. Det enda som egentligen gör att vi kan se att detta verkligen är de rester vi letat efter är den Koppartransgula väggen och den lilla grå skylten till vänster om dörren som upplyser om rökförbudet i stationsområdet.

Här har tidens framfart inte lämnat kvar mer än så till oss. Precis som vi satt oss i bilen igen gör vi den upptäckt som trots allt kommer att placera Brötjärna på kartan över kvarglömd modernism. Vi hittar ytterligare en tidshistoriskt intressant skylt som idag egentligen inte finns.

Det börjar med att vi noterar den numera mycket ovanliga hastighetsbegränsningen fyrtio. På andra sidan börjar det brännas. Precis som fyndet vi tidigare skrivit om i Roslagen, sitter där en hastighetsbegränsning upphör-skylt. Skillnaden är att den här varianten är ännu ovanligare. På gul botten ser vi talet 40 överstruket med fyra streck.

Det här märket tillhör ett av de sista som sattes upp i vårt land innan alla vägar fick begränsad hastighet 1971. Det var vid högertrafikomläggningen 1967 som märket framför oss kom till. Därefter levde det således i fyra år. Brötjärna-märket är alltså en riktig raritet.

Nåväl. Alla uppdrag uppfylls inte som tänkt. Bo Ljungbergs mack överglänses idag av en simpel trafikskylt. På resan vidare i längs med älven pratar vi om hastighet och vad som består efter att tiden dragit fram. Vi vindlar vidare i lugnet.


Brötjärna. Ett märke trotsar tiden. Foto: Henrik Nerlund

Ett vykort från Hasse i Dämbol

DÄMBOL. Solen målar upp sin vykortshimmel i ljusa färger. Små tunna sommarmoln vandrar sakta över oss när vi i lagom takt gör en resa genom Sörmland. Sverige är intensivt grönt runt om oss. Ungefär som att naturen vet att det är nu det gäller att visa hela repertoaren, om ett par månader ligger mörkret och kylan tung och obarmhärtig.

Visst lever man alltid på något sätt i nuet även om praktikaliteter och framtidsplaner gnager i bakhuvudet? Dagar som den här känns det helt osannolikt att inte sommaren varar för evigt. Vi kör på igenom ett blommande landskap, ungefär som att man alltid kunde göra det när det faller en in. Att leva i nuet är ett slags förnekelse. Det är bara att man inte vet om det.

Tillbaka till Sörmland. Med Björkvik någon mil i ryggen stannar vi för ett stopptecken när vår väg rinner samman med en av riksvägarna som korsar landskapet. Vi tar av åt vänster i den glesa trafiken men stannar snart till igen.

Med orange skylt, glänsande pumpar och ett litet stationshus hittar vi det som finns kvar av traktens Gulf-handlare (och det är som sagt ganska mycket) i ett stiligt skick. Vi kliver ur bilen och fotograferar. Känner oss lite som japanska turister, men vad gör väl det?

Plötsligt dyker Hasse Eriksson upp. Hasse gör macken komplett framför våra ögon. Han drev macken under många år och berättar att han fortfarande ömt vårdar sin station, även om det var länge sen han slog igen. Bensinstationen ärvde han av sin far som började verksamheten som åkare någon gång på tjugotalet.

Hasses station blev liksom så många andra småmackar aldrig övertagen av Q8 när de köpte Gulf 1983. Här fick femtitalet stå kvar. Till glädje för många säger Hasse, när han visar den fina oljebaren som finns kvar i det lilla stationshuset. Det är inte bara vi som stannat och plåtat här.

Idag bor Hasse och frun i ett Mexitegelhus bara några meter till vänster om macken. Så föreståndaren håller fortfarande ett vakande öga över sin klenod från fönstret eller uteplatsen. Det tycker vi är bra. Sådana här fynd behöver någon som ser till dem och ger dem en stänk färg då och då.

Vi lämnar Hasse och hans lilla rörelse och fortsätter resan. Utan att tänka på det leder vägen, oavsett åt vilket håll vi väljer att köra den, mot ett slut av sommaren och alla måsten som snart tar vid. Men vi väljer att hålla de sorglösa tankarna vid liv.

Eftermiddagssolen steker ute. De små molnen syns inte längre av. En enorm blå himmel ligger öppen över oss. Mycket mer vykort än såhär blir det inte.


Dämbol. En levande bild från femtitalet. Foto: Henrik Nerlund

Den osannolika återkomsten

STOCKHOLM. Efter nästan tjugofyra års bortavaro återkommer, lite osannolikt, en gammal vän till Sverige. Under början av nästa år kommer återigen det klassiska bensinmärket Gulfs orangea cirkel att pryda bensinstationer längs med de lite mindre vägarna.

Under våra resor har Gulf korsat våra vägar mer än en gång. I olika stadier av förfall har pumpar och stationshus stått och väntat på oss. Ibland har det varit så enkelt som i uppländska Långtora, en vacker logotyp på baksidan av en gårdspump. Att stämma träff med en fullt fungerande station har tidigare varit något som hört utlandet till.

Vi pratar med Hans Lejon, som är Svenska Gulfs nye vd, om modet att ge sig in på en så svår marknad som bensinförsäljning. Han gillar utmaningen med det nygamla bensinmärket.

– Det är som med laxen. Det är av dem som jobbar mot strömmen som det blir de finaste fiskarna, säger Hans Lejon.

Han berättar att gensvaret från varit stort sedan det blivit klart med återetableringen. Många hör av sig och vill bli återförsäljare. Det handlar både om personer som vill driva hela stationer eller att sälja oljor och andra Gulf-produkter.

Trots att Gulf försvann redan 1983 är märket påtagligt välkänt. Många minns det från tidigare och de allra flesta associerar det med kvalitet berättar Hans Lejon.

Genom företaget Nordic Oil, som bildades i januari 2006, går de båda befintliga småmackskedjorna Pump och Q-Star upp i Gulf. Småländska Anderstorp är först. Där skruvas den orangea skivan upp som ett förebud om vad som ska komma på fler platser.

I ett första steg skyltas 150 stationer om för att efter två år bli 400 i hela Skandinavien. Hans Lejon berättar stolt att 25 av Pump-mackarna tidigare varit Gulf-stationer och alltså nu återställs i sin originalskyltning.

– I Emmaljunga har macken till och med kvar sin klassiska stolpe. Där kommer vi att skruva upp den orangea skylten som det såg ut förr, säger han.

Det är en fröjd att höra, tycker vi och drar oss till minnes var det finns andra gamla stolpar som skulle behöva en uppfräschning. Av de få som står kvar används många, som t.ex. i Heby, av andra vägnära verksamheter. Kan de också byta färg i framtiden?

Det nya stationsnätet kommer att bestå av både bemannade stationer och helautomatiska varianter. Idén är att framförallt satsa på landsbygden där närhet till bensin och service är viktigt. För stadspubliken gör man en särskild satsning av annan karaktär.

– I både Göteborg och Oslo kommer vi att öppna butiker med Gulfkläder. Där ska man kunna köpa Steve McQueens klassiska racingjacka, säger Hans Lejon.

Vi önskar Gulf lycka till och gläds över att utveckling inte i alla fall är liktydigt med avveckling. Men om det kommer att gå att fylla tanken på nytt på de gamla hederliga Gulf-stationerna som vi tidigare besökt i t.ex. Tingsryd, Glommersträsk eller Holmsveden är nog ännu för tidigt att säga.


Långtora. Det är återigen fart i Gulf. Foto: Therese Bengtsson.
Heby. Gulfs gamla stolpe står kvar. Foto: Henrik Nerlund.