Har insett att de dĂ€r entimmas-promenixerna Ă€r bra för mig. Tredje gĂ„ngen gillt denna vecka begav jag mig ut pĂ„ rundan. Bra samtal i hörlurarna, jag gĂ„r och skrattar och berörs av mĂ€nniskors levnadsöden. Stannar till dĂ„ jag inte kan motstĂ„ höstlöven mot fasaderna, de illröda som riktigt lyser av sig sjĂ€lva. Avbryter lyssnandet, tar lite bilder. SĂ„ oerhört vackert, jag Ă€lskar verkligen hösten och denna dag njuter jag av solen, fĂ€rgerna. Jag spĂ€rrar till och med ut mina fingrar och kĂ€nner vinden vina mellan dem. Ălskar den hĂ€r klara, rena luften.
Efter promenixen tog jag en tur till Mamma Rosas nya ateljé. Vilket alldeles underbart stÀlle. Mamma Rosa lös av egen kraft och det gjorde Àven inredningen i rosa och orange. Jag blev sÄ full av lust att jag bad att fÄ komma ner och sitta hos henne nÄgra dagar framöver o jobba. HÀrligt sÀllskap, ny plats och ny energi.
Jag Ă€r i ”the crossroads” som ni gamla lĂ€sare vet. Snart har jag inte rĂ„d att ha firman kvar. Jag har igenomgĂ„tt en period av lĂ€tt sorg, blandad med vanmakt (ingen ny lösning i sikte), lĂ€tt panik över bristen pĂ„ pengar och trötthet som följd. Men efter att ha lyssnat pĂ„ bandet idag mindes jag Ă„terigen det som jag egentligen tror starkt pĂ„. Att allt kommer att ordna sig pĂ„ bĂ€sta sĂ€tt. Det har det gjort hittills i livet. AlltsĂ„, inte sĂ„ att livet har varit en rĂ€kmacka, lĂ„ngt dĂ€rifrĂ„n. Men de flesta motgĂ„ngar leder till nĂ„got nytt och spĂ€nnande runt knuten. Jag vet ju inte var jag Ă€r om ett halvĂ„r (det vet vĂ€l ingen egentligen), men kontrollfreaket i mig Ă€r det som drar ned mig i den kĂ€nslomĂ€ssiga svackan.
AlltsÄ. Lugn. GlÀdje. Tillit. Allt ordnar sig. Allt jag önskar kommer till mig. Om jag ber om det. Tror pÄ det. KÀnner det. Om jag skakar av mig dÄlig energi och boostar mig sjÀlv med god sÄdan.
Vem vet, jag kanske blir ett promenadfreak pĂ„ kuppen? đ