Europeiska unionen
Europeiska unionen  | ||||
| ||||
 | ||||
| Europeiska flaggan | ||||
| Valspråk: Förenade i mångfalden | ||||
| Hymn: Till glädjen | ||||
 | ||||
| Huvudstad | Bryssel, Belgien (de facto)[1][2] | |||
| Officiella språk | 24 officiella språk | |||
| Grundfördrag | ||||
| Romfördraget | 1 januari 1958 | |||
| Maastrichtfördraget | 1 november 1993 | |||
| Politiska ledare | ||||
| Rådsordförande | António Costa | |||
| Kommissionsordförande | Ursula von der Leyen | |||
| Yta | 4 236 351[3] km² (7:e) | |||
| • varav vatten | 3,08 % | |||
| Demografi | ||||
| • folkmängd (2024) | 451 028 881[4] (3:e) | |||
| • befolkningstäthet | 106,3/km² (59:e) | |||
| BNP (PPP) | ||||
| • totalt (2025) | 18.800 miljarder euro (210.000 miljarder kr)[5] (3:e) | |||
| • per capita | 41.600 euro (460.000 kr) | |||
| HDI (2021) | 0,896[6] (16:e) | |||
| Ginikoefficient (2022) | 29,6[7] (–) | |||
| Valuta | Euro[8] (EUR) | |||
| Tidszon | Normaltid UTC 0 till +2,[9] sommartid tillämpas[10] | |||
| Topografi | ||||
| • högsta punkt | Mont Blanc 4 807 m ö.h. | |||
| • största sjö | Vänern 5 648 km² | |||
| • längsta flod | Donau 2 860 km | |||
| Europadagen | 9 maj | |||
| Toppdomän | .eu | |||
Europeiska unionen (EU) är en fördragsbunden union mellan 27 europeiska länder och en internationell organisation med en unikt hög grad av överstatlighet.[11][12]
Unionen upprättades den 1 november 1993 som en vidareutveckling av Europeiska gemenskaperna. Den är det huvudsakliga uttrycket för fullföljandet av den europeiska integrationsprocess som påbörjades den 9 maj 1950 genom Schumandeklarationen och som syftade till att bringa ett slut på krigen i Europa.
Unionen omfattar 27 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. I syfte att nå sina gemensamma mål har dessa länder tilldelat unionen vissa befogenheter, som utövas av dess sju institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd (även känt som ”ministerrådet”), Europeiska kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.[13]
Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens grundläggande värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd.[14] Unionen har som ambition att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital och en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta, samt att verka för sina värden runt om i världen, bland annat genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.[15] Unionen har även inrättat ett unionsmedborgarskap, som är kopplat till vissa grundläggande rättigheter, såsom rätten att röra sig fritt inom unionen.
EU-samarbetet har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i stora delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att unionen är odemokratisk, byråkratisk och för centraliserad och komplex, medan förespråkarna hävdar att unionen utgör ett viktigt samarbete för att utveckla det ekonomiska och sociala välståndet i Europa samt för att bevara freden sedan andra världskriget.
Europeiska unionen tilldelades 2012 Nobels fredspris med motiveringen ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.[16]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Europeiska unionen bildades den 1 november 1993, men dess historia sträcker sig ända tillbaka till upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) den 23 juli 1952 då dess första institutioner skapades. Efter ett misslyckat försök med att bilda en försvarsgemenskap, fokuserades samarbetet istället på ekonomiska och energipolitiska frågor.[17] En ekonomisk gemenskap upprättades den 1 januari 1958 och drygt tio år senare fulländades inrättandet av en tullunion.[18] Det var dock först den 1 januari 1993 som en fullständig inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital förverkligades,[19] med en gemensam valuta och monetär politik från och med den 1 januari 1999.
Utvecklandet av det europeiska samarbetet har skett successivt genom antagandet av nya fördrag. Denna process har till stor del varit beroende av de nära relationerna mellan Frankrike och Tyskland, och ofta skett i samband med olika kriser som drivit på medlemsstaterna i att fördjupa sin integration för att möta ett uppkommet behov av ökat samarbete.
Upprättandet av Europeiska gemenskaperna
[redigera | redigera wikitext]
Europeiska unionens historia sträcker sig tillbaka till upprättandet av Europeiska gemenskaperna i ruinerna av andra världskriget. Den 9 maj 1950, numera känt som Europadagen, lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman fram ett förslag, Schumandeklarationen, med motiveringen att ”världsfreden inte kan upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” och att ett enat Europa var en nödvändighet för att undvika nya krig.[20] Förslaget innebar att världens första överstatliga organisation – Europeiska kol- och stålgemenskapen – skulle inrättas och att den franska och tyska kol- och stålproduktionen, som var en förutsättning för att producera krigsmateriel, skulle underställas denna organisation. Organisationen skulle ledas av en hög myndighet, som skulle vara oberoende av medlemsstaterna och vars beslut skulle vara direkt bindande för dem. Förutom att bevara freden i Europa, syftade organisationen till att skapa ekonomiskt och socialt välstånd, som enligt förslaget skulle användas för att utveckla Afrika. Samarbetet skulle vara fördragsbundet och stå öppet för andra europeiska länder att ansluta.[21]
Den 18 april 1951 undertecknades Parisfördraget, som i stora drag innehöll förslagen från Schumandeklarationen. Förutom Frankrike och Västtyskland anslöt sig även Italien och Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) till samarbetet. Vid undertecknandet antog medlemsstaternas företrädare en symbolisk förklaring – Europadeklarationen – där de proklamerade starten för ett Europa präglat av samarbete och samtidigt uppmanade andra europeiska länder att ansluta sig. Fördraget trädde i kraft den 23 juli 1952 för en period av 50 år. Den franske tjänstemannen Jean Monnet, som hade utarbetat Schumandeklarationen, utsågs till Höga myndighetens första ordförande. Förutom en hög myndighet, inrättades också en rådgivande parlamentarisk församling, ett ministerråd och en gemensam domstol.[22]
Efter undertecknandet av Parisfördraget påbörjades arbetet med att inrätta ett försvarspolitiskt samarbete. Den 27 maj 1952 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen, som var tänkt att leda till inrättandet av ett gemensamt försvar. Den 30 augusti 1954 avslogs fördraget dock av Frankrikes nationalförsamling. Fördraget kunde därför inte träda i kraft, och utvecklingen av det europeiska försvarssamarbetet skedde istället inom ramen för Nato och Västeuropeiska unionen.[17][23]
I spåren av det misslyckade försöket med att upprätta en försvarsgemenskap tog Benelux-länderna, under ledarskap av Nederländernas utrikesminister Johan Beyen, initiativ till att istället inleda ett ekonomiskt och energipolitiskt samarbete, framför allt genom att inrätta en gemensam marknad och en tullunion med Benelux-samarbetet som föregångsmodell. Vid Messinakonferensen den 1–3 juni 1955 tillsattes en kommitté, ledd av Belgiens dåvarande utrikesminister Paul-Henri Spaak, med uppgift att utarbeta ett mer konkret förslag. Även en representant från Storbritannien bjöds in, men den brittiska regeringen drog sig ur förhandlingarna i oktober 1955 på grund av sitt motstånd till att ingå i en tullunion.[24]
I sin rapport föreslog Spaak-kommittén bildandet av två nya organisationer: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) för ekonomiskt samarbete och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) för samarbete kring kärnkraft.[25][26] Detta förslag förverkligades genom Romfördragen, som undertecknades den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958 på obestämd tid. Till skillnad från EKSG, präglades EEG och Euratom inte av lika långtgående överstatlighet, vilket främst var ett krav från Frankrike. Beslut kunde dock fortfarande i många fall fattas med kvalificerad majoritet för att förhindra blockeringar från enskilda medlemsstater. Den parlamentariska församlingen (sedermera Europaparlamentet) och domstolen blev gemensamma för de tre gemenskaperna. Däremot inrättades var sitt separata ministerråd och var sin separata kommission (istället för en hög myndighet) för EEG och Euratom.[27][28] Först genom fusionsfördraget, som trädde i kraft den 1 juli 1967, slogs de parallella institutionerna för Europeiska gemenskaperna ihop, varvid det bildades ett enda ministerråd och en enda kommission för samtliga tre gemenskaperna.[29]
Förverkligandet av den inre marknaden
[redigera | redigera wikitext]
| Grundarstaterna |
| Länder som anslöt sig under 1970- och 1980-talen |
Under 1960-talet genomfördes många av bestämmelserna i fördragen från 1950-talet. En gemensam jordbrukspolitik inrättades den 30 juli 1962 med syfte att höja produktiviteten och pålitligheten i det europeiska jordbruket.[30] En milstolpe i arbetet med att skapa en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital uppnåddes när tullunionen blev verklighet den 1 juli 1968, ett och ett halvt år tidigare än förutsett enligt Romfördragen. Därmed avskaffades alla tullavgifter mellan medlemsstaterna samtidigt som gemensamma tullavgifter infördes mot tredjeländer, något som gav upphov till en kraftigt ökad handel mellan medlemsstaterna.[31] Den 8 november 1968 genomfördes även den fria rörligheten för arbetstagare, vilket innebar att medborgare i medlemsstaterna fick rätt att ta anställning i andra medlemsstater på samma villkor som de egna medborgarna där.
I början av 1960-talet inledde medlemsstaternas stats- eller regeringschefer regelbundna sammanträden inom ramen för vad som senare skulle komma att bli känt som Europeiska rådet. Detta var framför allt ett sätt för Frankrikes nya president Charles de Gaulle att stärka de nationella regeringarnas inflytande gentemot de överstatliga institutionerna, som han ansåg hade för mycket makt. 1965 drabbades Europeiska gemenskaperna av sin första allvarliga kris när Frankrike protesterade mot kommissionens förslag till reformerad jordbrukspolitik. Den franska regeringen motsatte sig vad den uppfattade som ett försök av kommissionen att utöka sin egen och den parlamentariska församlingens makt på ministerrådens bekostnad. I ren protest återkallade Frankrike sina rådsrepresentanter vid gemenskaperna, vilket gav upphov till ”den tomma stolens kris”.[32] Först i januari 1966 nåddes en kompromiss – Luxemburgkompromissen – som innebar att medlemsstaternas regeringar slöt en informell överenskommelse om att alltid eftersträva enhällighet i frågor som ansågs vara av nationellt intresse för någon medlemsstat, även i de fall då fördragen endast krävde kvalificerad majoritet.[33]
Den 1 januari 1973 ägde gemenskapernas första utvidgning rum då Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig till gemenskaperna. Deras anslutning hade dittills blockerats av Frankrike, eftersom de Gaulle hade motsatt sig ett brittiskt medlemskap.[34] Även Norge hade förhandlat om medlemskap, men anslutningen avslogs av de norska väljarna i en folkomröstning den 25 september 1972. Under 1980-talet utvidgades gemenskaperna till att även omfatta Grekland (1981) samt Portugal och Spanien (1986), efter att dessa länder hade demokratiserats.[35]
Luxemburgkompromissen och övergången till enhällighet i alla frågor av ”känslig karaktär” innebar att den europeiska integrationsprocessen i stort sett avstannade under 1970-talet och början av 1980-talet. I spåren av de ekonomiska problem som medlemsstaterna upplevde under samma period väcktes dock nya krav på ett fördjupat samarbete.[36] Under första halvan av 1980-talet påbörjades förhandlingarna om europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom enhetsakten återupprättades och utökades majoritetsbeslut inom en rad viktiga områden för den gemensamma marknaden. Under kommissionsordförande Jacques Delors tid antogs ett omfattande paket av 310 åtgärder för att skapa en fulländad gemensam marknad utan inre gränser – den inre marknaden. Den 1 juli 1990 förverkligades den fria rörligheten för kapital och den 1 januari 1993 förverkligades slutligen den inre marknaden,[37] 35 år efter att Romfördragen hade trätt i kraft.
Bildandet av en politisk union
[redigera | redigera wikitext]Vid sidan av förverkligandet av den inre marknaden ökade även entusiasmen för ett fördjupat politiskt samarbete under 1980-talet. I juni 1979 hade det första direkta valet till Europaparlamentet hållits, efter att rådet hade enats om hur valsystemet skulle utformas.[38] Europeiska rådet uttryckte vid sitt sammanträde i juni 1983 i Stuttgart, Västtyskland, sin vilja att upprätta en politisk union, med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, viss harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor.[39][40]
1985 slöt flera av gemenskapernas medlemsstater ett avtal, Schengenavtalet, om att avskaffa sina gränskontroller vid de gemensamma gränserna efter att Storbritannien hade blockerat ett sådant samarbete inom Europeiska gemenskaperna.[41] Det var dock först genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993 efter en utdragen ratificeringsprocess, som Europeiska unionen upprättades. Unionen omfattade tre olika pelare: första pelaren i form av det överstatliga samarbetet inom ramen för Europeiska gemenskaperna, andra pelaren i form av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och den tredje pelaren i form av rättsliga och inrikes frågor.[42] Europeiska ekonomiska gemenskapen ersattes samtidigt av Europeiska gemenskapen. Ett unionsmedborgarskap inrättades för alla medborgare i medlemsstaterna och kopplades ihop med vissa grundläggande rättigheter, till exempel rätten att röra sig fritt mellan medlemsstaterna.[43]
Införandet av euron
[redigera | redigera wikitext]
Den nya unionen hade även som mål att införa en gemensam valuta före 1990-talets slut. Under 1997 antog Europeiska rådet två viktiga beslut i Amsterdam, Nederländerna. Det första gällde stabilitets- och tillväxtpakten, som innebar att medlemsstaterna åtog sig att upprätthålla sunda offentliga finanser. Det var en förutsättning för bildandet av en valutaunion, som skulle verkställas under de kommande åren.[44] Det andra beslutet gällde Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. Fördraget införlivade Schengensamarbetet inom unionens ramar och överförde en del uppgifter och funktioner från Västeuropeiska unionen till Europeiska unionen.
Den 1 juni 1998 inrättades Europeiska centralbanken med uppgift att föra den gemensamma monetära politiken inom euroområdet. Den 1 januari 1999 infördes euron som den gemensamma valutan i elva av medlemsstaterna; alla utom Danmark, Grekland, Storbritannien och Sverige. Grekland anslöt sig dock den 1 januari 2001. Euromynt och eurosedlar infördes den 1 januari 2002 och ersatte då de nationella valutorna i Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike.[45]
Föreningen mellan Väst- och Östeuropa
[redigera | redigera wikitext]
Järnridåns och Berlinmurens fall 1989 banade vägen för en utvidgning österut. 1990 återförenades Östtyskland med Västtyskland och blev därmed en del av det europeiska samarbetet.[46] Kalla krigets slut ledde till att de neutrala länderna Finland, Sverige och Österrike ansökte om medlemskap och den 1 januari 1995 anslöt de sig till unionen.[47] Även Norge hade ansökt om medlemskap, men anslutningen avslogs för en andra gång av de norska väljarna i en folkomröstning den 28 november 1994.[48]
Den 23 juli 2002 upplöstes EKSG till följd av att Parisfördraget upphörde att gälla. EKSG:s resurser överfördes då till Europeiska gemenskapen. För att anpassa unionen inför den kommande utvidgningen antogs Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003. Den 1 maj 2004 ägde slutligen unionens dittills största utvidgning rum då åtta central- och östeuropeiska länder samt Cypern och Malta anslöt sig till unionen. Parallellt med utvidgningen utarbetades också en europeisk konstitution, men denna avslogs 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Istället utarbetades Lissabonfördraget som efter en utdragen ratificeringsprocess trädde i kraft den 1 december 2009.[49] Fördraget innebar att Europeiska unionen slutligen ersatte Europeiska gemenskapen och blev en egen juridisk person. Den 1 januari 2007 blev Bulgarien och Rumänien medlemmar i unionen, trots omfattande kritik mot korruptionen och den organiserade brottsligheten i de båda länderna. Under 2010 och 2011 avvecklades Västeuropeiska unionen och dess kvarstående uppgifter och funktioner övertogs av Europeiska unionen. Den 1 juli 2013 blev även Kroatien medlem i unionen.[50]
I spåren av finanskrisen 2007–2008 drabbades medlemsstaterna mot slutet av 2009 av en djup och långvarig statsfinansiell kris – eurokrisen. De offentliga finanserna försämrades avsevärt i nästan alla medlemsstater och flera regeringar inom euroområdet tvingades att ta emot nödlån för att klara sig när räntorna på finansmarknaden sköt i höjden.[51] Krisen uppmärksammade brister i den finanspolitiska styrningen inom eurosamarbetet och ledde bland annat till en reformerad stabilitets- och tillväxtpakt samt en ny bankunion och kapitalmarknadsunion.[52]
I mitten av 2015 eskalerade ytterligare en kris – flyktingkrisen – när över en miljon asylsökande tog sig till unionen för att söka skydd. Krisen ledde till spänningar mellan medlemsstaterna i synen på asylmottagandet och flera medlemsstater införde tillfälliga inre gränskontroller inom Schengenområdet.[53]
Den 23 juni 2016 röstade en majoritet av britterna för att lämna unionen i en folkomröstning. Den brittiska regeringen begärde utträde den 29 mars 2017, vilket resulterade i att Storbritannien, som den första medlemsstaten någonsin, lämnade unionen den 1 februari 2020 efter en långdragen förhandlings- och ratificeringsprocess av avtalet om Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen. Unionsrätten fortsatte dock att vara tillämplig i Storbritannien under en övergångsperiod fram till den 1 januari 2021.[54]
Under covid-19-pandemin, med start under 2020, tvingades medlemsstaterna att införa olika reserestriktioner mellan sig för att begränsa smittspridningen.[55][56] För att stimulera den ekonomiska återhämtningen i spåren av pandemin antogs ett omfattande återhämtningsinstrument på 750 miljarder euro för att finansiera olika investeringar i medlemsstaterna.[57]
Utbredning och utvidgning
[redigera | redigera wikitext]
Europeiska unionens territorium upptar större delen av norra, västra, södra och centrala Europa. Den totala ytan av unionens 27 medlemsstater är 4 236 351 km²,[3] vilket kan jämföras med Europas totala yta på ungefär 10 180 000 km². Tillsammans har medlemsstaterna en 13 770 kilometer lång gräns till 18 andra europeiska länder, däribland Belarus, Norge, Ryssland, Storbritannien, Turkiet, Ukraina och västra Balkan.[3] Unionen har också världens största exklusiva ekonomiska zon med 25 miljoner km².[58]
Medlemsstater
[redigera | redigera wikitext]Europeiska unionen består av 27 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.
Vid upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 ingick endast Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland i samarbetet. Sedan dess har det successivt utvidgats till att omfatta fler europeiska länder. Till en början blockerades utvidgningen av Frankrikes president Charles de Gaulle, eftersom han motsatte sig ett brittiskt medlemskap i samarbetet. Efter att de Gaulle hade ersatts av Georges Pompidou, kunde den första utvidgningen med Danmark, Irland och Storbritannien äga rum 1973. Den följdes 1981 av Grekland och 1986 av Portugal och Spanien. I och med Berlinmurens fall 1989, kunde Östtyskland återförenas med Västtyskland 1990 och bli en del av gemenskaperna. 1995 anslöt sig även Finland, Sverige och Österrike, som alla hade varit neutrala länder under kalla kriget. Den 1 maj 2004 skedde den dittills största utvidgningen; då anslöt sig Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Dessa tio länder följdes av Bulgarien och Rumänien den 1 januari 2007 och Kroatien den 1 juli 2013.[59] Storbritannien lämnade, som första medlemsstat någonsin, unionen den 1 februari 2020.
| Anslöt | Medlemsstat | Folkmängd[4] | Yta (km²)[3] | Valuta |
|---|---|---|---|---|
| 1952 |  Belgien |
11 832 049 | 30 528 | euro |
| 2007 |  Bulgarien |
6 445 481 | 110 879 | euro |
| 2004 |  Cypern |
933 505 | 9 251 | euro |
| 1973 |  Danmark |
5 954 471 | 43 094 | krona |
| 2004 |  Estland |
1 374 687 | 45 228 | euro |
| 1995 |  Finland |
5 619 851 | 338 145 | euro |
| 1952 |  Frankrike |
68 401 997 | 643 801 | euro |
| 1981 |  Grekland |
10 401 302 | 131 957 | euro |
| 1973 |  Irland |
5 351 681 | 70 273 | euro |
| 1952 |  Italien |
59 685 948 | 301 340 | euro |
| 2013 |  Kroatien |
3 861 967 | 56 594 | euro |
| 2004 |  Lettland |
1 871 882 | 64 589 | euro |
| 2004 |  Litauen |
2 885 891 | 65 300 | euro |
| 1952 |  Luxemburg |
670 093 | 2 586 | euro |
| 2004 |  Malta |
563 443 | 316 | euro |
| 1952 |  Nederländerna |
18 089 177 | 41 543 | euro |
| 2004 |  Polen |
37 565 715 | 312 685 | złoty |
| 1986 |  Portugal |
10 639 726 | 92 090 | euro |
| 2007 |  Rumänien |
19 064 409 | 238 391 | leu |
| 2004 |  Slovakien |
5 455 252 | 49 035 | euro |
| 2004 |  Slovenien |
2 123 949 | 20 273 | euro |
| 1986 |  Spanien |
48 630 010 | 505 370 | euro |
| 1995 |  Sverige |
10 573 000 | 450 295 | krona |
| 2004 |  Tjeckien |
10 916 836 | 78 867 | krona |
| 1952 |  Tyskland |
83 399 432 | 357 022 | euro |
| 2004 |  Ungern |
9 584 627 | 93 028 | forint |
| 1995 |  Österrike |
9 132 500 | 83 871 | euro |
| — |  Europeiska unionen |
451 028 881 | 4 236 351 | euro |
Kandidatländer
[redigera | redigera wikitext]
| Europeiska unionen |
| Länder som omfattas av EES-avtalet |
| Europeiska mikrostater |
| Schweiz och Storbritannien |
| Kandidatländer |
| Potentiella kandidatländer |
Flera europeiska länder väntar på att få ansluta sig till unionen. Det finns nio officiella kandidatländer: Albanien, Bosnien och Hercegovina, Georgien, Moldavien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Turkiet och Ukraina. Av dessa har alla utom Bosnien och Hercegovina samt Georgien påbörjat medlemskapsförhandlingar, men förhandlingarna har gått långsamt framåt. Även Kosovo har ansökt om medlemskap och är ett så kallat potentiellt kandidatland.[60]
För att kunna ansluta sig till unionen krävs det att ansökarlandet uppfyller Köpenhamnskriterierna, som består av politiska, ekonomiska och administrativa kriterier. Det politiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har stabila institutioner, som garanterar demokrati, rättsstatens principer, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Det ekonomiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har en fungerande marknadsekonomi som klarar av konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom unionen. Det administrativa kriteriet innefattar att ansökarlandet har kapacitet att åta sig de skyldigheter som följer av medlemskapet, framför allt att kunna genomföra hela unionens regelverk.[61] Medlemskapsvillkoren fastställs i ett anslutningsfördrag, som måste ratificeras av ansökarlandet och alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan det kan träda i kraft och ansökarlandet blir en medlemsstat.[62]
Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz har alla någon gång ansökt om medlemskap i unionen, men har på grund av inrikespolitiska skäl, till exempel folkomröstningar, dragit tillbaka sina ansökningar. Island, Liechtenstein och Norge har dock ett mycket nära samarbete med unionen genom EES-avtalet och andra avtal, som tillåter dem att ingå i den inre marknaden, Schengensamarbetet och andra delar av det europeiska samarbetet utan att vara en del av unionen.[63] Även Schweiz har ett nära samarbete med unionen genom bilaterala avtal. Storbritannien, som lämnade unionen den 1 februari 2020, omfattades av större delen av unionsrätten fram till den 1 januari 2021 och sedan dess av ett handels- och samarbetsavtal. De europeiska mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten har ett särskilt nära samarbete med unionen i bland annat tull-, handels- och valutafrågor.[64]
De östeuropeiska länderna Moldavien och Ukraina samt de kaukasiska länderna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien samarbetar med unionen inom ramen för det östliga partnerskapet.[65]
Utträde
[redigera | redigera wikitext]Varje medlemsstat inom unionen har möjlighet att utträda. En medlemsstat ska då anmäla sin avsikt till Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer. Ett utträdesavtal, som fastslår villkoren och tidpunkten för utträdet, ska därefter upprättas mellan unionen och den utträdande medlemsstaten. Om så inte sker, utträder medlemsstaten efter två år från dess utträdesanmälan, såvida inte Europeiska rådet med enhällighet beslutar att förlänga tidsfristen.[60]
Hittills har endast ett land – Storbritannien – lämnat unionen. Detta skedde efter en folkomröstning den 23 juni 2016 då en majoritet av de brittiska väljarna röstade för utträde och den 1 februari 2020 lämnade Storbritannien unionen. Även territorierna Algeriet, Grönland och Saint-Barthélemy har lämnat unionen eller dess föregångare.[66]
Det finns ingen möjlighet till att utesluta en medlemsstat, men om en medlemsstat bryter mot unionens grundläggande värden kan ett så kallat artikel 7-förfarande inledas, vilket kan leda till att vissa av medlemsstatens rättigheter fråntas, däribland rösträtten i Europeiska unionens råd.[67]
Institutioner, organ och byråer
[redigera | redigera wikitext]Institutioner
[redigera | redigera wikitext]
Europeiska unionens institutionella struktur bygger på representativ demokrati och maktdelningsprincipen.[68] Det innebär att unionen styrs av direkt eller indirekt valda institutioner, vars funktioner och befogenheter regleras av unionens fördrag. Europeiska rådet, bestående av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, ansvarar för att ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar.[69]
De lagstiftande institutionerna utgörs av Europaparlamentet, bestående av 720 ledamöter som väljs genom direkta val vart femte år, och Europeiska unionens råd, bestående av en företrädare på ministernivå för varje medlemsstat. De antar gemensamt europeiska lagar – huvudsakligen förordningar och direktiv – i enlighet med unionens lagstiftningsförfarande.[70]
Lagförslag läggs fram av Europeiska kommissionen, som i det närmaste fungerar som en europeisk regering med verkställande makt att genomföra antagna lagar på europeisk nivå, förvalta unionens budget och representera unionen vid internationella förhandlingar. I enlighet med principen om parlamentarism är kommissionen kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som årligen beviljar kommissionen ansvarsfrihet mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten och som kan avsätta den genom en misstroendeförklaring.[71]
Kommissionen har också till uppgift att övervaka medlemsstaternas genomförande och tillämpning av unionsrätten. Om en medlemsstat inte uppfyller sina skyldigheter enligt unionens fördrag, kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande, vilket i förlängningen kan leda till talan om fördragsbrott vid EU-domstolen. Europeiska centralbanken ansvarar för den monetära politiken inom euroområdet och utgivningen av euro.[72][73]
Ordförandeskap
[redigera | redigera wikitext]
Varje institution leds av en ordförande.[74] Vilka uppgifter som åligger ordföranden skiljer sig dock från institution till institution. Den politiskt viktigaste är kommissionens ordförande, som kan liknas vid en premiärminister för unionen. Kommissionsordföranden fyller en central funktion i utarbetandet av kommissionens politiska program. Han eller hon utses av Europeiska rådet för en period av fem år i taget efter att ha blivit vald av Europaparlamentet med absolut majoritet på förslag av Europeiska rådet med hänsyn till utgången i det senaste Europaparlamentsvalet. Varje år håller kommissionsordföranden ett tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet där han eller hon utvärderar det gångna året och redogör för övergripande politiska riktlinjer inför nästkommande år.[75] Nuvarande ordförande är Ursula von der Leyen (EPP), som tillträdde den 1 december 2019. Hon omvaldes för en andra mandatperiod under 2024.
Övriga ordförande, inklusive Europaparlamentets talman, Europeiska rådets ordförande och Europeiska centralbankens ordförande, fyller mer administrativa än politiska roller, även om de också till viss del har möjlighet att styra den politiska inriktningen i sina respektive institutioner. Deras huvuduppgifter är att leda institutionernas arbete framåt och att representera dem utåt. Europaparlamentets talman är Roberta Metsola (EPP) sedan januari 2022, Europeiska rådets ordförande är António Costa (PES) sedan december 2024 och Europeiska centralbankens ordförande är Christine Lagarde sedan november 2019.[76]
Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd roterar mellan medlemsstaterna var sjätte månad. I alla konstellationer utom rådet för utrikes frågor leds rådet av den rådsmedlem som företräder ordförandelandet. Rådet för utrikes frågor leds istället av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.[77] Under första halvåret 2025 innehas ordförandeskapet av Polen.
Lagstiftningsförfarande
[redigera | redigera wikitext]
Europeiska lagar – huvudsakligen förordningar och direktiv – antas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med unionens lagstiftningsförfarande inom de befogenhetsområden som medlemsstaterna har gett unionen befogenhet att lagstifta. Ett lagförslag kan i regel endast läggas fram av Europeiska kommissionen. Olika lagstiftningsförfaranden tillämpas beroende på lagförslagets rättsliga grund i fördragen.[70]
Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, som tillämpas på de flesta lagförslag, består i att Europaparlamentet och Europeiska unionens råd lagstiftar gemensamt. Detta förfarande kräver att både parlamentet och rådet godkänner lagförslaget för att det ska antas. Båda institutionerna kan ändra i lagförslaget under processens gång. För att antas behöver ett lagförslag i regel godkännas av parlamentet med enkel majoritet och av rådet med kvalificerad majoritet.[78] Detta innebär att ett lagförslag, i enlighet med den överstatliga så kallade unionsmetoden, kan antas även om inte alla medlemsstaters regeringar stöder det.
Inom vissa specifika politikområden, i synnerhet de där medlemsstaterna fortfarande vill ha full kontroll över de antagna lagarna, tillämpas särskilda lagstiftningsförfaranden. I dessa fall lagstiftar rådet i regel ensamt och beslut fattas med enhällighet. Detta innebär att ett lagförslag inte kan antas utan att alla medlemsstaters regeringar stöder det. Samrådsförfarande är ett särskilt lagstiftningsförfarande där Europaparlamentet först måste få yttra sig om lagförslaget, men dess yttrande är inte rättsligt bindande för rådet.[79] Godkännandeförfarande är ett särskilt lagstiftningsförfarande där Europaparlamentet först måste ge sitt godkännande, innan rådet kan anta lagförslaget, men där parlamentet inte har någon möjlighet att göra några ändringar i lagförslaget.[80]
De rättsakter som antas genom ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter och kan bestå av förordningar, direktiv eller beslut.[81][82]
Organ och byråer
[redigera | redigera wikitext]Utöver institutionerna finns ett flertal organ och byråer med uppgifter som antingen specificeras i fördragen eller i de rättsakter som institutionerna har antagit med fördragen som rättslig grund. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Europeiska regionkommittén (ReK) är två rådgivande organ till institutionerna. EESK består av arbetsgivare, fackföreningar, företagare och andra representanter från det civila samhället och syftar till att förankra vissa av unionens beslut.[83] ReK består av nationella politiker som är engagerade på regional och kommunal nivå. Dess uppgift är att ge synpunkter i frågor som rör regionalpolitiken.[84] Förutom EESK och ReK, återfinns även bestämmelser om Europeiska investeringsbanken, Europeiska ombudsmannen,