Libyen

Libyen
Staten Libyen
*دولة ليبيا (arabiska)*
Libyen; Staten Libyen; دولة ليبيا (arabiska)
Flagga	Statsvapen
	Valspråk: Fred, rättvisa, demokrati
	Nationalsång: Libya, Libya, Libya;
	läge
Huvudstad; (även största stad)	Tripoli
Officiellt språk	arabiska
Statsskick	Parlamentarisk demokratisk republik
Självständighet	från Italien
Area
Befolkning
BNP (PPP)	2022 års beräkning
BNP (nominell)	2022 års beräkning
HDI (2021)	▼ 0,718 (104:e)
Valuta	libysk dinar (LYD)
Tidszon	UTC + 1 (med sommartid)
	Topografi
Nationaldag	17 februari (revolutionsdagen)
Landskod	LY, LBY, 434
Toppdomän	.ly
Landsnummer	218

Libyen (arabiska: ليبيا Lībiyā), formellt Staten Libyen (arabiska: دولة ليبيا Dawlat Lībiyā) är en stat i Nordafrika. Libyen är beläget mellan Egypten i öst, Sudan i sydost, Tchad och Niger i syd, Algeriet och Tunisien i väst och Medelhavet i norr med ön Malta som närmaste land. Med en areal omfattande nästan 1,8 miljoner kvadratkilometer, varav 90 procent är öken, är Libyen Afrikas fjärde största land till ytan och det sextonde största i världen.^[6] Huvudstaden Tripoli hyser ca 1,2 miljoner^[7] av Libyens ca 6,87 miljoner invånare^[2]. De tre traditionella delarna av landet är Tripolitanien, Fezzanöknen och Cyrenaika.

Libyska arabrepubliken som bildades 1969 leddes av överste Muammar al-Gaddafi till 2011. Hans utrikespolitik ledde ofta till konflikt med västvärlden och regeringar i andra afrikanska länder. Under 2000-talets första årtionde övergav emellertid Libyen officiellt sina anspråk på kärnvapenanskaffning^[8], och landet började närma sig Västvärlden, både politiskt och ekonomiskt.

Libyen hade den fjärde högsta bruttonationalprodukten per capita i Afrika efter Seychellerna, Botswana och Sydafrika. Detta berodde till stor del på dess stora petroleumreserver och ringa folkmängd.^[9]^[10]

Från februari 2011, då ett uppror mot regimen startade, förlorade al-Gaddafi kontrollen över en allt större del av landet. Som en följd av inbördeskriget kom landet i augusti 2011 under Nationella övergångsrådets kontroll, och Förenta Nationerna (FN) erkände Nationella övergångsrådet som landets legitima företrädare. Trots val och försök att skapa en fungerande stat föll Libyen ned i politiskt kaos, och från 2014 till 2020 rådde åter inbördeskrig. I oktober 2020 nåddes en överenskommelse om vapenvila,^[11] men den har varit skör och fredsprocessen svår.^[12]

Etymologi

Namnet Libyen är inhemskt (det vill säga berbiskt), som finns belagt i fornegyptiska texter som , R'bw ’Libu’, vilket syftar på en av de berbiska stammarna som levde väster om Nilen. Enligt historikern Herodotos kallades i äldre tider allt land väster om Egypten ”Libyen” och var helt omflutet av vatten.^[13] På grekiska kallades stammen Libyes och deras land blev Libya. I antikens Grekland hade ordet en vidare betydelse – det inbegrep hela Nordafrika väster om Egypten. Senare, vid tiden för Ibn Khaldun, kallades samma stora stam Lawata.^[14]

Historia

Arkeologiska fynd tyder på att Libyens kustslätt så tidigt som 7000-talet f.Kr. var bebodd av ett neolitiskt folk som hade kunskaper om boskapsskötsel och växtodling.^[15]

Den feniciska, grekiska och romerska epoken

Det område som idag är känt som Libyen behärskades senare av en följd olika folk. Fenicierna, grekerna, romarna, vandalerna och bysantinerna innehade hela eller delar av området. Grekerna och romarna efterlämnade ruiner i Kyrene, Leptis Magna och Sabratha, men i övrigt återstår lite av dessa forntida kulturer.^[16]

Fenicierna var först med att upprätta handelsstationer i Libyen, när köpmän från Tyros (i nuvarande Libanon) utvecklade handelsförbindelser med berberstammarna och slöt fördrag med dem för att försäkra sig om deras samarbete i utvinning av råmaterial.^[17]^[18] Vid 400-talet f.Kr. hade Karthago, den främsta av de feniciska kolonierna, utsträckt sin hegemoni över stora delar av Nordafrika, där det uppstod en distinkt civilisation, den så kallade puniska. Puniska bosättningar vid Libyens kust var bland andra Oea (Tripoli), Libdah (Leptis Magna) och Sabratha. Alla dessa låg i ett område som senare kallades Tripolitanien, eller "Tre städer". Libyens nuvarande huvudstad Tripoli har fått sitt namn från detta.

Grekerna erövrade östra Libyen när, enligt traditionen, emigranter från den överbefolkade ön Thera beordrades av oraklet i Delfi att söka sig ett nytt hem i Nordafrika. År 631 f.Kr. grundade de staden Kyrene.^[19] Inom 200 år hade ytterligare fyra viktiga grekiska städer upprättats i området: Barka (Al Marj); Euhesperides (senare Berenike, dagens Benghazi), Teuchira (senare Arsinoe, dagens Tukrah) och Apollonia (Susah), Kyrenes hamnstad. Tillsammans med Kyrene var dessa kända som Pentapolis (Fem städer).

Perserna erövrade östra Libyen under Kambyses II och området stod under akemenidiskt styre i 200 år. Romarna förenade båda regionerna i Libyen, och i över 400 år var Tripolitania och Cyrenaica välmående romerska provinser.^[20] Romerska ruiner, såsom de i Leptis Magna, vittnar om regionens vitalitet där både folkrika och små städer åtnjöt stadslivets bekvämligheter. Köpmän och hantverkare från många delar av den romerska världen etablerade sig i Nordafrika, men Tripolitaniens städer behöll sin puniska karaktär och Cyrenaikas städer sin grekiska.

Den arabiska och turkiska epoken

Libyen var en av det bysantinska rikets utposter fram till den arabiska invasionen på 600-talet. Men det var inte förrän på 1000-talet som araberna företog någon nämnvärd kolonisering och islamsk religion och kultur började vinna insteg. De första 1000 åren under islamskt styre var landet uppdelat i två regioner: Tripolitanien som styrdes från det närbelägna Tunisien, medan Cyrenaika snarast kunde betraktas som ett egyptiskt område. Någon organiserad regering fanns knappast och utanför kuststäderna var beduinstammarna nästan helt självständiga. Under de följande århundradena antog många av de inhemska folken islam och även det arabiska språket och kulturen. Osmanska turkar erövrade landet vid mitten av 1500-talet. De turkiska osmanerna delade upp landet i tre stater. Dessa kom under deras styre att kallas för "vilâyet" och fick namnen Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan (som tillsammans utgör dagens Libyen) förblev delar av deras imperium med undantag för den verkliga autonomin under Karamanlidynastin. Karamanlidynastin härskade från 1711 till 1835 och då främst i Tripolitanien, men hade vid mitten av 1700-talet även inflytande i Cyrenaika och Fezzan.^[21] Detta utgjorde en första glimt i den senare historia av det förenade självständiga Libyen som skulle framträda två århundraden senare.

Modern historia fram till Gaddafi

Återföreningen skedde dock genom en invasion (italiensk-turkiska kriget 1911–1912) och ockupationen som började 1911 när Italien samtidigt gjorde de tre regionerna till kolonier. Det italienska styret varade mellan 1911 och 1943. Efter kriget 1911–12 mellan Turkiet och Italien ockuperade italienarna Tripolitanien och Cyrenaika, men fick, i likhet med turkarna, problem med senusierna. Först sedan senusiernas ledare Sisi Umar al-Mukhtar tagits till fånga och avrättats 1931 kunde italienarna besätta Libyen. På 1930-talet slog sig tusentals italienska bosättare ner i Tripolitanien och Cyrenaika, men andra världskrigets utbrott hejdade fortsatt kolonisation. Italien antog 1934 namnet "Libyen" som officiellt namn för kolonin (som bestod av provinserna Cyrenaika, Tripolitanien och Fezzan). Kung Idris I, Emir av Cyrenaika, ledde det libyska motståndet mot den italienska ockupationen mellan de två världskrigen.^[16] Det italienska styret blev extremt brutalt och befolkning halverades genom svält, flykt eller genom att de blev dödade av kolonialmakten. Under Mussolinis regeringstid hårdnade förföljelsen av befolkningen med införande av koncentrationsläger och repression av folkmordskaraktär.^[22] Gränsen till Egypten spärrades av med ett 320 kilometer långt taggtrådshinder.^[23]

Under andra världskriget blev Libyen ett slagfält i ökenkriget, när britterna försökte hindra tyskar och italienare att tränga in i Egypten och ta Suezkanalen. 1943 trängde den brittiska 8:e armen ut tyskarna och italienarna ur Libyen.^[24]

Libyen blev under kriget besatt av Storbritannien och Frankrike. Libyen hade varit skådeplats för de flesta pansarslagen under ökenkriget och det fattiga landets huvudnäring direkt efter kriget var export av metallskrot från de många utslagna pansarfordonen som lämnats kvar.^[25] Från 1943 till 1951 administrerades Tripolitanien och Cyrenaika av Storbritannien, medan Frankrike kontrollerade Fezzan. Idris återvände 1944 från exil i Kairo, men avböjde att bosätta sig permanent i Cyrenaika förrän vissa aspekter av utländsk kontroll avlägsnades 1947.^[16] Enligt villkoren för 1947 års fredsavtal med de allierade gav Italien upp alla anspråk på Libyen.^[26]

Den 21 november 1949 antog FN:s generalförsamling en resolution som sade att Libyen skulle bli självständigt före 1 januari 1952. Idris representerade Libyen i de följande FN-förhandlingarna. Den 24 december 1951 utropade Libyen sin självständighet som Förenade Kungariket Libyen, en konstitutionell ärftlig monarki under kung Idris.^[16]

Idris I var ledare för en islamisk orden, Sanusiya.^[27]

Upptäckten av betydande oljereserver 1959 och den därpå följande inkomsten av petroleumförsäljning gjorde det möjligt för en av världens fattigaste nationer att upprätta en extremt välbärgad stat. Fastän oljan drastiskt förbättrade den libyska regeringens finanser började folkligt missnöje byggas upp mot den tilltagande koncentrationen av landets rikedomar i händerna på kung Idris och landets elit. Detta missnöje fortsatte att stegras när nasserism och arabnationalism spreds över Nordafrika och Mellanöstern.^[16]

Gaddafi-epoken

Den 1 september 1969 genomförde en liten grupp militärer ledda av den 27-årige arméofficeren Muammar Abu Minyar al-Gaddafi en statskupp mot kung Idris. Vid den tidpunkten var Idris i Turkiet för att få läkarvård. Hans brorson, kronprins Sayyid Hasan ar-Rida al-Mahdi as-Sanussi, avsattes av de revolutionära arméofficerarna och sattes i husarrest. Samtidigt avskaffades monarkin och revolutionärerna utropade den nya Libyska arabrepubliken (Libyska arabiska Jamahiriya; Socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya^[28]). Gaddafi kallades "Broder ledare och vägvisare för revolutionen" i statliga uttalanden och i officiella medier.^[16]

Gaddafi utvecklade ett eget politiskt system som han kallade "Den tredje internationella teorin"^[29] som är en blandning av arabnationalism, islamism och socialism. Han författade Gröna boken där han sammanställde dessa idéer.

Gaddafi såg sig själv som en revolutionär ledare och under 1970- och 1980-talen använde han oljepengar för att främja sin ideologi utanför landets gränser. Libyens militära insatser misslyckades dock. Libyen var inblandat i strider i Tchad, men drevs tillbaka från norra Tchad 1987. Libyen har också stöttat internationella terroristgrupper som Röda Brigaderna och IRA. Reaktioner från USA blev att de från 1980 inte hade någon ambassadpersonal i Libyen och stängde sin Libyenambassad 1981.^[16]

USA anklagade Libyen för att ligga bakom diskoteksbombningen i Västberlin 1986 där en civil turkiska och två amerikanska soldater dödades. Libyen hävdade å sin sida att de inte hade något med detta att göra. Som vedergällning beordrade USA:s president Ronald Reagan flygbombning av två libyska städer ^[30]. I bombningarna dödades 30-100 personer (inklusive Muammar Khadaffis tvååriga adoptivdotter) och cirka 250 skadades.^[30]

FN beslutade om sanktioner mot Libyen 1992. Sanktionerna avbröts i april 1999 och upphävdes slutligt i september 2003.^[1] Detta efter att Gaddafi hade deklarerat att han skulle delta i kampen mot fundamentalistiska islamister som ex. rörelsen Libyan Islamic Fighting Group ^[31] som leds av al-Libis som började sin militära bana i Libyen och som är dödsfiende till Gaddafi.^[32] Libyen var första land att utfärda en häktningsorder genom Interpol efter Usama bin Ladin 1998.^[33]

Libyen tog också på sig ansvaret för en rad terrorattacker man tidigare nekat till (Lockerbieattentatet, bombningen av UTA Flight 772 och diskoteksbombningen i Västberlin 1986) och betalade ut kompensation till offren och deras överlevande som en del i normaliseringsprocessen.

Libyska tjänstemän genomförde ekonomiska reformer som ett inslag i en bredare kampanj för att återintegrera landet i den globala kapitalistiska ekonomin.^[1] Denna ansträngning fick fart när FN:s sanktioner hävdes i september 2003, och då Libyen i december 2003 tillkännagav att det skulle överge planerna på att utveckla massförstörelsevapen.^[34]

Bland de marknadsinriktade reformernas inledande steg kan nämnas ansökan om medlemskap i Världshandelsorganisationen, begränsning av subsidier, och tillkännagivande av planer på privatisering.^[35] Den icke-oljerelaterade tillverkningssektorn och byggnadssektorn, vilka stod för omkring 20 % av BNP, utökades från att framställa mestadels jordbruksprodukter till att omfatta produktion av petrokemiska varor, järn, stål och aluminium.

Under premiärministrarna Shukri Ghanem och premiärministern Baghdadi Mahmudi genomgick Libyen en ekonomisk boom. Många internationella oljeföretag återvände till landet, däribland oljejättarna Shell och ExxonMobil.^[36] Turismen ökade, vilket ledde till ökad efterfrågan på hotell och kapacitet på flygplatser som Tripoli International. En renovering av libyska flygplatser för många miljoner dollar godkändes av regeringen för att hjälpa till att möta denna efterfrågan.^[37] Landet besöktes 2004 av 100 000 personer årligen. Libyens regering hoppades kunna öka detta antal till 10 000 000 turister.^[38]

USA återupprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Libyen och strök 2006 landet från sin lista över stater som påståtts stödja terrorism.<^[1] Denna välvilliga inställning till Libyen och Gaddafi från västvärldens sida försvann dock under 2011.

Det första libyska inbördeskriget och Gaddafis fall 2011

Se även: Libyen FL01 och Libyen FL02

Den arabiska våren 2011 innebar omfattande protester bland det libyska folket mot Gaddafis regim. Regeringen försökte slå ner dessa protester med våld. Våldsamheterna intensifierades till ett fullskaligt inbördeskrig, i vilket NATO med flera ingrep med flygstyrkor mot Gaddafi.^[39] NTC intog den 20 oktober 2011 den gamla regimens sista fäste Surt där Gaddafi dödades. Tre dagar senare förklarade NTC inbördeskriget avslutat.^[40]

Det Nationella övergångsrådets tog kontroll över Libyen, och Förenta Nationerna (FN) erkände rådet som landets legitima företrädare.^[39]

Efter Gaddafi

Se även: Andra libyska inbördeskriget

Val till ett provisoriskt parlament hölls i juli 2012. Största parti blev Nationella styrkornas allians följt av Muslimska brödraskapets politiska gren Rättvise- och uppbyggnadspartiet. Men majoriteten av mandaten gick till oberoende ledamöter. NTC meddelade att en konstitution inte skulle antas av det provisoriska parlamentet utan istället skulle en ny konstitution efter nästkommande val. NTC lämnade över makten till det provisoriska parlamentet i augusti 2012.^[40] Det provisoriska parlamentet hade svårt att hålla konflikten under kontroll och i september genomförde en av Al-Qaidas undergrupper, Ansar al-Sharia, en attack mot amerikanska ambassaden i Benghazi. Den amerikanska ambassadören och tre andra anställda avled i attacken. Parlamentet ifrågasattes och konflikterna mellan de väpnade grupperna eskalerade. I oktober 2013 kidnappades den sittande premiärministern Ali Zeidan, han släppte dock oskadd efter en kort tid.^[41]

I mitten av 2014 hade det provisoriska parlamentet splittras i flera grupper som tävlade mot varandra. I maj 2014 genomfördes Operation Dignity, en insats mot islamister i östra Libyen samt ett försök till en kupp mot parlamentetsbyggnaden i Tripoli, under ledning av den självutnämnda armén LNA. I ett försök att dämpa konflikten utlystes parlamentsval i juni 2014. Valdeltagandet blev lågt, endast 20 procent av de röstberättigade deltog. De islamistiska partierna underkände valet och landets högsta domstol förklarade senare det nya parlamentet för grundlagsstridigt.^[41] Men omvärlden erkände både det nya parlamentet och den nya regeringen.^[40]

År 2014 svor tre av de de islamistiska grupperna i landet trohet till Islamiska staten (IS) och dess kalif Abu Bakr al-Baghdadi. Grupperna kom att kallas Tripoli-provinsen, Barqa-provinsen, och Fezzan-provinsen.^[42] IS-grupperna uppskattades 2015 ha cirka 5 000 medlemmar,^[42] och lyckades då erövra Gaddafis hemstad Sirt och flera andra mindre orter.^[43]^[44]^[45] Man tog även kontroll över Gardabyaflygplatsen och stora konstgjorda floden,

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[21]

[22]

[23]

[24]

[25]

[26]

[27]

[28]

[29]

[30]

[31]

[32]

[33]

[34]

[35]

[36]

[37]

[38]

[39]

[40]

[41]

[42]

[43]

[44]

[45]