Planet
En planet Ă€r en himlakropp som rör sig i en omloppsbana runt en stjĂ€rna, har tillrĂ€ckligt stor massa för att vara nĂ€stintill rund, och dominerar sin omgivning. Om massan Ă€r sĂ„ stor att kĂ€rnfusion sker, sĂ„ rĂ€knas himlakroppen dock som stjĂ€rna och inte planet. Definitionen av vad som ska rĂ€knas som planet har varierat under Ă„rens lopp, och Ă€ndrades senast i augusti 2006. Namnet planet kommer frĂ„n grekiskans ÏÎ»Î±ÎœÎźÏηÏ, planÄtÄs, och betyder vandrare eftersom man observerade att planeterna stĂ€ndigt Ă€ndrar sina relativa positioner i förhĂ„llande till den övriga stjĂ€rnhimlen. Ett annat namn för planeter Ă€r dĂ€rför vandringsstjĂ€rnor, trots den stora skillnaden mellan stjĂ€rnor och planeter.
Uppkomst och utveckling
[redigera | redigera wikitext]Det Àr inte med sÀkerhet kÀnt hur planeter skapas. Den förhÀrskande teorin Àr att planeter uppkommer i samband med att solen de kretsar runt bildas. En stjÀrna bildas, nÀr jÀttelika instabila gas och stoftmoln genom sin egen gravitation drar sig samman, komprimeras och bildar en protostjÀrna. Allt material i det lÄngsamt roterande gasmolnet komprimeras inte till en sol, utan mycket samlas i en protoplanetÀr skiva. LÀngre ut frÄn centrum i det blivande solsystemet genomgÄr andra delar av gas och rymdstoft liknande ihopklumpningar, fast i mindre skala. De lokala koncentrationerna av materia komprimeras och bildar i sin tur protoplaneter.
Under tiden fortsÀtter sammandragningen av protostjÀrnan tills trycket och temperaturen ökar sÄ mycket att kÀrnreaktioner (fusion) startas och stjÀrnan tÀnds. Solvinden som uppstÄtt av den nytÀnda stjÀrnan blÄser bort det mesta av gasen frÄn solsystemets inre delar. Resultatet blir att de inre planeterna Merkurius, Venus, jorden och Mars Àr smÄ och steniga utan speciellt mycket gas eller vÀtska, medan de yttre Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus Àr stora gasplaneter. DÀr finns nÀmligen gasen kvar och kan kondensera till planeter.
Ett nyfött solsystem Àr vÀldigt instabilt och innehÄller fortfarande en stor mÀngd materia. För de nyfödda planeterna vÀntar nu en period av vÄldsamt meteoritbombardemang frÄn ovan. I vissa fall till och med sÄ vÄldsamma hÀndelser som sammanslagningar av protoplaneter.
Andra protoplaneter som undgÄr kollision kan fÄngas upp av större planeters gravitation och bli mÄnar. Det finns en teori om att mÄnen och jorden var inblandade i just en sÄdan hÀndelse. De sammanstötte med varandra varvid jorden dÄ tog en stor del av mÄnens massa. Efter nÀrkontakten gick mÄnen in i bana runt jorden. Efterhand som forskarna fÄr mer kunskap om planeter utanför vÄrt eget solsystem, kan denna teori om hur planeter skapas komma att revideras, Àndras eller till och med avfÀrdas.
Fastslagen definition av planeter
[redigera | redigera wikitext]Den 24 augusti 2006 offentliggjorde IAU sin nya definition av vad som Àr en planet och inte i vÄrt solsystem. Definitionen [1] sÀger att en planet i vÄrt solsystem Àr en himlakropp som:
- befinner sig i en omloppsbana runt solen,
- Àr nÀstan sfÀrisk (klotformad) pÄ grund av sin egen gravitation
- dominerar sin omgivning.
En dvÀrgplanet uppfyller de tvÄ första, men inte det tredje kriteriet. Dessutom stÀlls kravet att en dvÀrgplanet inte fÄr vara en satellit (se nedan). Alla övriga objekt i solsystemet förutom satelliter gÄr under benÀmningen "mindre himlakroppar i solsystemet" ("small solar-system bodies").
Vad som definieras som en satellit sÀger denna planetdefinition ingenting om, men pÄ IAU:s frÄgesida definieras en satellit som en himlakropp som har tillrÀckligt hög massa för att kallas planet men gÄr i en omloppsbana runt en (annan) planet och det gemensamma masscentret för de bÄda ligger inuti planeten. Notera att denna definition enbart sÀger nÄgot om himlakropparna i vÄrt eget solsystem.
Planeterna i vÄrt eget solsystem
[redigera | redigera wikitext]
Internationella Astronomiska Unionen (IAU) har nyligen etablerat en entydig definition av vad som ska rÀknas som planet och vad som inte ska göra det, vilket medförde att Pluto sedan 24 augusti 2006 i stÀllet rÀknas som en dvÀrgplanet.[2]
Accepterade planeter enligt IAU
[redigera | redigera wikitext]Internationella astronomiska unionen (IAU) listar Ätta planeter i vÄrt solsystem (med dess astronomiska symbol inom parentes och eventuellt antal naturliga satelliter):
- Merkurius (
) - Venus (
) - Jorden (Tellus/Terra) (
), en naturlig satellit, mĂ„nen (Luna, 
) - Mars (
), med tvÄ naturliga satelliter, Phobos och Deimos - Jupiter (
), med 95 bekrÀftade naturliga satelliter[3] - Saturnus (
), med 146 bekrÀftade naturliga satelliter[4] - Uranus (
), med 27 bekrÀftade naturliga satelliter[5] - Neptunus (
), med 14 bekrÀftade naturliga satelliter[6]
Alla planeter i vÄrt solsystem Àr namngivna efter romerska gudar, utom Uranus som fÄtt sitt namn efter den grekiske himmelsguden (dock i namnets latinska form), och jorden som inte rÀknades som en planet av de gamla astronomerna, utan snarare som universums mittpunkt - det vetenskapliga namnet pÄ jorden; Tellus, Àr dock efter en latinsk jordgudinna (Tellus). Planeternas ursprungliga antal var sju; mÄnen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus, upprÀknat efter Ptolemaios geocentriska vÀrldsbild. Efter hand som de astronomiska kunskaperna vÀxte, plockades solen och mÄnen bort som planeter, och de numera accepterade planeterna lades till.
Romarna trodde att de sju gudar som planeterna fÄtt sina namn frÄn, var de som turades om att övervaka det som hÀnde i vÀrlden frÄn sin position pÄ himlavalvet. Turordningen lever kvar i namnen pÄ veckodagarna Àn i vÄra dagar, framförallt i de romanska sprÄken: söndag (solen), mÄndag (mÄnen), franskans mardi (Mars), mercredi (Merkurius), jeudi (Jupiter), vendredi (Venus) och engelskans Saturday (Saturnus).
Planeternas namn Àr sÄ gott som universella i vÀstvÀrlden, medan sprÄk som inte har sitt ursprung i Europa, anvÀnder sina egna namn. Grekland Àr ett undantag frÄn resten av vÀstvÀrlden, dÄ de naturligtvis namngett planeterna efter motsvarigheterna till de romerska gudarna: Hermes (Merkurius), Afrodite (Venus), Gaia (jorden), Ares (Mars), Kronos (Saturnus) , Uranos (Uranus) och Poseidon (Neptunus) - dock heter inte Jupiter Zeus, som man skulle kunna tro, utan Dias.
Mindre himlakroppar i solsystemet
[redigera | redigera wikitext]Dessa himlakroppar Àr för smÄ/har för liten pÄverkan för att klassas som planeter:
DvÀrgplaneter
[redigera | redigera wikitext]En dvÀrgplanet Àr enligt Internationella astronomiska unionens (IAU) definition en himlakropp, som ligger i en bana kring solen, har en tillrÀckligt stor massa för att göras rund av sin egen gravitation, men som samtidigt inte har rensat undan alla planetesimaler kring sin egen omloppsbana och som inte Àr en mÄne.[7][8] En planet mÄste alltsÄ ha tillrÀcklig massa för att övervinna stelkroppskrafterna och uppnÄ hydrostatisk jÀmvikt. DvÀrgplaneter bör inte förvÀxlas med smÄplaneter.
De mest troliga dvÀrgplaneter i solsystemet:
Charon rÀknas Ànnu som en mÄne till Pluto. Vissa anser att Charon inte rÀknas som det, eftersom ingen av dem anses tydligt dominera det gravitationella fÀltet i förhÄllande till den andra; den tyngdpunkt som bÄda kretsar kring i sin banrörelse runt solen ligger nÀmligen i rymden mellan de bÄda objekten.
SmÄplaneter
[redigera | redigera wikitext]En smÄplanet Àr en mindre himlakropp i bana runt solen men med betydligt mindre dimensioner Àn de vanliga planeterna. NÄgon bestÀmd grÀns för vad som Àr en smÄplanet finns inte.
De flesta kÀnda smÄplaneterna finns i asteroidbÀltet mellan Mars och Jupiter och kallas asteroider. DÀr finns till exempel Ceres, den första upptÀckta smÄplaneten.
Exempel pÄ smÄplaneter: