Nu flyger jag iväg...

 

 

Hej på Er mina trogna besökare!

 

Sedan jag skaffade mig mobilen med alla dess möjligheter har mitt liv förflyttats till dess hemliga rum. Och bloggen blir dammigare för varje dag som går, tyvärr. Min fina bonusdotter introducerade Instagram för mig och jag har blivit fast där. Med en lätt beröring på skärmen når jag Facebook och min familj och mina vänners liv där på mindre än en sekund. Att starta datorn börjar verka så... vad ska jag säga... omständigt.

 

Samtidigt har jag blivit full av tvivel inför bloggandet. Mitt liv är just nu en smula kaotiskt och i det finns det saker, personliga sådana, som gör mig oerhört ledsen. Men jag varken kan eller vill basunera ut sådant till hela världen. Att å andra sidan skriva opersonligt och egentligen ingetsägande känns meningslöst för mig. Därför har jag bestämt mig för att helt enkelt lägga ner bloggen. Jag kommer att inom kort låsa den för jag vill inte radera mina inlägg. Det är trots allt många år av mitt liv som ligger inkapslade i tusentals ord. Att låsa bloggen verkar vara det enda rätta då.

 

För Er som vill följa mig genom mina bilder finns jag som sagt på Instagram. Där hittar ni mig som stilla72. Och för Er som vill hålla lite personligare kontakt med mig finns jag på FB som Anna Stilla.

 

Jag önskar Er alla en underbar höst...

 

Anna 

 

 

Ballonger, taboulleh och svensk honung

 

Vissa dagar är bättre än andra. Idag är det precis en sådan dag. Jag har besökt en marknad där det såldes ballonger, hantverk och mat. Honung, bröd bakat i vedung, korvar, närodlade grönsaker och fisk. Men jag drogs till ett litet stånd där en kvinna och hennes man sålde taboulleh, vindolmar, filodegsrullar, baklava och mycket annat gott. Jag fyllde en tallrik med godsaker, satte mig i skuggan och åt tills jag sprack. Sedan gick jag tillbaka till kvinnan.

 

- Det var jättegott! Har du lagat allt själv?

- Ja och min man har bakat. Han är bagare.

 

Mannen höll sig mest i bakgrunden och servade kvinnan med plastpåsar och växelpengar. Hon hade slöja på sig, ett vänligt leende och talang för affärer. Och god mat.

Double M

Min familj och mina vänner kommer nog snart att tröttna på mina statusuppdateringar på Facebook. Ty de senaste har en stark mobilanknytning. Jag antar att för de allra flesta människor är mobiltelefoner lika vanliga som tandborste.

För mig som har levt utan mobil i snart 10 år har en ny värld öppnat sig. För ett par dagar sedan köpte en smartphone. 

Det första jag gjorde med telefonen var att göra en uppdatering på FB via den. Bara för att... En stund senare låste jag in mig på badrummet och ringde till vårt hemnummer. Magnus svarade och jag höll på att kvävas av mitt eget skrattanfall.

- Jag...har...blivit...en...fjortis... - hickade jag i luren.

- Du har blivit en Double M - konstaterade familjen. Mobil Mamma.

Mina fickor brukar vara fulla av olika oumbärliga saker: pocketbok, anteckningsblock, penna, mp3-spelare, kompaktkamera... Att allt detta numera ryms i en liten, platt manick som dessutom ger mig möjlighet att ringa och surfa var anledningen till varför jag till slut köpte telefonen.

Övertid

 

Igår jobbade jag övertid. Alldeles frivilligt, ska jag nog tillägga. Den inarbetade övertiden samlar jag på hög i kompbanken. Många tar ut den i pengar men inte jag. Ty tiden betyder mer för mig än pengarna. Betydligt mer. 

 

Jag har faktiskt planerat att tokshoppa nu när lönen kom. Jag visste förstås inte vad jag skulle köpa så jag funderade. Kanske kunde jag byta ut den där jättetuben med hudcreme för 50 kr från apoteket mot en sådan där liten burk med ansiktscreme som kostar 10 gånger mer? Ja, en sådan skulle jag köpa! Jag stirrade på alla dessa tjusiga burkar och konstaterade att äsch, den där tuben från apoteket funkar ju trots allt.

 

Ok, lite kläder skulle jag nog kunna köpa. Men samma sak där... Jag behövde inget nytt så jag kom hem med en orörd lön på kontot. Så, vad ska jag med alla dessa pengar till när jag inte ens kan slösa dem?

 

Däremot tid... tiden kan jag fylla med skogspromenader, brödbak och annat underbart...

 

När ens yngsta blir vuxen

 

I måndags fyllde mitt yngsta barn 18 år. Alltså... 18 år! Var har alla dessa år tagit vägen? Jag minns dagen då hon föddes som om det var igår. Nu är Sara på väg till krogen för att festa. Stan är inte säker längre ska jag säga er.

 

Någon har frågat mig om vi ska skaffa oss en liten sladdis, nu när alla våra barn är mer eller mindre vuxna. Svaret är definitivt nej. Det är underbart att vara mamma, det är inte där som hunden ligger begraven. Jag har varit mamma i snart 20 år och nu är det dags att utforska livet utanför mammarollen, helt enkelt.



Beslut

 

 

Jag har bestämt mig. För att ta tillbaka det som är mitt. Min tid här på jorden. Min frihet.

 

Jag är så trött på att vara trött för att jag gör saker som jag inte vill göra. Jag får panik när jag inser att tiden försvinner ifrån mig och jag bara tittar stumt på det. Som om jag såg på en film med mig i huvudrollen. Någon annan har skrivit manus, regisserat och bestämt vilka kläder som jag ska bära. Jag bara tittar på och fortsätter i gamla spår och gnäller. När jag i själva verket önskar mer tid till att njuta av årstidernas skiftingar. Mer tid till att plocka svamp. Sitta i kökssoffan och läsa. Eller bygga bo åt solitära bin. Jag vill leva på ett sådant sätt som fyller mig med livsglädje och harmoni. Så jag har bestämt mig att hädanefter ska varje steg som jag tar leda mig närmare friheten.

Semestern

 

Den första arbetsveckan efter semestern börjar närma sig slutet. Kroppen värker och huvudet är inte alls med. Som om jag aldrig någonsin har jobbat mitt jobb. Jätteläskig känsla.

 

- Oroa dig inte Anna - säger en kollega- det är bara ett år till nästa semester.

 

Jag har haft en fantastisk semester. Fjällvandrat, badat i havet och fått solbrända knän. Ätit gott och vaknat i lugn och ro. Jag har till och med hunnit med att vara snäll, rar och omtänksam...

 

Det partiet som vill lagstadga några semesterveckor till får min röst vid nästa val!