En bra start !

Det nya året inleds med uppfriskande ord till spirituell musik:

Here's to lights and virtues
Here's to truths yet to be known
Knowledge to light the darkness
The search for things of your own

Here's to lights and virtues
Here's to reaching higher ground
A life of hope and purpose
Here's to strength yet to be found
Honor -- though it goes unrecognized
And truth -- though liars abound

The pleasure of love and friendship
The courage to be alone
- Jackson Browne



Låt oss se möjligheter! Ge det en chans!

Ännu ett år...

Nyårsafton. Sitter genomförkyld och snyter ut litervis med snor...

Så mycket att reta sig på: Girighet, besvikelser, skövling av skog och mark, den omöjliga tillväxten, stress, och... men jag tänker inte ge skiten mer tid. För överallt kämpar massvis med människor för en bättre vardag, ett rättvisare samhälle och ett humanare sätt att se tillvaron på. Jag vill lyfta fram det positiva, ge styrka till de som saknar det och tro på förändring. Förr eller senare blir vi drastiskt tvingade att ändra på hur vi lever! Kan jag påskynda den utvecklingen något, så drar jag mitt strå till stacken... Vad kan du bidra med?



May I get what I want, not what I deserve
May the coming year not throw a single curve
May I hurt nobody, may I tell no lies
If I can't go on, give me strength to try

Ring the old year out, ring the new year in
Bring us all good luck
Let the good guys win
- Murray McLauchlan

Gott nytt år!

De bästa skivorna 2011

Åter dags att lyfta fram några av de skivor jag uppskattat mest under det gångna året...

Listor är ju lömska, och egentligen helt meningslösa, men kanske någon blir intresserad av något nytt och då har ju det hela någon mening trots allt.

1) Bruce Guthro - "Celtic Crossing"
- Guthro har verkligen rösten, det vet vi sen åren med Runrig. Nu med Donal Lunny som producent har det överambitiösa och uppblåsta ersatts av äkthet och lågmäld intensitet. Gamla klassiker som "Carrickfergus" och "The Water is Wide" blandas med Guthros egna
"Friends Like You", "My Wings" och "My Old man" och de håller samma klass. Duetten med Fiona MacGillivray i "Through It All" måste vara årets låt alla kategorier! En skiva att älska
och återvända till.

2) Anna Ternheim - "The Night Visitor"

- Äntligen har Anna fattat att hon vinner så mycket på att skala av arrangemangen och låta rösten få mer uppmärksamhet... Vackert och intimt nära!

2) Catherine MacLellan "Silhouette"

- Mer upptempo denna gång med kanadensiske Catherine, men vilka låtar och vilken sång... Läs mer här !

3) Christine Hellqvist - "Ekon I Det Tysta"

- En skiva som leder dig rätt! Lågmälda arrangemang med kristallklar glans. Läs mer här !

3) Paper Aeroplanes - "We Are Ghosts"

- Kanske min mest spelade skiva under året. Sarahs uttrycksfulla akrobatiska sång tar ut svängarna rejält och det täta kompet med gitarrslingor och mandoliner sitter luftigt som en drake vinden just gripit tag i. Kom i ny upplaga, med extra spår, mot slutet av året. Därtill släpptes EP:n "A Comfortable Sleep" med fyra lågmälda pärlor. Borde också vara med på listan.

3) Thea Gilmore / Sandy Denny - "Don't Stop Singing"

- Sandys texter till Theas musik och röst... Ett historiskt mirakel! Läs mer här !

Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:

Walkabouts - "Travels In the Dustland"
- Första skivan på länge, med ambition och stundtals makalöst bra! Carla Torgersons sång lika fantastisk som alltid! Och Chris Eckman är en låtsmed med sällsynt förmåga att skapa utsökta melodier med angelägen, dramatisk lyrik!

Gillian Welch - "The Harrow And The Harvest"
- Så mycket känsla inbakad att resultatet blir oerhört gripande!

Decemberists - "The King Is Dead"
- Äntligen så bra som jag trott de kunde bli. Riktigt bra album rakt igenom.

Coast - "The Turning Stone"

- Andra skivan är nästan lika bra som den första. Pampig folkrock från Southampton.

Murray McLauchlan - "Human Writes"

- Första skivan med nytt material på evigheter med den frispråkige kanadensaren.

Bruce Cockburn - "Small Source of Comfort"

- Bästa skivan på bra länge. Bättre än de flesta, ändå en bit upp till sina egna mästerverk...

Live-skivor:

- Har det kommit några sådana?

Covers:

Show of Hands - "Covers 2"

- Ännu en samling med oemotståndliga covers med Phil Beer och Steve Knightley. Som ett komplement till deras så starka egna kompositioner.

Thea Gilmore - "John Wesley Harding"

- Hela Dylans album bättre än någonsin.

Instrumentalt:

Paul Eastham - "An Cuan Siar"

- Vacker och inspirerande piano-musik av Coasts frontfigur.

Pat Metheny - "What’s It All About"

- Akustiskt med mästergitarristen Pat Metheny: Klass och känsla!

Årets debut:
Early Winters - "Early Winters" EP

- Oerhört lovande svängig pop av Justin Rutledge, Carina Round och två till. Mycket tilltalande!

Årets Box:
Richard Thompson "Live at the BBC"

- DVD med Richard & Linda från 1975 och 1981! Plus tre CD med utsökta liveversioner!

Upptäckta alldeles för sent:

Warren Haynes - "Live at Bonnaroo"

- Solo live från 2004. Vilken röst, vilken närvaro! En av de bästa live-skivorna någonsin!

The Once - "The Once"

- Debut från 2010 med tre skönsjungande kanadensare. Underbara Cohen-tolkningar!

Det var mycket kanadensiskt i år! Som vanligt görs det mycket bra musik där. Och då har jag inte nämnt Neil Young, Joni Mitchell eller Leonard Cohen...

Årets fulaste fodral - men riktigt bra!

Tror inte att jag har så många fördomar, men den här skivan hade jag bläddrat förbi utan att notera... Ett riktigt riktigt fult fodral... Men nu dök den upp och hamnade så småningom i CD-spelaren. Helt utan förväntningar... och där blev den kvar...!!
Musiken fångade snabbt intresset, växte och kändes snart väldigt attraktiv.

Det handlar om gruppen Derby. Inte från Derby i engelska midlands, utan från Portland i staterna. Omväxlande akustiskt och elektriskt och med harmonier som breder ut sig som en heltäckningsmatta och får mig att tänka på David Gilmour i Pink Floyd.

Det blev att beställa gruppens två tidigare skivor, "Posters Fade" och "This is the New You", och de är inte så tokiga de heller. Då menar jag musiken, inte fodralen... hmmm...
Det är alltid skönt att bli positivt överraskad och Derby känns som en trevlig bekantskap med en väldigt attraktiv ljudbild och omväxlande arrangemang.

Länk: Derbys hemsida - med mycket att se och lyssna på.

Julen 1965

På julafton 1965, då jag var nio år, fick jag min första bandspelare, en gråfärgad Ferguson spolbandspelare med lock som bara kunde stängas om man tog bort banden. En helt ny era inleddes och brorsan och jag började spela in massvis med låtar från radion. Först via en mikrofon och några månader senare köpte vi en sladd och slapp hålla tyst då vi spelade in... Teknikens under, föreföll det!

Vi bodde i källarens gillestuga och när de där uppe ville något ropade de i trappan:
- Det är mat!
Var det mitt i ett viktigt radioprogram smög vi ut och svarade:
- Det är pop!
Inget mer, vi var upptagna och kunde inte komma upp, diskussion överflödig. Tror att familjens liv delvis styrdes av våra inspelningar...



På nyårsdagen spelade jag in alla låtar på "Tio-i-topp" utom "Positively 4th Street " med Bob Dylan! Idag är det nog den låt jag skulle klassa högst. Så visst är smak något som förändras och utvecklas! 46 år senare sker det fortfarande och kan överraksa mig ordentligt ibland...

Fast "Positively 4th Street" är allra bäst i Byrds version med Skip Battins puttrande bas och Clarence Whites spretiga men så rörande gitarr. Enastående originellt och attraherande!
Det är bilder på fel upplaga Byrds till videon, bara Roger McGuinn var kvar 1970 då "Untitled" gavs ut. Än idag ett makalöst album!



Ferguson skrotades för många många år sen, men en del spolband har jag fortfarande kvar.

En ny och flera gamla

Jullåtar, alltså...

Har hittat en ny, fast egentligen är det en gammal låt från 1990, med John Gorka. Årets jullåt utan tvekan!



I övrigt hänvisar jag till förra årets lista på Spotify, den håller flera år till:

Xmas - Spellista på Spotify

Ha det gott i jul och försök vara lite måttliga...

Ett besök från andra sidan

Sandy Denny dog 1978.
Thea Gilmore föddes 1979. Ändå upptäckte hon Sandy Dennys musik via hennes pappas skivsamling. Nu, många år senare, erbjöds hon att tonsätta några av Sandys sista texter, som hittades av Sandys kvarvarande släktingar. Jag har alltid ansett att Sandy var, och är, i en klass för sig själv. Trots att jag verkligen gillar några av Thea Gilmores plattor var jag lite nervös när skivan kommit och skulle lyssnas på...

Men den lät bra från början och nu, några veckor senare, har den vuxit rejält och är en mycket värdig del av både Theas och Sandys utgivning. Den pusselbit vi aldrig trodde vi skulle få, som ett besök från andra sidan.

Här finns Sandys texter från den tid då hon var deppad och vilsen, osäker på hur hennes karriär skulle fortgå, osäker på vad hon ville med det mesta... Texter som kan vara från hennes sista veckor i livet, då hon ofta drack för mycket, och var ensam, då maken Trevor Lucas tagit med sig den lilla dottern Georgia hem till Australien. "I’m in such a terrible state", skriver Sandy och fortsätter “Get me a bottle of wine/I don’t want to drink/Get me out my mind/I don’t want to think."

Lyssna på "Glistening Bay":Glistening Bay by Don't Stop Singing
Men här finns också lyriska naturskildringar i "Glistening Bay", och sånger av tillförsikt och längtan. Min favorit är den lite snabbare "London", som verkligen borde heta "I'm Gonna Call That Number". Avslutande vaggvisan "Georgia" är bland det vackraste jag hört på länge.

Thea Gilmores har presterat ett mirakel, hennes musik och sång är både respektfull och trogen Sandys texter och samtidigt är detta otvivelaktigt ett "Thea Gilmore-album". Kanske att arrangemangen är något för pompösa ibland. Sandy hade nog själv nog gjort det lite mer sparsamt. Eller nej... eller jo? Sanningen är väl att när Sandy sjöng så stal hennes röst och inlevelse all uppmärksamhet, så det var hennes sång som totalt dominerade ljudbilden, hur mycket man än vräkte på med musiken. Visst kunde Jerry Donahues gitarr i Fotheringay och Richard Thompsons i Fairport förgylla ljudbilden, men det var ändå alltid Sandy som var i fokus.

Thea Gilmore framstår mer och mer som Englands nutida mest intressanta kvinnliga artist, med både ödmjukhet och skinn på näsan. Det är både modigt och livsfarligt att ta sig an ett sådant här projekt, men Thea kommer fram som den verklige vinnaren. Det är egentligen inte klokt: Två otroliga skivor på mindre än ett halvår: Först en egen tolkning av Dylans album
"John Wesley Harding" i sin helhet (också ett farligt projekt att ta sig an) och sen detta
"samarbete" med Sandy Denny. Vad hittar hon på härnäst?

Thea förtjänar verkligen den uppmärksamhet hon fått de senaste åren. Sandy har blivit en kultfigur och sent omsider fått lite mer uppmärksamhet på senare tid med 19 CD-boxen och en del nyfunnet material. Så stor var hennes påverkan att en annan rastlös själ, Phil Lynott i Thin Lizzy, gav ut en singel "Sandy, Why did you have to go?" efter hennes död. Fortfarande så väldigt saknad, men ständigt närvarande för de som behöver hennes musik.

Några länkar:

Thea Gilmore: Bringing Sandy Denny back to life - mycket intressant artikel i The Telegraph.

Thea Gilmores hemsida - med bl.a. en utmärkt biografi.

Phil Lynott and Clann Èadair - A tribute to Sandy Denny - lyssna på Phil Lynotts hyllning.

Ekon i det tysta

Det händer ibland då jag är på en riktigt bra konsert, och ibland då en ovanligt bra skiva spelas, att jag får känslan av att jag har allting jag behöver, att jag hädanefter tänker leva ett bättre sundare liv i samklang med mig själv och allting runtomkring. Det här är en sådan skiva! Det har gått några veckor sedan Christine skickade mig den nya skivan, livet har gett mig några nya smällar, men "Ekon I Det Tysta" har helat, värmt och gett ett perspektiv utöver det vanliga.

Redan när jag fick fodralet i min hand slogs jag av det vackra omslaget, de smakfulla bilderna och sedan den rofyllt vackra etiketten på CD-skivan. Mina förväntningar var höga efter en lång väntan sedan Christines senaste skiva "Guldstoft", men jag fick direkt vad jag ville ha: Lågmälda arrangemang med kristallklar glans, Christines härliga röst och tänkvärda, kloka texter. Veckorna har gått och jag har återvänt gång på gång och kommer så göra många, många gånger till...

Alla 14 sångerna är riktigt bra och Simon Ljungmans produktion och arrangemang lämnar inget mer att önska. Men nägra favoriter kan jag ändå nämna: "Alla Sånger" skriven till Mats Klingström, titellåten där Mats också är med och sjunger, "Valentins Bröllopssång" och "På Taket" är fulla av glädje och tillit, "Jag ger dig min hand" om katastrofen i Norge, och avslutande "Du trodde jag gick ensam" sluter cirkeln med glödande insikter. Men jag kunde lika väl ha nämnt "Långsamt Tåg",
"Hösten 1979", eller ...

Nu när allt står på spel
Kan vår hybris få drunkna i vågorna
Och allt det som vi gjorde fel
Kan få bli till aska i lågorna

Det kommer att storma
Vi lär få skörda det vi sått
Vad vi än tror
Hon ger tillbaka det hon fått

Och jag kan se
Fast ljuset är svagt
Fast solen väntar
Oron är kvar
Så kan jag se
Hur kärleken tar tag
Himlen rodnar
Det kan börja idag
Idag

Som islossning i våra hjärtan
Som att forma våra liv med varsam hand
Som nya tankar i världen
Som varma vindar över hav och land

Här är vi hemma
På denna magiska planet
Lysande blå
Bär hon livets hemlighet
- Christine Hellqvist ("Det Kan Börja Idag")

Här kan du lyssna på Spotify: Christine Hellqvist – Ekon I Det Tysta

Passa på att lyssna på "Sorgfågel" också...

Här kan du läsa Chjristines egna funderingar om skivan.

Passa på att läsa mer på hennes förträffliga blogg när du ändå är där!

Fånge i min egen bil...!

I går blev jag fånge i min egen bil...!! Tankar om isolering och lite panik inföll illa kvickt. Jag hann börja fantisera om sitta där hela natten...

Det är så att jag har larm på bilen och batteriet i nyckeln börjar ta slut... Därför funkar bara central-låset ungefär två gånger av tre. Så när jag kört uppför backen hemma och tog ut nyckeln råkade jag komma åt låsknappen och jodå, bilen låstes! Jag tryckte gång på gång på "Öppna" utan att något som helst hände! Efter kanske tjugo försök satt jag där, väl medveten om att bilen inte kan öppnas inifrån när den är låst, och att om jag rörde mig det lilla minsta skulle larmet gå igång. Vilket det också snart gjorde! Efter en minut och tusentals tryck utan att något hände så försökte jag starta bilen i hopp om att ladda batteriet, men icke! Skulle jag ringa grannen och be henne komma och ta nyckeln via vindrutan och stänga av larmet via bakluckan (det enda låset som fungerar manuellt...) Startade än en gång och kände på dörren. Den gick att öppna! Rusade ut till bakluckan och fimpade tutandet och blinkadet. Pusst!!

Visst har livet sina överraskningar! Elliott Murphys "You Never Know What You're In For" får symbolisera. Gissa vem som ska fixa nytt batteri till nyckeln snarast möjligt...

Aldrig profet på egen hemmaplan?

Min kompis Bosse Lundkvist spelade tillsammans med Janne Elvi i kväll på Teaterns lilla scen.
Bara ett stenkast från det rum där vår nyligen bortgångne trum-lärare Karl Briese lärde oss allt med sällsynt engagemang och där Bosses och mina vägar korsades för första gången (när jag gick i fyran och Bosse i femman).

Det blev en finstämd kväll med Bosses tänkvärda låtar om stort och smått och där Janne Elvi dekorerade med utsökta gitarrslingor. Allt inför en alldeles för liten skara lyssnare. Det är svårt att bli profet på egen hemmaplan som man säger, men jag är övertygad om att alla som var där var glada att de inte missade denna stund av lugn meningsfull musik... För att inte tala om Nillas läckra saffrans-skorpor, bara de var värda entre-pengen!

Gripande vacker melankoli

Jag blir inte klok på hur musik kan invadera ditt sinne och få dig att glömma både sorger och bedrövelser. Gillian Welch och hennes kompanjon Dave Rawlings nuddar vid känslospröt du bara kan ana. Sorgligt och melankoliskt, långsammare än långsamt, men det griper tag om dig och invaderar hela ditt medvetande med styrka och du får känslan av att du behöver inget annat, inget mer och inget därutöver.



"The Harrow and the Harvest", första skivan på många år, är en sån där guldklimp som växer på dig och en trygg källa du kommer återvända till gång på gång och som aldrig sviker dig...

Occupy Wall Street - nya hoppfulla vindar

Det jäser i staterna... Fler och fler får upp ögonen för hur orättvisorna bara växer. "People are recognizing the basic truth: The system is loaded against them!" säger Graham Nash. Parhästen David Crosby fyller i ""This is not a democracy. It is being run by the corporations and all of the power is in the hands of very few people". Polisen (och de osynliga makt-havarna som ger dem order) slår ner demonstranter och sprutar peppar-spray rakt ut i folkhavet. Jackson Browne skrev en ny sång i förrgår och spelade den på Zuccotti Park igår. "How long, if this theft goes on, will this country still be here? sjunger han och ställer frågan på sin spets: "Which side are you on?":



Här kan du lyssna på "Which Side Are you On?" i bättre kvalitet hos 'Rolling Stone'!

Nu ska han, tillsammans med bl.a. Lucinda Williams, ge ut en stödskiva för protesterna med titeln "Occupy This Album". I TV-showen 'Countdown' med Keith Olbermann ger Jackson en mycket intressant intervju och förklarar att "Politics has become a horse-race".



Ungdomarna i Dawes har aldrig protesterat förr, men nu måste de haka på:



Och vem hade kunnat tro att Loudon Wainwrights gamla hit "Dead Skunk" skulle dyka upp som politiskt slagträ?


Men bättre kanske det inte kan sägas. Systemet kommer antingen ta död på oss allihopa eller själv dö ut av sin egen orimlighet. Och det luktar... Dead Skunk!

Naturens kamp för att överleva

Det står ett nästan dött gammalt äppelträd bakom huset. Det var bara några små ynkliga löv på det i somras. Jag har länge tänkt ta ner det, äpplena smakar inget speciellt, men de brukar vara vackra att se på och sitter ibland kvar även efter att snön kommit. I år samlade det sin kanske sista kraft för att skapa två små röda äpplen, sittande ganska tätt intill varandra... Som ett sista överlednadsryck... Inte ens vindarna i helgen kunde rubba dem, de sitter kvar...

Jag tänker på naturens orubbliga kamp för att överleva till varje pris. Ibland känns det som om det bara är vi människor som inte besitter den kraften, inte ägnar den insikten ens en tanke. Vi konsumerar, vi tror på den ständíga tillväxten... Givetvis helt omöjlig i längden, det inser varje individ som tänker det minsta. Ändå kör vi på i blindo, antingen begriper vi inget alls eller så orkar vi inte bekymra oss och ta konsekvenserna.

De två små röda äpplena i mitt nästan döda fruktträd förefaller plötsligt mer intelligenta...

Ännu ett bittert farväl

Emmylou Harris exploderade som sångerska när Daniel Lanois klev in och producerade
"Wrecking Ball", där varje låt balanserar på gränsen till att spricka både på längden och tvären. Magiska möten ger magisk musik. Nya dimesioner kan komma när du inte anar det.

Här en sagolik inspelning av Steve Earle's "Goodbye":
(Varning: Musik och video är inte från samma tillfälle!)
Du måste också klicka på You Tube-länken!



Lyssna på Emmylous sång och Lanois spretiga gitarr och försök hålla dig, om du kan. Om du inte åtminstone snyftar lite, så är du på en iskall färd med alla känslor steriliserade... Jag kan inte hålla tårarna tillbaka, men det är av välbehag. En gemenskap och en källa av helande i en värld full av skit!

Är det känslorna eller jag som styr?

Styr jag över mina känslor och över vad de gör med mig? Eller styr de över mig, vare sig jag vill det eller ej? Vill ibland undvika att lyssna på dem, men ärligt talat har jag inte en chans, och utan dem vore jag kanske egentligen ingenting. De har dragit mig i 55 år utmed vägar och krokar, höjder och stup jag aldrig hade valt med min hjärna...


Det är Elliott Murphy på bilden, men det är Iain Matthews som sjunger och skrivit denna både vackra och grymma skildring av ett uppbrott...

FJK i Eskilstuna igen - nu på Josef's

Foto Anders Falk, från april 2011. Här finns fler bilder i bättre kvalitet !

Jag vet inte hur många gånger jag sett FJK spela. Kanske 25, kan vara mer än 30 gånger!
Det är underligt hur deras spelningar varit med i mitt liv. Har varit och lyssnat med flera olika tjejer, allt från vänner via förälskelser till partners. Blev ihop med mina söners mamma efter en FJK-konsert i Linköping. De var indirekt inblandade i vår separation också... En flickvän dumpade mig innan en konsert, en annan blev osams med mig strax innan en annan konsert, under den kvällen blev allt bra under tiden som FJK spelade... Mer får ni inte veta!

I söndags besökte FJK ännu en gång Eskilstuna och kulturföreningen Tontroll, som numera har flyttat in hos Josef´s House of Blues i det gamla posthuset. Jag tyckte det var riktigt bra förstås. I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta gäller även denna konsert!

Mats Klingströms "Jag Kan Flyga Fastän Jag Sitter Still" från senaste soloskivan var en av låtarna som fått ett nytt arrangemang. Kvällens höjdpunkt! Kunde nästan sagt det om hela andra set. Mats "Man Borde" och "Ormen", Christers blues "Kom Tillbaks" och Bruce Cockburn's
"Stora Midnattståget" gav mig energi som räcker långt längre än höstrusket.

Till slut en video med studioversionen av "En Gång I Livet":

Inte likt något annat

Neil Young får ibland till det på sitt alldeles speciella sätt. Hans låt "Will To Love", inspelad hemma framför en öppen brasa med sprakande ved, är ett lågmält rop efter kärlek, en känslig längtan efter det som kan förnimmas, men kanske inte mer.

Musikalsikt finns det inget som låter ens lite likt. För mig är denna låt en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt du antingen älskar eller inte lägger märke till. Denna låt med alla spänningar, mystiska ljud och inlevelserika nyanser tröstar mig i kväll...



Baby, if I see boredom in your eyes
I'll know my river has run dry
But I won't turn back with that lonely tide
I bought that ticket and I'll take that ride.
- Neil Young

Löv i tusentals

Idag har jag räfsat och tagit bort löv från vägen upp till huset... Så nu är taket, rännorna, gårdsplan och vägen fria från löv! Undrar hur många det var? Säkert flera tusen, kanske hundratusen, har ingen aning, men ruskigt många hur som helst! Känner lite förnöjdsamhet och på något sätt blir jag så harmonisk av att fixa ute på tomten. Som en del av en större helhet, jordnära och helt i nuet...



Martin Tallström är en gitarrist som inte går av för hackor. Hittade honom på CD Baby. Konstigt hur musik letar sig fram ibland...

Fallande löv symboliserar ofta vårt liv och händelser i detsamma. Den makalösa Nick Drake gjorde även andras låtar till sina egna. Här med Rachel Carpenters "Fall Leaves".



Så då är jag väl redo för vintern...?

En gemensam vandring

Sedan 1998 har jag ett speciellt förhållande till Walkabouts. De klev in i mitt liv då jag inte trodde någonting kunde nå mig och förvandlade en outhärdlig situation till en djup beröring. Läs mer här !

Givetvis forskade jag ganska omgående efter mer och fann mängder av Walkabouts-skivor och låtar, samt de avskalade live-inspelningarna med Chris & Carla. Dramatiska ord till närgången musik! Carla Torgersons stämma som blir som en nära vän. Musik som skänker helhet när du behöver det...

Här är "Long Time Here", en sådan där låt jag kan varende inandning på och ändå blir jag varje gång fortfarande överraskad av hur bra den är. Dramatisk helande melankoli!



Den känslan behåller jag länge här...

Texter är långt ifrån allt

Ibland får jag höra att "du lyssnar ju bara på texterna!". Det är ungefär som att säga till någon som gillar feferoni: "Du äter ju bara feferoni"!

Visst är texterna viktiga, men bara som en del av allt: Melodierna, arrangemangen, spelandet, känslan, närvaron, det suggestiva... Precis som feferoni kan texter vara starka, och ibland svaga, men det är först som en del av helheten båda får full genomslagskraft.



Således händer det att jag faller pladask för musik med texter på språk jag inte har en aning om, varken betydelse eller något alls. En sådan diamant är "Hana" med gruppen Tarika Sammy från Henry Kaiser och David Lindleys besök på Madagaskar, "A World Out of Time", där de båda gitarristerna mötte lokala förmågor och förutsättningslöst fann nya uttryckssätt och nya vänner. Världsmusik i ett nötskal.

Tjejen som sjunger gör det så att hjärtat smälter och huden knottrar sig. Fullständigt makalöst och bedårande känslofyllt!

Finstämt med "Gamlingar"

Murray McLauchlan har på senare år spelat med de kanadensiska kollegorna Marc Jordan, Cindy Church och Ian Thomas under namnet "Luch at Allen's". Det började på Allen's Pub & Restaurant i Toronto och utvecklades till en grupp som nu gett ur tre skivor. De må vara vithåriga och tunnhåriga, men hör så de spelar: Sparsamt, enkelt och så finstämt att inget mer behövs! Klass rakt igenom!


Den senaste skivan "More Lunch at Allen's" gavs ut på True North Records 2010 och det är egentligen inte märkvärdigt, men så smakfullt att det blir märkvärdigt bra. Här kan du lyssna !

Murray McLauchlan har lugnat ner sig efter ett hårt liv under många år. Förutom musiken så målar han regelbundet och har också gett ut en bok, "Getting Out of Here Alive", en tjock men mycket intressant sak om sitt liv i Torontos musikkretsar, om livet i Kanada och om sina funderingar om stort och smått. Boken fick positiva recensioner och här kan du läsa mer om
"Getting Out of Here Alive".

Murray McLauchlan - som att sätta sig på ett häftstift

Murray McLauchlan släpper snart en ny skiva med nyskrivna sånger - det var länge sedan! Skivan, med den fyndiga titeln "Human Writes", finns att lyssna på i sin hehet på hemsidan för True North Records. Det är en gammal mans reflektioner om livet, mycket bra om än inte fantastiskt, men bara det att McLauchlan släpper någoit nytt är ett välkommet livstecken efter hjärtoperation och ... hmm.... åldrande.

"The kings drank the wine and now they think they can take the cup!"
- Murray McLauchlan

Jag hörde Murray McLauchlans musik första gången 1974 och blev fast direkt. Ofta har hans musik varit som att sätta sig på ett häftstift. En injektion, en insikt och oftast ett jädra temperament. Och många av de bästa texter som skrivits, så fyndiga, kloka och inspirerande. Ibland med glödande samhällskritik och ibland med luffarens perspektiv. Musikaliskt kan man säga att han är Kanadas motsvarighet till John Prine, men temperamentet påminner mer om Warren Zevon. (Vilken han träffade tidigt och de bytte låtar: "Carmelita" mot "Honky Red".)

"Day To Day Dust" måste vara den bästa LP som ännu inte getts ut på CD! Fullständigt lysande iakttagelser från en otålig och temperamentsfull ung man sökande efter liv och mening. Inledande "Hurricane of Change" formligen spottar ur sig ursinningslös förtvivlan:

"Mama Mama, I've seen the world and I had to call
The spring of the world deserted for a bloody fall
For bloody gold they kill the land
Leave no place for a free born man
Bullets bite and the hate still spits
And he wind don't whisper it screams 'That's It'
What' s that sound that haunts through the rain?
Is it the breath of grief or the hurricane of change?"
- Murray McLauchlan

Jag har gjort en Spotify-lista med några av McLauchlans briljanta sånger:
Murray McLauchlan - Songs That Matter - Spellista på Spotify!

Några citat om Murray McLauchlan:

"McLauchlan har släppt närmare tjugo album sedan han debuterade för snart fyrtio år sedan. Ändå har jag lyckats missa honom. Och många med mig, har jag förstått. Nu ger oss denna mästerliga samling en gyllene chans att åtgärda denna pinsamma försummelse."
- Johan Kronquist, Rootsy.nu

"Det är märkligt att få en nästan helt okänd karriär på 40 år så här snyggt sammanfattad på två CD-skivor. Och det känns som att det finns en hel skattkista med fantastisk musik kvar att upptäcka."
- Christer Olsson, Rootsy.nu - om samlingsskivan "Songs From the Street" som kom 2008

Mer läsvärt:
Murray McLauchlan looks back at a 40-year career - Richard Flohil skriver och intervjuar.

McLauchlan rebounds with first solo CD in 15 years - "Winnipeg Free Press" om nya skivan.

Murray McLauchlan - En biografi hos True North Records - För dig som vill veta mer.

Murray McLauchlan - The Canadian Encyclopedia - Allt och mer därtill...

Klipp och svenska klapp

Några dagar efter Winnerbäcks fantastsika konsert på Cirkus i söndags (och han har ju nu dessutom spelat där tre gånger till) så börjar klippen komma upp på nätet. Jag imponeras av den tekniska kvaliteten och måste bara bjuda på ett par låtar: "Hjärter Dams Sista Sång", en av de finaste sånger som skrivits till en före detta kärlek:


Här kan man ana hur Johan Perssons gitarr förgyllde "Elegi", också en ödmjuk betraktelse av
"alla dagar som aldrig kommer igen...":


Sen kan man ju undra varför svenskar (och några till nord-européer) inte kan lära sig att klappa takten, utan att klappa i vareviga del av takten:

n - n - n - n - Det blir ju inget tryck!

O - n - O - n - Ska det vara så svårt??

Winnerbäck på Cirkus

Lars Winnerbäck har valt att turnera med färre musiker och spela på något mindre lokaler.
Jag har alltid önskat att få se honom mer avskalat på ett intimare ställe. Förväntningarna var alltså stora då jag såg honom i söndags i den första av fyra utsålda spelningar på Cirkus i Stockholm.

De flesta låtar hade delvis fått en ny kostym och i många fall blev det oerhört lyckat, dynamiskt och med en inlevelse och dramatik som präglade varenda ton. Lasse själv stod där framme och såg nästan förvånad ut att de långa applåderna gällde honom. Han har skrivit flera av våra bästa nutids-skildringar, men har lyckats behålla sin ödmjukhet trots alla framgångar. Jag tror att Lasses attityd ger honom den distans han behöver för att kunna skriva dessa mästerverk.

Cecilia Linné spelar cello och skapar en rymd och dramatik som är väldigt påtaglig. Annika Granlund Jonssons trumpet firar stora triumfer och hennes aviga men smakfulla slagverk varierar från försiktigt till eruptivt dånande. När hon sent kommer in i "Jag väntar på ett regn" är det en av kvällens riktiga höjdpunkter. Dessutom bidrar hon med härliga stämmor här och där. Och Johan Persson då? Givetvis livsviktig med sitt pianospel och jag tror att han är med och arrangerar det mesta. När han byter till gitarr frapperas man av hans fingerfärdighet och känsla. Är det något jag skulle önska mer av en så här fantastisk konsert, så är det just några fler solon från Johan. När han i tredje extranumret "Elegi" drar iväg på slutet är det kanske kvällens finaste stund, helt makalöst!

Vi fick höra många favoriter: "Faller", "Hjärter Dams Sista Sång" och "Hugger I Sten", den sistnämnde var en av de få låtar som fick ett muntligt intro-prat. "Söndermarken" var en annan och var bättre än någonsin i denna nya långsamma version. Visst kan man längta efter "Kom Änglar" och "Innan Mörkret Faller" och mängder av andra sånger, men det är sekundärt en kväll som denna.

Att Winnerbäck blivit så omtyckt och älskad av så många i vårt avlånga land ger mig hopp. Kanske folk vill ha mer än ytlig polerad stelhet? Bland alla massproducerade robot-liknande kopior av intetsägande smörja så lyser Winnerbäcks musik som stjärnor på natt-himlen.

Bert Jansch R I P

En av de riktigt stora och inflytelserika gitarristerna, Bert Jansch, är död efter att lång tid ha kämpat mot cancern. Hsn blev 67 år. Han var främst en mycket banbrytande gitarrist när det gäller att utveckla den akustiska gitarrens uttryck och bland hans beundrare finns Neil Young och Jimmy Page. "Hans status för den akustiska gitarren är lika stor som Jimi Hendrix var för den elektriska" har Neil Young sagt. Bert Jansch var också med i gruppen Pentangle som knöt ihop influenser från folkmusik med jazz och blues.

Bert Jansch - Spellista på Spotify

Han var även en mycket uttrycksfull sångare med en röst helt olik alla andras, även om rösten svek honom de sista åren. Han skrev några oerhört starka låtar, lyssna på min hastigt ihopsatta spellista och du förstår varför: Ilskan i de politiska sångerna, frustrationen i hans tolkning av "Blues Run The Game", sorgen efter en ung knarkare i "Needle of Death"... och hans sätt att attackera strängarna.


Sista låten på min lista blev "Where Did My Life Go?"... Bert kommer att saknas så länge någon tar upp en gitarr...

Fiery Blue - suggestiv växtkraft

Fiery Blue består av tre individer som bidrar på var sitt sätt: Paul Marsteller skriver låtarna, Gabe Rhodes spelar alla instrument och Simone Stevens sjunger med en röst som först kan verka lite kylig, men efter några lyssningar griper tag i dig. Låtarna kräver också lite tid, men har en märklig suggestiv växtkraft. Allra bäst tycker jag om de avskalade numren, då kommer Simone Stevens sång verkligt nära och tränger sig in under huden. Avslutande "While The Music Plays" är en mycker vacker kärlekslåt där Gabe Rhodes spelar gitarr så att man ryser. Märkligt hur den här skivan växer...!


Simone Stevens gör också egna skivor och "Right On Time" är en skiva som har stora likheter med Fiery Blue, men med några mer direkta och enkla sånger.

Mest imponerande är hur hon så innerligt tolkar Lucinda Williams "Right In Time" till ett ensamt piano. Det hade jag aldrig trott skulle funka...

Tidernas vackraste kanon?

Detta var frisparken som inte var möjlig, som får Ronaldos frisparkar att verka som mesiga tå-fjuttar, som är ett av de vackraste mål jag skådat. Joona Toivio satte 1-0 från 34 meter för DIF, redan efter två minuter och ingen trodde det var sant...



Tyvärr blev det inga poäng, dom fick motståndarna av matchens självutdömde "segrare", domare Hansson, denne konstiga typ som tycks eftersträva att få alla rubriker och oftast får det. En pajas och skam för svensk fotboll.

När besvikelsen lagt sig, så kommer detta otroliga mål att bli beundrat i många år framöver. Alla ungar kommer att träna och försöka göra likadant. Inte en enda unge kommer att försöka efterlikna Hansson.

Lycklig med fart

Förra inläggets lyckliga kärlekssånger var ganska lugna. Idag väljer jag att hoppa och dansa av glädje: Här är några fartfyllda glädjeskutt:

Richard Thompson "Nearly In Love": Dan Fogelberg "This Heart": Gene Clark (McGuinn Clark Hillman) "I Wont let you down": Jackson Browne "Somebody's Baby":

Visst är det lite anmärkningsvärt att dessa herrar som så ofta skriver om livets hårda sidor också är de som lyckas förmedla glädje...

   

Sånger om lycklig kärlek

Den här världen svämmas över av olyckliga kärlekssånger och de bästa skänker tröst som inget annat...

Men finns det några riktigt bra sånger om lycklig kärlek? Det är väl kanske ännu svårare att skriva om glädje utan att bli patetisk eller ytligt ointressant... Men, jovisst finns de, fast man får leta ordentligt! Här är några jag direkt kommer att tänka på:

Lucinda Williams "Like A Rose":


Gene Clark (med Roger McGuinn) "Feeling Higher":

Dan Fogelberg "A Love Like This":

Bättre kan det nog inte sägas...