I vintras tipsade jag om böcker frÄn bokrean (
hÀr). Grannfru-lÀsaren, feministen, genusmorsan och terapeuten Ann Eberstein köpte dem alla. "De var bra", sa hon nÀr vi möttes, men hon hade synpunkter pÄ "Hitta Joel" av Emma AdbÄde. "Skriv nÄt", sa jag, och det gjorde hon:
Grannfrun gives you Ann Eberstein:
"Jag tycker det Ă€r rĂ€tt sĂ„ spĂ€nnande hur snabbt vĂ€rderingar kan förĂ€ndras. I mig och i vĂ€rlden omkring mig (som med handen pĂ„ hjĂ€rtat mest bara rör sig om Södermalm i Stockholm). Men i alla fall, min vĂ€rlds vĂ€rderingar har förĂ€ndrats en hel del de senaste sju Ă„ren mĂ€rker jag nĂ€r jag lĂ€ser Emma AdbĂ„ges bok ”HĂ€mta Joel” som Ă€r skriven Ă„r 2004. Den Ă€r skriven i ett tydligt syfte att visa att adopterade barn ocksĂ„ hör till, och har lika riktiga förĂ€ldrar som andra barn. Det Ă€r en fin bok som vill vĂ€l. ĂndĂ„ reagerar jag, och upplever den som konventionell, trots att den dĂ„ den kom ut antagligen inte var ett dugg konventionell utan fin och lite solidariskt modig. SĂ„ hĂ€r börjar den:
”NĂ€r det kommer en mamma eller en pappa till förskolan och ska hĂ€mta, ser man ganska lĂ€tt vilket barn som ska hĂ€mtas. Det syns pĂ„ utsidan vilka barn som hör till. Millis Ă€r lik sin pappa, för dom har lika mycket frĂ€knar och Mats Ă€r lik sin mamma, för deras kinder Ă€r lika runda.”
Jag reagerar, dĂ€rför att jag lĂ€ser den högt för min 5-Ă„riga dotter dĂ„ jag lĂ€ser den första gĂ„ngen, och för att hon och jag aldrig pratat om att barn Ă€r lika sina förĂ€ldrar. Hon har sjĂ€lv tvĂ„ biologiska förĂ€ldrar varav jag Ă€r den ena, men i hennes nĂ€rmaste krets finns fyra barn som har tvĂ„ mammor och ett barn dĂ€r mamman fött barnet men med nĂ„gon annans Ă€gg. Hon kĂ€nner ocksĂ„ nio barn som Ă€r adopterade och dessa barn har olika hudfĂ€rg. Det Ă€r helt enkelt inte en sanning för henne att barn Ă€r lika sina förĂ€ldrar. DĂ€rför Ă€r det nu, nĂ€r jag lĂ€ser ”HĂ€mta Joel” för henne, som denna information möter henne för första gĂ„ngen och hon undrar och frĂ„gar om det dĂ€r med att barn Ă€r lika sina förĂ€ldrar. Det blir tydligt för mig att boken för in ett, för mig, förlegat och konventionellt synsĂ€tt i min dotters liv, istĂ€llet för att öppna upp nya. Vilket den nog gjorde 2004 och kanske skulle gjort ocksĂ„ hos mig. DĂ„.
Hemma hos oss har jag framhÄllit att barn blir till genom att man sÀtter in pappafrön i ett mammaÀgg. Och har man ingen pappa, fÄr man lÄna pappafrön av nÄgon man som sÀger ja till det. Ju Àldre hon blir desto mer fÄr vÀl den bilden nyanseras och konkretiseras tÀnker jag. Men den fungerar bra som utgÄngspunkt, och Àr mer öppen Àn iden om att en mamma och en pappa blir kÀra och sen fÄr dom ett barn tillsammans. Ett barn som Àr likt sina förÀldrar till utseendet.
Jag tycker ”HĂ€mta Joel” Ă€r en helt okej bok. Det som slĂ„r mig Ă€r helt enkelt mest att den Ă€r en indikation pĂ„ att vĂ€rlden blivit större! Att den inte behövs lĂ€ngre, kan man sĂ€ga. Och, jag tror att det idag finns alltfler mĂ€nniskor som kĂ€nner sig som, och Ă€r förĂ€ldrar trots att det inte Ă€r deras Ă€gg eller frön som varit med i skapandet av det nya livet. Och som en sĂ„dan indikation ger den mig hopp. Det finns fler sĂ€tt att fĂ„ barn pĂ„ idag, Ă€n det fanns för nĂ„gra Ă„r sedan. Och i alla fall pĂ„ Södermalm vĂ€xer barn upp med en sjĂ€lvklar sĂ„dan mĂ„ngfald omkring sig.
Boken slutar:
”Sedan knackar det pĂ„ dörren och mamma Monica och pappa Ove tittar in, dom ska hĂ€mta. Man ser inte pĂ„ utsidan att dom hör ihop med Joel, men det fattar man liksom Ă€ndĂ„.”
Och jag instÀmmer. Ja, sÄ Àr det! Dom som hÀmtar sina barn pÄ dagis, det Àr dom som Àr förÀldrarna."
