...

Jag finns här nu.
Kanske syns vi.

Bryt upp, bryt upp!

Jag vet inte när jag slutade att se på den här bloggen som ett kärleksbarn och istället började känna att jag ville adoptera bort den så fort som möjligt.

Jag är en dålig mamma.

Jag stänger inte ner den här sidan (än), men jag kommer inte tillbaka.

Jag börjar om på nytt.

Jag läser igenom gamla inlägg och inser att de inte är jag. De är skrivna av mig, men de flesta har ingen själ, inget hjärta. Min profilbild föreställer Estelle Getty. En av pantertanterna. Hon dog 2008, ungefär vid samma tidpunkt som jag började slacka av här. Jag tycker att det är väldigt symboliskt. Den här bloggen dog med Estelle, eller Sophia, som hon hette i serien. Eller så tröttnade jag helt enkelt. Det kan ju vara så. Men det är roligare att skylla på det första.

Så.

Tack för mig.

När jag startat upp på nytt skriver jag ut adressen här.

Ha det!

En av alla fördelar med att jobba i butik

Gothia Cup.
Åh, vad roligt.
För hundratusende gången: Nej, du kan inte växla pengar hos mig! Nej, jag är ingen turistinfo!
Fast utåt sett är jag 100 % service.
All smiles.
*visar tänderna*

Till Daniel

Det måste vara lite jobbigt att folk satsar pengar på du svimmar under vigseln.

I object

Vaknar upp med svidande hals och sprängande huvud.
Say what?
Är det inte sommar nu?
Vadå sjuk?
Sommar.
Sommar!

iMonster

Jag köpte en ny dator häromdagen. Efter att ha suttit och redigerat tusentals bröllopsbilder vid en liten Macbook i över ett år kände jag att det var på tiden. Dels funkar det inte i längden (för mig) att redigera bilder på en skärm lika stor som ett A4. Dels är min arbetsställning fullkomligt vedervärdig - sett ur ett ergonomiskt perspektiv, alltså. Resonemanget gick ungefär så här: antingen köper jag en ny dator, eller så förvandlas jag sakta men säkert till ringaren i Notre Dame. Med förvridna handleder. Och tunnelseende.

Så. Nu sitter jag vid en 27 tums iMac med quad core - ett veritabelt monster - och försöker vänja mina ögon vid en skärm lika stor som tv:n. Jag höll på att flyga baklänges första gången jag slog på den. Det var en demon som skrek ut välkomstjingeln. RAAAAAAAAH!!!!!!! Det kändes som att sitta framför en bioduk.

Första dagen undvek jag att titta på den. Den var liksom så jäkla... stor. Tog upp hela rummet. Andra dagen satte jag mig ner och pratade lite med den. Försökte lära känna den.
Tredje dagen började redigera så smått. Fjärde dagen skrev jag kärlekssånger till den.

Jag hjärta monstret.

Min arbetsställning är fortfarande rätt sunkig, eftersom jag inte har ett ordentligt skrivbord, men jag har lyckats få ner redigeringstiden till 2 dagar. 2 dagar. Heldagsbröllop. Och då jobbar jag långsamt.

Mindre tid framför datorn - mer tid att göra... tja... annat.

Det hurrar vi för.

Orka

Orka ta bort inlägg. Måste gå igenom alla, en efter en, vilket jag är på tok för lat för. Men något kommer hända här. Någon gång. Lite förändring. Det är bara nyttigt.

Så.

Vad är uppe med er?

Är ni kvar?

AHAHAHAHA!

Fet chans att ni är. Vilket i och för sig är bra. Nu kan jag skriva precis vad jag vill.

Velly nice.