Briljant socialdokumentärt, mindre nerv i mordhistoria

Peter Englund inleder Söndagsvägen (Natur & Kultur 2020) med en prolog som är ett briljant, socialdokumentärt koncentrat över folkhemsdrömmens stadsplanering i Sverige under 50- och tidigt 60-tal. Dess framtidstro (och kanske övertro) i social ingenjörskonst, ett slags "välfärdsstatlig utopism" manifesterad i de "mönsterstäder" som byggdes från grunden på fälten i Stockholms stads utkanter. Där fanns en tanke om "kollektivliv och individualism […] i lycklig balans". Detta i en byggnadsstil som kom att kallas just "folkhemsarkitektur" (vilken Englund utan ironi konstaterar nog är "den enda riktigt helsvenska arkitekturstil som finns"). En av dessa framtidsorter hette Hökarängen.

Året är 1965 och i Hökarängen, i denna ideologiska idyll, sker ett mord.

Från bilden av huslängorna i sina "mänskliga format" sliter oss sen Englund brutalt och släpper oss rätt ner i en mördares efterlämnade anteckningar; de nogsamt nedtecknade förberedelserna för att plåga och till slut döda en annan människa. En ung kvinna.

Brottets inhumana verklighet, polisens initiala klumpighet och påföljande, segdragna utredning, redovisar Englund kargt och avskalat sakligt, på gränsen till distanserat. Ett slags icke-reflekterande reportagestil. Här uppstår en tydlig skillnad i skrivningen. Det engagerade, analyserande och stundom färgstarka återberättandet som lyser i avsnitten om Sverige som folkhemsprojekt, är frånvarande i brottsavsnitten. Han beklagar själv vid några tillfällen hur svårt han har för att komma såväl offer som andra inblandade nära, trots ett digert material (och ett imponerande fotarbete av författaren själv: "Jag har kammat igenom sumpen i polisarkivet"). Kanske är Englund onödigt, om förståeligt, försiktig för att i egna ord ge mer färg åt berättelsen – även om jag fullt förstår hans respekt för de inblandade. Men, som enbart mordhistoria engagerar den inte riktigt, inte bortom de unika inblickarna i gärningsmannens sjuka hjärna. Det är istället, inte alldeles oväntat, historikern Englund som briljerar i insikt och inlevelsefullt redovisade sammanhang när han lyrisk vandrar runt i ett sextiotal han för övrigt har egna barndomsminnen från; på plats på de förortsgator som numera hyser bostadsrätter, via tidningslägg, tidens reklam och tv-program, m m, och får göra sina egna kopplingar, analyser och poänger. Det är i de avsnitten som språket också lyfter.

Englund påpekar själv vid ett tillfälle att "som historiker kommer man ofelbart för sent till platsen." Lite så känns det, vad gäller brottet, men när det handlar om historiens trådar i det stora, i samhället, i Sverige under 60-talet, har Englund hittat hem till sin mammas gata (även om den inte var just Söndagsvägen). Där är han i sitt – vanliga - esse.

 

Peter Englund / Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord [Natur & Kultur].

Lågmält och suggestivt

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig när jag slår upp romanen Odenplan (Nirstedt) av Daniel Gustafsson och börjar läsa. Titelns funktionalistiskt intetsägande ton och bokens stiliserade omslag – båda eleganta på sitt sätt – ger intrycket av en modern, lite ytlig, lite distanserad men snyggt skriven urban ”story”. Istället dras jag nästan omedelbart in i en mans – i en pappas – kris. En kris återhållen och kontrollerad just innanför huden. Mannen, pappan, tampas med fadersrollen och bristen på förmåga att uttrycka sina känslor och sin kärlek för sonen, som också genom hela boken aldrig omtalas annat än som ”pojken”. Och så var det det där, det oförlåtliga, som hände en dag och som gnager i samvetet. Denna skärande, smärtsamt kvästa inre konflikt är berättelsens kärna och röda tråd – som mannen rastlöst följer i tanken och också fysiskt i kvarteren runt just Odenplan i Stockholm. Stadsdelsporträttet är minst sagt fragmentariskt, men ett besök i Stadsbiblioteket [”den svårmodiga borgen”] blir en suggestiv bild av bokpalatsets mål, mening – och alternativa användning.

Berättelsens irrfärder på stadsgatorna, från än det ena till det andra går emellanåt något vilse också i den existentiella skildringen, fast där finns också ögonblick av briljans, där existensens mörker reflekteras i en enda kort och minimalistisk tankevridning. Som när vår man i depressiv distraktion håller på att bli överkörd av en buss, men i sista ögonblicket räddas av en stark, ung kille som "slet honom tillbaka in i det som var allt han hade”.

Gustafssons Odenplan är en lågmäld men stark skildring av en av de där tysta, till synes frånvarande, rent av osynliga männen, man kan möta på gatan i vilken stad som helst.

Dyrbar litteratur

Efter att ha varit född och ha levt i Sverige i flera decennier, skickade Försäkringskassan vid min avflyttning (som det tekniskt heter) utomlands, ett brev på e n g e l s k a för att tala om att jag därmed var utförsäkrad ur Moder Sveas trygga kjolar. ”Riktigt så snabbt går det inte”, ville jag svara, ”att förlora sitt modersmål”. Ännu sex år senare lyckas jag stava mig igenom svenska böcker, och suktar efter fler. Också svenska Bokus finner det för säkrast att kommunicera med mig på utrikiska, trots att varenda bok jag beställt är på klingande svedalska. Eller kanske är det för att distrahera från det chockerande faktum, att portot överstiger kostnaden för litteraturen?

I sann landsförädaranda känner jag mig tvingad att kolla vad det skulle ha kostat att skicka samma paket åt andra hållet, alltså från England till Sverige. En tredjedel, ska det visa sig (dessutom vet jag sedan tidigare att det går minst en, ofta två, dagar snabbare åt det hållet). Man undrar vart överskottet går i Sverige. Inte till postkontor (om någon minns, de där för post specifikt avsedda serviceinrättningarna, visserligen med långa, svettiga köer och utan en chans att samtidigt förse sig med dagens mjölk, ett halvt dussin ägg och tamponger, men med damer bakom glasluckor som visste att svänga en stämpel och kunde hela portotabellen utantill), eller lördagsutdelning (en ännu äldre företeelse, jag kanske rent av själv minns fel). Detta lyckas nämligen det kungliga engelska postverket bjuda på, alltså till en tredjedel av priset.

Fast, jag ser att Posten ligger i framkant när det gäller annan utdelning, nämligen 1 miljard till aktieägarna i år. Undrar om de får den på en lördag. 

Guldläge

Först är det på sin plats med en ursäkt. En offentlig avbön. Jag är en skugga av mitt forna bloggarjag. Inget mer än ett oregelbundet återkommande "kanske". Jag skyller på mina noveller. Jag skyller på min långsamhet, och att tiden är snål, räcker nätt och jämnt. Fast visst suger det i inläggsfingret emellanåt. Kanske får man vara glad att man åtminstone har en kroppsdel som är extrovert, social, och som inser värdet av att inte alldeles tappa kontakten med verkligheten. Och er, kära, tålmodiga läsare.

Hur som, jag hade skrivit ett stycke (i en av de långsamma novellerna), där det förekom en död insekt (man kan ju genast ana att det är en munter historia). Det var en symbolisk insekt, förstår man ju. En poetisk omskrivning som det så vackert heter. Metafor. Litteraturen är full av dem. Inget nytt.

Men man väntar sig inte en metafor i det verkliga livet. Fast det var just det som inträffade, alldeles efteråt. Jag öppnade en av mina favoritböcker* senaste året (nä, överhuvudtaget faktiskt), rakt av bara. Mitt i (jag har läst den så många gånger att det inte längre spelar någon roll var jag slår upp den). Där, på sidan, låg en död insekt. Men det var ingen vanlig skrumpen mygga (som man möjligen skulle kunna tänka sig att hitta i verkligheten också på märkliga ställen utan att den därför fick någon metaforstatus). Det var en guldmygga. Hela insekten, från topp till vad de nu har längst ut på fötterna, skimrade som av guld. Bilden är alltså inte manipulerad med (den lyckas snarare inte fullt återge hur guld vi pratar). Sån var den. Fullständigt tillplattad, men i guld.

Vän av metaforer (d v s undertecknad) blev alldeles till sig i tolkningstagen. Vad kunde detta betyda? Och hur stod den i relation till mitt eget litterära flygfä?

Döda insekter skänker guldglans åt nya författarskap.

eller bara

Stoppa in en övervärderad, död insekt i din bok och se den falla platt. Och då menar vi rejält utslätad.

Det är så det är med metaforer, det är en tolkningsfråga.

F-n också. 






* Darling River av Sara Stridsberg. Underbar. Grotesk, vacker, obehaglig, ljuvlig. Har du den kvar avundas jag dig.

Dökul

Med risk för att framstå som fixerad vid det här med döden (minns min euforiska recension av Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” ett par inlägg sedan), måste jag få snabbrekommendera en annan skön liten bok som, trots att inte en enda karaktär i den är levande, är allt annat än livlös. Jag har visserligen bara kommit halvvägs igenom den. Halvvägs, eftersom jag läser den endast två eller tre sidor i taget. Längre än så är inte kapitlen i Sum, forty tales from the afterlife (nyss utkommen i svensk översättning, Summan, fyrtio berättelser från livet efter detta). David Eaglemans korta fantasier om vad vi möter när vi dör, är så fyllda av lekfull insikt, uppfinningsrikedom, existensiellt godis och kluriga vändningar av våra föreställningar om döden – och lustigt nog, därmed också om livet – att jag bara mäktar en i taget. 

Tankeväckande är bara förnamnet. Engelskan har ett ännu bättre ord för vad den här lilla samlingen är, thought-provoking. Tankeprovocerande. Men inte ett dugg tungt eller svårt. Eller sorgligt.

Det står inte till i himlen alldeles som vi tänkt oss, och mycket verkar märkligt bekant från jordelivet. Och att en och annan blunder görs också i de saliga höjderna framstår, efter ett tag i sällskap med den här författaren, som en rent av dödsviktig livsinsikt.

Den som vill få ett litet smakprov av vad jag yrar om kan gå till Amazon, som bjuder på de första två fantasierna (på engelska) när man klickar på omslaget.

ps. för oss formgivare är också den engelska pocketutgåvan läckert designad av engelska superfirman Pentagram.

En tyst minut

En lös hund, var min första tanke där jag stod i mitt öppna köksfönster, några trappor upp, andades in den ljumma augustinatten. Undrar var ägaren är?

Min andra var; häftigt stora tassar den har.

Sedan förstod instinkten innan intellektet att jag betraktade en vargs promenad längs Skånegatan i centrala Stockholm.

Som om bytesdjuret, långt inne i mig kände av rovdjurets närvaro åtminstone sekunden innan den civiliserade, rationella människan i mig tog över spakarna. Vänta lite, en varg. Den måste rymt från Skansen. Ändå, hur tog den sig över vattnet?

Natten var tyst, varm, tät. Vargen avspänt trippande, till och med lite nonchalant kanske. Klornas klickande ljud mot stenläggningen. Jag stod blickstilla, allt var fantastiskt.

Plötsligt, fnitter i backen bryter tystnaden. Några hemvändande kroggäster, långt ner mot Nytorget till.

Så långt borta. Ändå reagerade vargen omedelbart och hade med ett par långa skutt sekundsnabbt försvunnit in i buskaget i Vitabergsparken.

Där stod jag kvar, lyrisk. Jag hade sett, nästan mött, en livlevande varg mitt i storstan.

Jag lusläste dagstidningen dagen därpå, men ingenting fanns. Hade jag drömt?

Två dagar senare kom informationen i DN, och man hade ritat ut vargens troliga väg, från Nackareservatet upp över Södermalm och vidare norrut, där den fått eskort av viltvårdare förbi de stora motorvägarna, hade lunchat på en hare och sedan försvunnit till skogs.

Det var en gåva att få uppleva.

Och det lärde mig att vargar inte utgör någon fara för oss människor, de är skygga djur som vill undvika konfrontation – tvekar du, prova att skratta!

I dag håller jag en tyst minut för de vargar som slaktas, som rent röstfiske, uppe i våra skogar.


The Guardian publicerar i dag ett häftigt vittnesbörd (helt omedvetande om Anders Carlbergs jakt antagligen); en man som levt inte nära vilda vargar, utan med dem, bland dem. Och där en varg skyddade sin människovän från en björn.

Läsupplevelser utöver de vanliga 2010. Del 1

Det första jag såg hos dig var dina avstånd. Man kan inte sjunga alla sånger, sa du, inte för vem som helst.
Men nu när döden fingrar på mig kommer du, försiktig och varm om händerna.
Vi som inte längre kysser varandra.

Orden är Anders Paulruds, ur Fjärilen i min hjärna. En oansenlig pocket – bara 131 sidor – jag av en händelse ramlade förbi på väg till något tåg på Stockholms Central. Gillade titeln. Behövde något att klämma under en tre timmars rälsfärd. Redan på sidan ett drogs mitt tempo ned;

Och nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.

Resten var en långsam, smärtsam men vacker, smärtsamt vacker, utandning från en man, döende i lungcancer. Verkar dystert kanske, och därmed låter det säkert märkligt att säga att det var något av det mest levande och livsbejakande jag läst på länge, kanske någonsin. Läs den. Själv har jag redan läst om den två gånger, och varje gång öppnar sig nya landskap.

*

Lite sent kanske, komma med en "nyårslista" halvvägs in i januari. Den var lite oplanerad. Men det slog mig häromdagen när jag – åter igen – läste en av dessa miljoner recensioner som hyllar "det avskalade språket", eller "inte ett onödigt ord". Vad är onödiga ord? "När man tänker mer på språket än storyn", säger de som anser sig veta. Det får stå för dem. För egen del älskar jag dessa dubbelbottnade texter, som både bär en berättelse, en framåtrörelse, men som lika övertygande har ett starkt, poetiskt språk. De där passagerna man måste läsa om igen, gärna högt, bara för att språket lyfter och är en njutning i sig, oavsett alla andra skeenden i romanen.

De är få, dessa böcker, både i Sverige och internationellt. Men Paulruds var en av fyra undertecknad lyckligt drunknade i förra året. Nummer 2 presenterar jag inom kort.