Det duger.

Vuxen. Fyrtio plus. Då har man väl koll? Jag utgick ifrån att mina föräldrar hade koll. De kunde svara på allt när de var fyrtio plus och jag var tolv minus… Nu får jag både omöjliga och möjliga frågor från min son som tyder på att han har lika höga tankar om mig. Samtidigt är jag min egen begränsning i vartannat snubblande steg genom livet. Världen blir mer oförklarlig ju fler gånger den snurrar.  Relationer till såväl nära som bekanta utvärderas ständigt utifrån omväxlande strålande respektive obefintlig självkänsla. 

Noja. Jag tror ofta att det måste vara mig det beror på… när någon-vem-som-helst inte är sitt allra mest strålande. För att i nästa stund inse att hen är ju som jag. Otillräcklig för både sig själv och andra i detta nu. Hen behöver inte mitt självupptagna nojande, utan mitt stöd. Och så pendlar jag. Ena stunden är jag  liten, osäker och bekräftelsetörstande. I nästa är jag självsäker, kompetent, kunnig... Sen skäms jag över min litenhet igen. Komma här och komma? Klart jag ska! Jag är ju jag och menar väl och... 
Jag är en sån klippa ändå. I am an i-i-island… And a rock feels no pain. And an island never cries.

Nej så är det verkligen inte. Jag gråter och skrattar och stressar och bryr mig och fixar och förbereder och utför och reflekterar och jobbar och vilar och nojar och… duger.
Den vuxnaste känslan jag vet tar över mig i dagar då jag varit både högt och lågt, men för en stund landar. Vilar i att jag duger. Det är ett optimalt och vilande tillstånd.

Ett av de bästa livsråden jag fått är ”Låt dig va!”. Det är en så vilsam uppmaning att inte hålla på hela tiden. Motsatsen till att noja som är att peta och vända på varje tanke och händelse tills den betyder allt och inget på samma gång och du ligger sömnlös när du behövde sova och nu börjar du oroa dig för att orka med imorgon i stället och nojandet fortsätter i ett… nej. Låt mig va. Jag är vuxen. Jag duger. Och jag kommer att klara av både det ena och det andra, men kanske inte det tredje imorgon igen. Nu ska jag sova. 

Imorgon kanske jag ritar något? Hoppas det.

En ung kvinna, några år över tjugo, berättade för mig om inspiration. Om hur en krokig, liten syrén kunde bli en krokig, liten skiss som i sin tur blev en liten text, ett slags litet kåseri om en krokig, liten man som drömde om ett liv i Paris och odlade tulpaner. En dag satt hon på ett kafé när en krokig, liten man kom in och beställde en kopp te. Earl grey bad han om, men han uttalade det ”En vanlig öl grej blir bra”. Hon gick hem och formulerade om kåseriet och lade till detaljer från den lille mannen hon just sett. Tweedkavajen och de fyrkantiga glasögonen, som gjorde de små ögonen ännu mer små och plirande. Närsyntheten gick inte att ta miste på, så i den nya versionen av texten gick han allt närmare tulpanerna i sin lilla rabatt. Nu drömde han inte längre om Paris, utan om att få vara en liten lord på ett litet, brittiskt herresäte. Det matchade tweeden bättre.

Hon berättade om hur ett klädesplagg på en främling plötsligt kunde definiera en huvudkaraktär i hennes texter. Eller om hur ungdomen på spårvagnen stod på ett så hängande, ihopsjunket sätt att hon tog fram penna och papper och skissade något som kunde vara en ungdom i kollektivtrafiken, eller kanske ett vindpinat träd. Hon berättade om en gång när en kurvig krokimodell fick henne att rita vackrare, böljande linjer och att handen slappnade av. Samma linjer hittade hon senare i både blomstjälkar och vägsträckningar när hon skissade vidare.

Hennes linjer var alltid dubbla, trippla, kvadruppla i skisserna för hon sökte och sökte. Färdigt visste man aldrig när det kunde vara? Kanske nu. Kanske sen. Likadant fungerade skrivandet ofta. Sökandet efter ord gjorde att hon skrev och skrev om, skrev och skrev om. Att skriva poesi kändes för henne konstlat och pretentiöst, men ibland staplade hon ord som behövde vara med. Det blev någon slags lista, prioriteringsordning, hierarki, ordning… som ibland gick att läsa som en slags sökande poesi. Sökande efter exakta eller målande beskrivningar. Sökande efter skeenden och handling. Berättande.

Jag har alltid berättat. Ofta nedskrivet, alltid i tanken. Ibland i bilder. Oftare i ord. Jag saknar henne, den där unga kvinnan strax över tjugo, som liksom levde med både inspirationen och skapandet hela tiden. Simultant och kontinuerligt. Känslan av att inte ha tid känns alltid mest stressande i mig när inspirationen blir… förgäves, bortslösad, oanvänd, bortprioriterad? Sparad till sen. Ikväll skrev jag en liten text om inspiration och skapande, skissande. Imorgon kanske jag ritar något? Hoppas det. 

Sticka på engelska - videokonferens på gång!

Hej! Det var länge sedan. Jag har haft mycket för mig, men inte så mycket kursverksamhet eller designjobb på ett tag...

Nu sitter jag som så många andra och jobbar hemifrån och så slog det mig att jag har ju material jag kan använda på nya sätt i detta och på köpet försöka hjälpa till lite i dessa isolerings-tider!

Jag planerar att köra min kurs

"Sticka efter engelska mönster" via ZOOM! GRATIS!
- men med uppmaning att skänka en slant till Stadsmissionen eller Räddningsmissionen som arbetar med att hjälpa de mest utsatta...

Det är en kurs jag hållit med fullsatta grupper under flera år via Vuxenskolan, men nu tänker jag mig att jag gör det som en videokonferens.

Det kommer att gå till så att jag delar en länk till ett zoom-möte. Om intresset är stort får jag göra nån form av föranmälan/ begränsning av gruppen. Man klickar på länken och är med via telefon, dator eller platta.

Väl inne i mötet får man länk till ett kursmaterial. Sen håller jag lite prat och visar bilder en stund (viss interaktivitet utlovas även här) och sen blir det lite övning och frågestund...

Låter det intressant? Det tar några dagar att förbereda materialet och så, men jag berättar här och i sociala medier när det blir av!

Blir intresset stort får jag väl köra flera grupper, eller ta nån liten obligatorisk avgift (som jag planerar skänka!)

Rolff

Har inte använt bloggen på länge, men jag behövde skriva ur mig och dela med mig av det här, för tårarna rinner inte fort nog och jag vågar inte stänga det inne, för då går jag sönder ordentligt.

Min älskade gamla farbror Rolff blev sämre. Det blev dags att säga hejdå.

Året var 2008 och jag behövde räddas. Jag var på väg mot ett par stora och därför läskiga livsbeslut och jag har aldrig varit bra på att hantera det okända. Då träffade vi dig och vi fick rädda varandra. På riktigt. Du gav mig en fast punkt och ett ansvar som gjorde att de stora besluten krympte och blev hanterliga. Du fick ett liv som var på väg att tas ifrån dig, för du var så besvärlig… Du hade gjorts besvärlig. Av människor som såg dig som leksak snarare än som den trygghetssökande personlighet du var. Du ville bara göra rätt och det blir så fel om vi som leder dig visar dig fel vägar…

Men så hade vi hittat varandra och vi varvade cirkuskonster med koppelträning. Det första gick bättre än det sistnämnda. Men vilken tur att vi då bodde i stan? Det fanns träning i allt. I miljön omkring oss och i mängden andra hundägare vi kämpade hårt för att kunna ignorera… Vi kom långt, men visst tyckte andra att du var besvärlig ännu. Jag såg inte längre besvärligheten utan längtade bara till nästa stund jag fick ligga sked med dig, med näsan bakom ditt öra. Perfekt kramstorlek. Perfekt famnstorlek. 

Din blick och dina bekymmersrynkor i pannan har charmat inte bara mig, utan det har räckt att se en bild på dig så har människor från hela landet reagerat med hjärtan och kommentarer om hur speciell du måste vara. Det är tydligt att en del av din magi strålar. Jag har kallat dig min Patronus, min Daemon och även om fler hundar kommer att leva vid min sida, kommer du alltid att vara det där hjärtat som sprang omkring på fyra ben utanför kroppen och ändå var en del av mig.  Du lade nosen där det gjorde ont. Du var nära där det känns ensamt. Du kollade av så noga – Var något viktigt för mig, så blev det viktigt för dig. För vi är teamet. 

När du så småningom fick en bror i Grimm var det lättare att säga att Tobbe hade sin hund och jag hade dig. För det kan inte ha varit helt lätt att ha varit husse åt ”vår” hund, när du så tydligt var min. 

När Lill-Husse kom var du så försiktig, så försiktig och så förstående. Visst har du visat att du vill vara nära mer än vad som varit möjligt ibland. Men bara mjuk mot vår lille. Då han är viktig för oss blev han viktig för dig. 

Mellan dina ögon, på rynkorna, fanns en nedsänkning där min haka vilade när jag pussade dig på huvudet. Din nos var precis lagom lång att lägga hela min kind emot i en kram. Du var en pusselbit som passade ihop med mig. 

Livet på landet, i torpet, känns som en present vi kunde ge dig. Här har du kunnat gå lös i skogen med oss och sola på gräsmattans varmaste fläckar. Här har du fungerat nästan helt utan spår av det där besvärliga vi jobbade så hårt med. En viftande svans och klorna klickande mot golvet. Jag tror du kommer att bo här för alltid, även nu när du är borta. Jag tror jag kommer ana dig i ögonvrån eller plötsligt höra eller minnas ljudet av när du till hälften trippar, hälften snubblar nedför trappan. För om jag inte minns ljuden kommer tystnaden bli outhärdlig. Du snarkar och smaskar och pratar i sömnen och klickar omkring. Nu på äldre dar har du snubblat och stått i vägen och inte hört oss och bufflat runt. Jag inser redan nu att det kommer att göra saknaden så påtaglig att din närhet alltid märkts. Att sitta i soffan utan din kroppsvärme längs ena benet. Att gå ut utan att du trippar efter så att jag får dröja några sekunder extra i dörren, så jag kan hålla upp den för dig. Jag kommer att hålla upp den där dörren för ingenting länge, länge framöver är jag rädd. 

Jag kommer att berätta minnen om dig i hela mitt liv, för visst har du hittat på mycket dumt och varit med om mycket tokigt. Chokladförgiftning som kunde ha gått illa. Att rymma ihop med brorsan. Rymningen då du sprang så långt att jag fick hämta dig hos polisen. Hunden som följde med på tältsemestrar och stickläger. Hunden som kunde säga sitt namn själv när han nyser… 

Vi fick lång tid tillsammans, trots att jag missade dina första år. Jag är så innerligt tacksam för dig och mig. Jag kommer alltid att ha det. Nu får jag gråta med famnen tom, för där fanns du så fort jag behövde tröst. Tack Rolff. Och hejdå. Du ska få vila nu. Det är du värd.

A royal gift...

Den har varit färdig länge, flättröjan. Men först igår lyckades jag äntligen sy i de två knapparna för att kunna stänga till i halsen. Nu blev den ännu bättre!

Mönstret heter Petit Cassiope, men i beskrivningen finns ingen krage alls... Avslutningen på flätorna uppåt fick mig dock att vilja leka dem vidare upp i en krage och så lade jag till en sjalkrage, med ett par knapphål, som går att stänga diagonalt över urringningen, som blev rätt vid. 

Det var en rolig och lite annorlunda konstruktion, så jag har njutit från första maskan av den här stickningen måste jag säga! 

Med ullunderställ och en bomullströja, är en sån här ulltröja det enda som behövs om det inte är alltför blött eller snålblåst.  

Och så måste jag säga en massa fina ord om garnet. Garnet!  Det heter Mithril (Därav mitt fyndiga namn "A Royal Gift" när jag stickar en tröja till min lille hob... ) och kommer från Stansborough. Det är en nyazeeländsk gård med egna får, som startade sitt spinneri som nu säljer stick-garn för fullt, med beställning av garn till kostymerna i Sagan Om Ringen-filmerna... Så lite extra nördfaktor där. Deras fårras är en korsning med våra gutefår och garnet har gott om äkta ullkänsla med fibrer som klänger fast vid varandra. Det upplevdes aningen stickigt för de som är känsliga medan jag stickade, men som med all kvalitetsull, så blir det mjukare och mjukare när det används. 

Nu har dessutom Paulina och hennes butik Garn & Mera tagit in Mithril i sitt sortiment, så nu behöver du inte åka jorden runt för att prova det.

Min bortskämda ullunge har ju flera stickade plagg att välja på när han ska ut och nu är det den här han sträcker sig efter oftast när han väljer. Det värmer lika gott som ullen att han gillar plaggen. På de här bilderna har han dessutom på sig sina gröna ull-kläder från Katarina och Hagenhuset.se, som jag tänker skriva mer om i ett eget inlägg snart. Tills dess vill jag bara säga att vi älskar dem. Varenda unge som bor med höst-vinterklimat som vårt borde få ha ett par såna här byxor... 

Pörkenäs-tuben

Jag var på Pörkenäs lägergård i Finland i september. Ett kärt återseende av en vacker plats och ett stickläger som gav mig vila i själen. Ahh...  Jag fick tag på ett garn som Ann-Britt färgat och jag improviserade mig en halstub. Den blir nu använd varje dag och jag tänker på Pörkenäs barrträd vid havet varje gång jag drar den över huvudet.

Jag skrev upp hur jag gjorde den och tänkte att det kan jag ju bjuda på. Så varsågoda!

Garnet Merino 2ply har 375m/ 100g och är ljuvligt mjukt!

regnbågskoftan

Den här bloggen kommer nog att genomgå en del gradvisa förändringar. Framför allt kommer den nog bli en mer renodlad stickblogg... Så låt mig få presentera Regnbågskoftan, som förvisso varit klar ett tag.

Den används numera JÄMT. Jag är så vansinnigt nöjd med den. Den största stjärnan är såklart regnbågskitet jag köpte av Manduzana. Ljuuuuvligt garn och en underbart mättad men lugn regnbåge tycker jag.

Jag gjorde ett gäng provlappar till den här, för det var noga vilken slätstickning jag ville ha. Det är ett sockgarn, men jag ville ha ett så löst stickat tyg som möjligt utan att det upplevdes som glest.

Det har gjort det till en lätt och tunn kofta som verkligen är det perfekta mellanlagret i vinter och det perfekta "men nånting måste han ha på sig" i detta märkliga indian-sommar-väder.


Det grå är rester av Hjertegarns strumpgarn och knapparna är från svärmors bod. Allt går att förlänga och bygga ut för nästa storlek.

Och när vi hittade den prickiga solhatten i somras... Så blev kombinationen verkligen magiskt gullig.