Vintergatans skönhet föll över oss i all sin kraft

Och vi sa ja.

Den var lördag den 15 september 2012 och vi stod bredvid varandra där i Malmö rådhus. 12 år och 2 barn senare. Sida vid sida. Liksom det löfte vi gav varandra där. Värmen som spred sig. Barnen som smet iväg i en korridor de inte skulle springa ut i. Jag släppte ansvaret och lät mig stå i kärlek. Eller rättare sagt, just då var mitt ansvar inför mig och honom, min älskade. Det var större än jag trodde, mer högtidligt, berörde mig mer, rörde mig mer. Vi tog den långa versionen och jag hörde orden om respekt, om att komma ihåg varför vi valde varandra. Det var fint och vackert. Tre minuter och två ja senare var vi man och hustru. Tårarna sprängde i mina ögon liksom glädjen i mitt hjärta. Sen kom det stora barnet tillbaka efter sitt äventyr och det lilla hällde ut en hel burk med såpbubblor på golvet. Vigselförrättaren började se lite ansträngd ut. Vi gick.

Efter kramkalas med föräldrar, syskon och våra barn tog vi den knallgula Porschen till Vintergatan. Jo, faktiskt. En fantastisk gata. En blå dörr, en grön dörr, en rysk vägg. Ett litet insprängt industriområde nära Malmö central. Där bröllopsfotograferade vi oss och jag fick lägga band på mig för att inte lägga mig på gatan och plåta fasader, vinklar och slitna färgflagor med telefonen och Instagramma ut dem på direkten.

Mottagningskommittén mötte oss hemma i huset med rosenblad och champagne. Ett litet sällskap med de allra närmaste. Det kändes så bra och så skönt. En kock grillade oxfilé och sen åt vi en fantastisk kakbuffé som min gamla aupairkompis Anna hade bakat. Vackra, varma tal. Varenda ett var som att få hjärtat insvept i sammet. Det gjorde mig så glad. Och sist fick jag hålla talet till min man. Jag ville verkligen berätta för honom och för alla som var där hur det var när vi träffades. Hur fantastiskt det var att träffa en man som honom, jag hade aldrig mött någon som honom innan. Det var som att komma hem, att få landa i hans värme och oräddhet. Det ville jag att han skulle veta.

Alla var där, alla utom mamma. Kanske var hon i närheten, jag hoppas hon såg oss. Jag vet hur mycket hon hade tyckt om det, hur fin hon tyckt att jag var, hur glad hon blivit för att jag gjorde om hennes farmors ring till min vigselring. Jag ville att hon skulle vara där, men jag kände inte henne. Och jag kunde inte prata om henne, det gjorde för ont just då. Men glädjen som flätas in i sorgen, den behövs. Det gör inte ont att vara glad längre, i början gjorde det så ont, kändes så fel. Nu känns det bra, att blanda sorgen med kärlek. Jag vet att de inte förminskas av varandra. Det som händer är att de byter plats, förändras, de flätas samman. Sorgen blir inte lättare men kanske möjligare att ta i, kärleken och glädjen ger lite andrum.

Helgen efter åkte vi på bröllopsresa. Till Barcelona. Ljuvliga stad, vi åt oss igenom den. Tapas i alla former: tonfiskcarpaccio, razor clams, små kammusslor, pata negra, zucciniblommor med mozzarella, manchego, korvar, räkor, anklever, crema catalan, färska fikon med grädde... Vi vilade, promenerade, tittade på vackra hus, pratade, hånglade, mindes och åt lite mer. Och njöt av varje sekund.

Tillsammans, min man och jag.
Och nu, nu tar vardagskärleken över igen.

Och skogen står tät runt mig

Var är jag egentligen? Vart var det jag skulle? Det brusar i öronen, synfältet blir smalt och suddigt. Jag glömmer och glömmer, kan liksom inte hålla en tanke i huvudet.

Det känns som två parallella liv, det ena vanliga som springer framåt i våldsam fart eller lunkar lite då och då. Ibland tar det ett gyllene kliv också. Och det andra, som har tappat andan, som tar ett steg fram och två tillbaka, som står stilla i förvirring.

Vilse.

Sommarlov, av den hudlösa sorten

Sommarlovet kom och gick. Det var dagar i huset som jag älskar, mammas sommarhus, där minnena bor i väggarna och luften. Där man kan äta frukost och se ut mellan tallarna mot havet, där man kan springa längs den lilla stigen ner mot vattnet och varje gång bli 5 år på nytt. Doften och känslan är precis densamma som då. Att se Sixten och Nils springa där gör mig så lycklig, får mig att känna att de kommer bära med sig en del av något som jag bär, något som jag älskar, vi kommer dela det minnet.

Vi åkte ut till Långaskär, ön som ligger strax utanför, som är fylld av tistlar och torrt vasst gräs och där jag inte varit på flera år. Längs med strandkanten samlas det strandfynd: en polsk ölburk, en bensindunk i blå plast, en gammal bit från fören på en båt, stenar som rullats runda av havet och en gammal strumpa.

Den här gången var det nästan precis som förr, det luktade likadant: torrt och salt. Stora stenen där mamma, pappa och jag brukade slå läger och dricka saft fanns kvar. Vi packade upp mackorna där och Sixten klev i en komocka. Den enda skillnaden var att hon som brukade fotografera och lösa korsord inte var med. Istället skulle vi hitta en gravsten åt henne där, en som kan få ligga på hennes plats på kyrkogården. Smärtan svävade runt om oss, i havsluften, föll ner rakt i hjärtat. Värmen från solen, denna märkliga känsla av förr och nu i sammanblandning, av lycka och sorg i en och samma stund. Sorgen kom i nya vågor, sköljde över, stillnade inte.

Sen åkte vi vidare. Först till ön, den andra, innan Stockholmarna kom. Vi umgicks med fina människor och letade efter loppisfynd, åt glass flera gånger om dagen, grillade i sol och ösregn, skrattade och grät. Jag kände mig så hudlös, så ömtålig, så nära att gå sönder. Det liksom bara låg under huden och pyrde. Som om sorgen åt mig inifrån och bara lämnat en tunn hinna kvar.

Och sen en resa till en annan magisk ö, bara jag och barnen tillsammans med tre fina vänner och deras barn. Känslan av att komma tillbaka till den där ön, där jag varit så många gånger, där det utspelats stor dramatik: kärlek, smärta, ensamhet, midsommarfylla, dumhet, värme och möten. Nu: sköna samtal som gav ny kraft. Värme och kärlek i att möta gamla vänner, av självklarheten man har tillsammans när man känt varandra länge. Och utmattningen i att vara själv med ansvaret för barnen 100% av tiden. En liten orkan av känslor mitt i lugnet.

Nu är vi hemma igen. En sista vecka hade vi tillsammans, bara vår lilla familj hemma i vårt hus. Det var så skönt att det inte går att beskriva. Doften, sängen, stillheten. Ingen av oss ville lämna huset och trots att det var värsta sommarvärmen så struntade vi i stranden och badade i lilla uppblåsbara poolen på gräsmattan istället. Varje gång jag lämnade huset kändes det som jag skulle brista. Nu är vi hemma. Hudlöst eller inte, det är här vi ska vara. Sorgen fortsätter att skölja över mig, nya vågor.

Och jag förstår inte, förstår inte, hur hon kan vara död när hon är så levande i mig.

Förändringens vind blåser genom orden. Eller ovanpå.

Oups. Jag har visst bytt utseende på bloggen. Inte helt säker på att jag tycker det var bra, men nu är det gjort. Kanske kosmos sätt att berätta att jag behöver förändring? Eller bara FFE som min gamla chef brukade säga: fat finger error.

Bare with me tills jag har hittat ett bra format som funkar.

Syrener och sammanhang

Syrenen står i full blom i trädgården med sin mörklila doftande dräkt. Den är gammal, minst 40 år gissar jag och helt enorm. Maskrosbollarna släpper sina fallskärmar, luktärterna håller på att titta upp. Så kom den så där som den brukar, sommaren. Man väntar och väntar och så plötsligt är den bara där, i högform. Själv ska man sätta på sig bikini men jag vägrar i år, ja, just nu i alla fall. Beach 2012 kom ett år för tidigt, igen. Och jag går här med ögoninflammation och är ljusskygg. 

I helgen hade vi den årliga helgen i Blekinge, på släktens gemensamma sommarställe. En gång om året samlas de som kan för att fixa, måla, bära, städa, gräva. Jag har varit där hela min barndom, bott med mormor i rummet mot päronträdet, borstat tänderna på balkongen som vetter ner mot havet. Somnat med tallsuset i öronen, ätit frukost i morgonsol eller huttrande med värmefläkten på högsta fart. Det här året var det annorlunda. Ingen mamma som var sambandscentral och höll koll på när folk skulle komma och åka och vad vi skulle äta den där gemensamma middagen. Denna tomhet. Men det som fanns var fina människor, flera som jag inte sett på många år. Och fast mamma inte var där, så fanns allt annat som kopplar till henne - vår historia, släkten, berättelserna. Mitt i det vilsna någon slags vila i den samhörigheten.

Och så urnsättning. Regnet piskade när vi kom till kyrkogården. Vi väntade på kyrkvaktmästaren i det lilla kapellet. Medan vi väntade sjöng Sixten en sång, jag tror den var på engelska, fast det vet ingen mer än han själv. Den letade sig upp mot kapelltaket och la en tunn filt av värme över oss där vi satt. När vi tog stegen ut mot graven hade regnet slutat och solen kommit fram. Pappa satte ner urnan på sin plats. Nils frågade när vi skulle åka hem och vinkade hej då till mamma. Jag skulle läsa en dikt, satte alla ord i halsen, krackelerade och gick sönder. När vi vände ryggen mot havet och gick, så låg en enorm regnbåge över himlen. Mamma, det är en avgrund där du inte längre finns.

Vi åkte hem och åt lax. Sorgen låg där mellan oss, nyförlöst på nytt.

Blå som en krokus

Denna märkliga blandning. Sorgens svärta, tröttmans blytunga lock och sen ögonblicken som är som vanligt. Glädjen över en krokus, doften av ett barn. Och jag vet att jag inte tagit i sorgen på riktigt ännu. Jag spjärnar emot, jag är rädd för den. Jag vet att jag inte ska vara det, jag vet att den finns där och kommer finnas tills den får lov att vara. Jag kan inte komma undan den.

Det jag är rädd för är inte sorgen i sig, det jag är rädd för är att jag inte har den tid att ge sorgen som jag behöver. Jag känner att jag längtar intensivt efter att vara ensam, efter att slippa bruset från workshops och korv stroganoff och att leta efter strumpor i tvätthögen. Jag funderar på att åka någonstans, någonstans där jag får vara med mina egna tankar, ifred. Jag längtar efter tystnad. Bara känna, inte springa.

Det har varit overklighetskänslor och resor fram och tillbaka till Blekinge och ett avskärmat hjärta. Det har varit sjuka barn och massor med jobb som inte gjorts ordentligt. Det har varit en tjejkväll med goda vänner från förr som det var en hel evighet sen jag träffade och de sov över och vi åt lång frukost och jag kände mig nästan som vanligt en stund.

Och så har det varit begravning. Som jag fasade för den där dagen, för jag ville inte ville inte ville inte ville inte. Men så kom den ändå, hur mycket jag än spjärnade emot och jag förstod att det jag var så rädd för var att hon skulle vara borta för alltid, att begravningen skulle manifestera det, att det var då hon skulle försvinna. Men hon gjorde inte det.

Det var varmt i kyrkan, varmt och pastelligt av alla tulpaner och ljusrosa rosor. Det var en fin präst som trodde saker, fast inte var bensäker och som bara delade med sig av det han trodde. Det var massor med kärlek som kom från alla, det kom för mamma. För att hon alltid var den som hade tid över för andra. Det var en sorg så stark att det gick att ta på den, men också värme som mjukade upp den i kanterna, som var en mjuk filt mot kylan. Och någonstans fanns hon där mitt i allt, mamma. Det var en dag som var som hon. Krampen släppte lite, rädslokrampen, för hon försvann inte men hon var inte heller där.

Och någonstans har tomheten släppt och ersatts av tårar, av sorg. Chocken av det som hänt håller långsamt på att bytas ut i någon som väl ska bli förståelse. Fast jag fattar inte, jag fattar inte hur hon kan vara borta. Jag längtar så efter att ringa henne, att höra hennes röst, att se henne på stolen i köket när jag kommer hem till mamma och pappa, jag längtar efter att dra in hennes doft när jag böjer mig fram och kramar henne. Det är som om de andra redan har glömt. På jobbet, de som inte är så nära, för dem är det över nu. För mig känns det som det börjar nu. Gråten dyker upp helt planlöst, mest när jag är själv, på tåget på väg till jobbet eller över disken. När det landar i mig. Att jag inte får krama henne igen.

Min mamma. Jag saknar dig så jävla mycket.

Sorgens vidöppna dörr

I mig är sorgen ingen varg som river. I mig är sorgen en öppen dörr, på vid gavel mot ett mörkt rum. Jag ser inte hur stort det är, det känns oändligt. Därinne är det kallt och mörkret sprider sig i mig, i min mage, runt mitt hjärta, det känns som jag hade en världsrymd inuti.

Man vet att det ska hända, men när det händer är det alldeles obegripligt. Jag rör mig som i slow motion, som jag stelnat. Hjärtat simmar någonstans inne i mörkret, kippar efter andan. Det är bara tyst och jag fryser hela tiden. Man vet att det ska hända, att det händer hela tiden, men när det händer är det ofattbart att världen fortsätter snurra.

I måndags dog min mamma. Jag höll hennes hand när kroppen kämpade med sina sista andetag, när hjärtat långsamt upphörde slå. Jag är så glad att jag hann komma till henne, att hon inte var ensam, att jag fick vara där och ge all kärlek jag kunde just då. Det kom så plötsligt, i vägen för alla planer. I vägen för nästa telefonsamtal, för den där utflykten vi skulle göra - bara hon och jag, för nästa gång vi skulle ses, för semlorna hon skulle baka, för födelsedagar som skulle firas, för resan som var bokad. Allt i spillror utom vetskapen om att allt kan ändras på ett ögonblick. Och sorgen står i full blom.

Ser du ljuset, Jonathan?

Just nu är det nästan det enda jag kan tänka på. Ljuset. Det liksom växer i hela min kropp tillsammans med längtan efter våren. Jodå, jag kan hantera lite snö, skulle kanske till och med kunna uppskatta en pulkabacke efter Skånes regniga jul. Men våren. Jag längtar så. Jag vet att det är för tidigt. Jag vet att jag kommer att få möta vintern igen. Men, idag känner jag hur det spirar i kroppen när vårljuset slår igenom vintertröttheten. Jag tänker på frön som ska sås, på solvarma stenplattor under bara fötter, på färgerna som kommer. Vi är inte där, men min resa dit har redan börjat.

Älskade 3-åring

En debuterande 3-åring idag. Nils.  Å ena sidan en oerhört kompetent liten människa, som tar sig fram med egen maskin och vill hjälpa till med det mesta. Väldigt social, inte rädd att ta plats. Å andra sidan en känslig själ, vill vara nära ofta, blir gärna buren och sover mellan mig och kärleken varje natt. Och en lillebror som är van att få jobba hårt för att få uppmärksamhet, ständigt uppmärksam på vad som händer omkring honom. Är oftast glad, pratar högt, skrattar högt, men när han blir ledsen kommer gråten högt också, stora tårar rullar nerför kinderna länge länge. Han är mycket, det har han alltid varit.

En otroligt fin liten människa, som jag är så glad att jag får vara med på den här resan. Varje dag värmer han mitt hjärta, varje natt lägger han sina varma små fötter mot min mage och en hand mot min kind. Jag minns varje sekund av när han kom till världen, som vore det igår. Och det är en av de mest fantastiska sakerna jag gjort i livet. Tårarna rinner längs mina kinder när jag läser min upplevelse, den är så stark fortfarande.

Älskade unge, grattis på födelsedagen! Kärleken brinner med oändlig låga.

Omstart

Gott nytt år käraste bloggvänner! Det gick inte bra att starta om sist, men skam den som ger sig. Det är inte texterna det hänger på, det är tekniken. Numer lever jag med min telefon istället för min dator och det är inte alls bra för skrivandet. För mig funkar det inte alls att blogga från mobilen, jag tycker det är otroligt störande att inte kunna se hela texten och då blir det inget skrivande kvar. Men jag saknar bloggen. Framför allt saknar jag er som finns här i bloggosfären. Så nu blir det ett nytt kapitel. Omstart. Nystart.

Hösten har varit tuff, trött och stressig. Allt som ska falla på plats, alla rutiner som ska återupptas eller hittas på nytt. Men nu känns det lite som vi landat. Och efter funderingar på att resa bort och fira en varm jul så bestämde vi oss för att stanna här. I huset. Hemma utan planer. Tur var väl det. Några intensiva veckor med halsfluss, feber, svinkoppor, snor och hosta förberedde jullovet. Så när väl julen kom var alla så trötta, så slitna att det varit underbart skönt att bara vara hemma. Inte göra mycket. Äta lång frukost, kolla på morgonfilm, elda en brasa, gå en promenad eller bara vara hemma. Nu börjar jag känna mig som en människa igen: lite nyvaknad, lite ömtålig, men också lite nyladdad. Lite sugen på att ge mig ut i världen igen. Och då har jag faktiskt en hel semestervecka kvar att göra ingenting på.

Så det här blir omstarten. 2012 tror jag på. Om 2011 stod för förändring, för avsked, för det nya, så önskar jag att 2012 ska stå för att landa, att hitta balans, att finna lugnet. Och jag hoppas att ni fina människor där ute i bloggrymden får det era hjärtan önskar av detta nya år. Gott nytt, vi ses snart!

Rödluvan och morgondimman

Morgonen var dimma över ängarna och havet, solen i ögonen när jag cyklade mot stationen, händerna blev kallstela av luften. Jag stannade och fotograferade flera gånger på vägen. Jobb, jobb, jobb. Och snart väntar en helg med mina föräldrar på besök och snickeriprojektet i trädgården. Jag har planerat maten och köpt vin. Jag är inte så bra på att snickra men jag tänker att jag ska väga upp det med att göda upp dem, päronen.

Och så tränar jag mig på att skriva ett inlägg helt utan syfte. Bara för att jag vill få tillbaka skrivlusten. Nej förresten, inte helt utan syfte. Jag vill säga att jag hoppas ni får mycket kärlek idag, allihop. Det hoppas jag. Att ni älskar innerligt och att hjärtat fylls till bristningsgränsen. Här kommer en kram från mig också. Den sista dagen i september 2011.

En liten regnbåde hinner man väl med?

Jag springer på och hör inte mina tankar. Stress på jobbet, oj oj det är mycket som ska hinnas under oktober, hur ska det få plats? Vardagslogistiken skär sig. Pendling till jobbet och hem. Jag springer ohjälpligt efter.

Men jag har sett regnbågen flera gånger och lämningarna på dagis blir långsamt lättare. Vi skrattar ganska mycket och bråkar nästan varje morgon om kläder och påklädning. Och varje natt sover jag med Nils varma trollungefötter mot min mage eller rygg.

Ett kliv framåt, mot bassängens blåa vatten

"Det ABSOLUUUT viktigaste är att barnen får ert godkännande INNAN de hoppar i vattnet", säger Jan på bred Malmöitiska ungefär en sekund innan Nils vrålar "Nu hoppar jag" och kastar sig i bassängen. Utan någons godkännade. Jag fångar honom med nöd och näppe innan han sjunker. Bredvid honom hänger Sixten på en flytdyna och sprattlar allt vad han kan med benen, som en exemplarisk elev. Vi är på simskola första gången. Faktiskt den första schemalagda aktiviteten med barnen över huvud taget.

Men det märktes att det var lite konstigt, det där med badhus. Först drabbades Nils av tvivel av omklädningsrummet, ta av kläderna och duscha. "Jag vill inte bada" skrek han medan jag försökte med "Du behöver inte om du vill, men vi går och tittar på bassängen". "Nej, nej", nej...", ekade det mellan väggarna tills vi kom in till bassängen. Då tittar jag på honom och ser hur han  börjar lysa som en sol.  "Mamma, jag VILL bada". Så vi simmar, med flytkorvar, bollar och dynor. Nils är övertygad om att han redan kan simma och hänger som en apa i flytkorven, med både armar och ben, eller kastar bollen tvärs över barn och bassäng.  Sixten älskar allt, det märks - det varma vattnet, att följa instruktionerna och sprattlar med ben och armar och jagar bollar som om han aldrig gjort annat.

Och vi, vi har börjat det nya livet med bokade lördagar. Lite lite jobbigt, mycket mycket roligt.

Hitta tillbaka

Hej, hej. Är det någon kvar här nu för tiden?
Ni som fått så lite kärlek och närhet de senaste månaderna, ja kanske till och med året. Jag tänker på er, loggar in, sen liksom orkar jag inte längre. Och så har jag varit lite otrogen också, nej, nej - det är inte er det beror på, det är mig. Ni är så fina, så fina, men jag tappade liksom bort orden till förmån för bilderna (Fröken Blund, jag förstår dig och dina bilder!) och det är så svårt att slita sig när man har börjat. Mitt sidohäng heter Instagram och finns som app till Iphone. Beroendeframkallande. Som Facebook, fast med bilder. Och min lust för bilden har kommit tillbaka igen. Men, jag vill vara här också. Orden är ju liksom också jag, en väldigt viktig del av mig. Så, ska vi börja om igen?

Det här året är sanslöst. Alla förändringar, alla börja-om-på-nytt. Allt som måste slipas och dras. Nu: ny inskolning av barnen på nya dagiset. Det verkar jättebra, vi har fått fin kontakt med personalen som är lyhörda och verkar kommunicera bra mellan sig också. Barnen har gnisslat lite med stökiga lämningar och hämtningar och knöliga läggningar på det, men jag tror mer det handlar om att det tar tid att känna sig hemma och att det faktiskt är andra dagiset på 3 månader med ett långt sommarlov emellan. Det kommer bli bra, det tror jag, om vi bara ger det lite tid. Jobbet börjar rulla på. Känner mig inte riktigt hemma än, men på väg att bli det. Provanställningen har övergått i fast och bara det känns bra ändå, något som är att lita på - inte något som kan sluta från en dag till en annan. Just nu känner jag att jag behöver det, lite tyngd och trygghet.

Huset är hemma nu. Vi har fått upp våra tavlor och har faktiskt bara två helt oinredda rum att ta tag i när vi har lust. Jag har suttit som en hök på lauritz.com och köpt ett enormt 50-tals soffbord, en tysk servis, spegel, matta och lite annat. Och så har vi hanterat lite husstress - trassel med elen & ventilationen, några dåliga fönster, en öppen spis som rök in när vi eldade, dåligt garagetak och lite annat som vi håller på att få på plats. Det ränner hantverkare här med jämna mellanrum och jag tror att vi kommer ha allt på listan fixat till i höst, inför vintern.

Sommaren var en upphackad historia med lite värme, släkt och Almedalen på Gotland, skånska regn, frodig gräsmatta och egenodlade rödbetor, Blekingskt kusinhäng och tomatfrossa. Den var bra. Nils slutade med blöja (utom på natten), Sixten slutade med nattblöja, lärde sig säga r och sov själv hos mormor och morfar en hel vecka (och ville inte att vi skulle komma...). Och i helgen lärde han sig cykla helt utan stöd, det var stort och stolt att se honom fara fram som en raket och cyklade själv till dagis igår. Nils är fortfarande en mammagris av stora mått, men håller på att bli en stor liten kille han också. Egensinnig, rolig och enormt envis.

Och så har vi haft en Stockholmshelg. Först en kväll för mig på 5-års jubileum med kursarna från IHR. Det kändes jätteviktigt att åka upp till Stockholm för, för det året har betytt så mycket för mig. Dels när det gäller karriär, men också personligt - att landa i något, växa, träffa nya människor i en ny miljö. Det är ett år som står för omvälvning och utveckling för min del. Och det var då som vi bestämde oss för att verkligen försöka få barn också, det året då Sixten blev till. Så, det blev en lång och härlig kväll med fina människor och god mat. Sen en lång härlig dag med andra fina människor - vänner jag inte träffat på länge, Chokladfabriken och på kvällen kom kärleken upp och vi spanade in de rosa cowboyhattarna på Globen med fler vänner och Dolly Parton. Och en lång söndag med härlig brunch hos ännu en vän det var länge sen jag såg. Glädje! Och det känns fortfarande så tydligt att det fortfarande är Stockholm som är hemma för hjärtat. Det är skönt att komma dit, få åka tunnelbana och vara glad över alla människor som väller fram. Fast, faktiskt kände jag också att jag var glad att vi inte bodde kvar där, på Fridhemsgatan mitt i smeten på Kungsholmen, bland alla avgaser och rusande horder av snabbfotade Stockholmare. Jag har faktiskt landat i det här tempot, lite lugnare. Och i vår trädgård med havet några gator bort.

Så, två månaders uppdatering. Nu är jag tillbaka. Jag hoppas ni också vill igen?

Jag. Är.

Jag stannar så sent jag har lust med på jobbet. Slutför det jag håller på med. Tar tåget hem. På cykeln från stationen känner jag en intensiv lycka i magen av en liten skuttande flicka i rosa klänning, doften från havet och vallmon i gräset intill. Kommer hem till ett tyst och stilla hus. Öppnar altandörren, släpper in kvällsluften. Andas djupt. Så oväntad känsla. Tidsrymden. Ingen väntar på mat, ingen behöver min uppmärksamhet. Det är bara jag här.

Trädgården på kvällen är min favoritplats. Jag älskar att gå där när svalkan kommit och dofterna letar sig fram utan brådska, utan svårighet. Låter handen glida över glättig mynta, ludna tomatblad, sträv lavendel. Det är som en skattkista, grönskan därute som jag får lov att dela med humlorna och fjärilarna. Dra en tistel här, plocka några vissna rosor där. Andas ut, andas in. Med magen, som jag försöker lära mig. I trädgården känns det som det är lätt att andas så.

Resten av familjen är kvar på Gotland där vi varit en vecka. Bland blommande vägrenar i lila, blått, gult. Med svärmar av fjärilar runt omkring. Med bad, cirkus och Visbys snirklande gränder kantade av rosor. Varvat med vredesutbrott, tjyvnyp och drömmar om lejon som äter upp. Sixtens mest frekventa ord har varit: aldrig. Oavsett om det har handlat om att komma och äta, kissa för natten eller följa med någonstans. Nils har oavbrutet spöat upp sin storebror och vrålat "jag bestämmer" när vi har sagt till honom att han inte får göra så. Ja, fullständig sommarharmoni som ni hör. Vanmakt och trötthet i kombination med glädje, närvaro och kärlek.

Några dagar kvar och sen åker jag till dem igen. Mina vackraste. Och argaste. Jag längtar, men nu njuter jag av att vara här, med mig själv.

Semesterläsning

Jag ville inte ta bilen till jobbet eftersom jag inte skulle kunna få läsa då. Så bra tyckte jag att det här var.

Ett nytt universum av Chimamanda Ngozi Adichie. Ett universum som doftar och smakar, som känns, som bränner. Våld - ja, men så mycket annat. Jag tänkte mycket på Things fall apart, när jag läste den. Män i en värld som är i upplösning och rädslan inför att förlora kontrollen. Men samtidigt så mycket mer. Oerhört bra läsning.

Resten sparar jag till K och bokcirkeln...

The magic 4

Alldeles nyss en liten plutt - en bestämd bäbis, ganska svårcharmad. Sin egen. Nu en fullfjädrad 4-åring i all sin prakt. Jag förundras över denna vackra lilla människa. Han är verkligen sin egen, Sixten. Har så tydliga gränser på något sätt, så stor integritet fast han inte är så gammal.

På gamla dagiset berättade de att det fanns ett annat barn som tyckte väldigt mycket om att ta på de andra, alltså inte på något konstigt sätt, men han var väldigt fysisk. En dag hade pojken varit på Sixtens avdelning och Sixten hade sagt till en av fröknarna: "Jag vill inte att x ska ta på mig". "Nähä, sa fröken, men han vill bara klappa på dig, han tycker så mycket om det - gör det något?" Då svarade Sixten: "Men min kropp vill inte att han tar på mig".

När jag hörde det jublade jag. Vilken otrolig förmåga att sätta ord på en känsla. Vilka tydliga gränser, hur han känner av dem och formulerar det. Det gör mig förundrad, förundrad och tacksam över att jag får lov att vara med den här lilla människan. Att han lär mig så mycket om livet.  Och om hur det känns när hjärtat öppnas. Om kärlek.

Just nu är det mycket rollekar som gäller. "Mamma, säger han, nu ska du vara en liten flicka som säger att jag inte får dyka". Eller så ska jag låtsas att jag inte tror att han kan något och så visar han mig att han kan. Klättra är en favorit och räkna olika saker. Han längtar efter att kunna cykla utan stödhjul, men är inte riktigt där än. Förstår inte varför han ska gå och lägga sig tidigare än vi vuxna, han är ju också STOR. Verbal och lite försiktig, behöver lite knuff framåt ibland för att våga. Blir ledsen när Nils inte vill kramas. Känslig och tydlig. Och så har han precis lärt sig att säga "r". Skorrande r. "Fyrrrrra heter det Nilla", säger han och låter som Anders Gernandt när han står och läxar upp sin lillebror.

Fyrrrra. En stor ålder i liten kropp.

Åka karusell och äta karamell

Det vankas helg med släkt, besök, gräsklippning och tivoli. Full fart tror jag. Om jag får tid ska jag skriva lite om min Stockholmsdag, förrförra veckan med Sade, Chokladfabriken och hemlängtan.

Njut av helgen alla vackra människor!