🔥 Jadwal & Hasil: Match Update & Schedules

tisdag 3 november 2015

Jag är i hamn, skrev jag för två inlägg sedan. Ett inlägg per år, kan väl vara en lagom blog att följa ;-) Så jag kan väl skriva att jag inte alls vart i hamn! Jag bara bunkrade om och fortsatte min resa mot självkännedom. Hunnit få en diagnos till, Ehlers-Danlos Syndrom Hypermobilitet. Eller EDS III som det även skrivs. Vad det är svarar jag samma som jag säger till läkarna. Googla! För dom vet inte heller ett skvatt, om vad det är. Men min kropp vet! Aaaaaj! Så nu vet jag även varför jag kunde slå knut på mig själv, varför växtvärken var extra svår, varför nästa värk var ännu värre. Och varför jag är lite som en halvkokt spagetti och går sönder så lätt. Men äntligen så får jag rätt smärtstillande! Och väntar på min första rullstol. I sommar hade jag rollator, men det var inte för mig. Jag gick sönder i handlederna av att försöka få den att gå vart jag vill, då den vägde 13 kilo. Första förslaget var permobil. Men det nekade jag till omgående. Så länge jag kan vill jag ta mig fram för egen maskin. Men jag ska gå rullstolsskola för att lära mig att rulla fram så ergonomiskt som möjligt. Brum brum.....se upp i nacken!

onsdag 23 oktober 2013

Fortsätter....

.....i samma anda. Ännu så länge. En viss ilska har dock försökt titta upp lite då och då bara. Över att inte fler i min närhet (förutom jag själv) inte har ställt frågan. För efter en återblick med facit i hand, blir det rätt klart. Ok, diagnosen fanns inte ens när jag var barn. Och pappa har berättat att han inte förstod varför hans smarta unge inte klarade sig så bra i skolan. Funderingar jag inte hade en aning om förrän i sommar. Jag minns ännu hans flashcards med räkneuppgifter med fasa! :-) Och förstår nu att han gjorde det han var kapabel till. Och mor likaså. Men vänner och partners? Ok, ok, jag kommer sällan överens med "vanligt folk" ;-) Men ett visst igenkännande hos vänner med samma problematik? Eller togs det också för givet att "jag var som dom" så att frågan aldrig kom upp? Människor speglar ju ofta varandra och ser likheterna hos sina vänner. Och olikheterna i sina fiender. Kanske båda grupperna sett mig som "en av dom"? Lite synd bara att, jag aldrig känt mig fullt hemma någonstans än tillsammans med mig själv. Och där någonstans ligger väl dilemmat.

söndag 14 juli 2013

Livstecken

Det har varit väldigt tyst här ett tag. Eller ja, ett bra tag! Någonstans inom mig bestämde jag mig för att lära känna mig själv, fast på egna villkor. Vilket tydligen innebar att bloggen hamnade i skymundan.

Flera gånger så har jag nämnt här, att jag alltid känt mig, ja....missförstådd? Lite som en särling? De som följt mig vet om min stora besvikelse på psyk. Att jag inte känt mig sedd. Att jag upplever att man inte har ställt adekvata frågor kring min person för att ens kunna avgöra vem jag är eller hur mina problem faktiskt ser ut!

För att göra en årslång historia kort; efter ca: 15 år. Och ett antal avslag, fick jag kontakt med en terapeut via Noaks Ark. Efter många samtal om min situation och KBT terapi, som gav någon slags helbild. Kände vi tillsammans att en remiss för en neuropsykiatrisk utredning inte bara vore berättigad. Utan faktiskt rent av nödvändig för att få klarhet och sen gå vidare. En remiss som denna gången faktiskt ledde någonstans.

Någon gång före jul inleddes min utredning. Som av olika anledningar drog ut på tiden så länge som till i Tisdags. Jag går inte in på detaljer. Det blir bara tråkigt. Men, i Tisdags fick jag en diagnos. Den diagnosen jag själv förstått mig ha redan från början när jag kände att jag hade ett stort frågetecken att få svar på kring min person och situation. Aspergers syndrom.

I den sekund som hon en andra gång uttalade orden för att jag bad henne. Inträdde ett lugn jag inte har känt.......ja, typ någonsin. Jag är inte lat, korkad, ointresserad, blasé, klängig, jobbig, svår, omöjlig och värst av allt, obstinat. Som om jag fann ett nöje i att vara tvärt om! Jag är bara aspie. Så nästa gång någon kallar mig för något liknande......kan jag bara upplysa om hur det ligger till. Och själen har fått den impregnering den behöver för att inte ta illa vid mig och bara bli ledsen och dra mig undan.

Och så blir jag så himla stolt. Att jag i 48 år stått ut med missförstånden. Och utvecklat de försvar och överlevnadsstrategier som tagit mig så här långt.

Då rätt många har engagerat sig här, kände jag att en liten uppdatering var på sin plats.

Jag hade rätt! Och mår bra i vissheten. Jag är i hamn.