Ett reportageminne del 2

Krokar i Kaitum

Det finns reportageresor som varit rena mardrömmen och andra själva ... ja drömmen. Minst två reportageresor om året blir riktiga snedresor omöjliga att skriva om. Det kan vara väder och vind som förstör. Eller att fisken av någon märklig anledning försvunnit. Eller att arrangör och vägvisare försvunnit. Eller att folk som lovat stort och brett om fantastiska reportagevatten väl på plats varken vill vara med på bild eller vill visa och berätta. Samt proffs-guider som inte vet vart vi är någonstans och frågar mig om råd hur vi typ ska hitta hem.

Mina resor med Fredrik "Frekko" Mickelsson har varit mer än drömlyckade. Vart han än tagit med mig till har det blivit helt galna pojkäventyr - där allt som hänt inte låtit sig skrivas i tidningen. Vad som helst har kunnat inträffa när och hur som helst. Ett av de strakaste minnena är från vår första Kaitumresa.

 

Älven går hög. Träbåten rister och rycker i forsen. Johnsonmotorn är bara på sex hästkrafter och den kämpar med ett plågat ljud. Än så kommer vi uppåt. Ser jag mot stranden, på fjällbjörkar och griniga granar, håller vi låg promenadfart. Tittar jag för över, upp mot strömmen rusar vi fram genom vitskummande vågor i svindlande fart. Fiskespön och matsäck ligger på durken, och så kamerautrustning. Den är jag mest orolig för. Vattnet stänker in. Vissa vågor går högre än relingen. "Frekko" kör med en sammanbiten min. Bordläggningen knackar och sviktar. Motorn brölar. Jag har aldrig kommit överens med Johnsons vita 80-tals maskiner. De är lynniga och har ofta ett hemsökt vevhus som kräver vigvatten för att fungera. Jag hoppas att den inte börjar krångla nu.

Kaitum - det här är mitt första besök här. Vi ska pröva harr- och öringfiske. Kaitum - bara namnet får fiskeäventyret är rulla in i sinnet. Nils Färnström fiskade här och skrev om det i flera böcker. Det är ett klassiskt vatten som det fortfarande skrivs mycket om. Oftast handlar det då om de övre delarna i väglöst land från Tjuonajåkk och nerströms. Frekko och jag är i den nedre delen av älven. Den lättillgängliga, där bilvägen delvis följer älven upp till Killinge och Fjällåsen. Mina förväntningar är lågt ställda. Känt fiskevatten plus lättillgänglighet brukar inte bjuda på allt för stora överraskningar.

Vi har bara sista forsen kvar till fiskehöljan. Självklart den hårdaste och svåraste. Runt stora stenar välver vattnet högt och bildar våldsamma bogvågor. Det är inte spännande längre. Det är på allvar. Jag känner det på dofterna. De blir starkare ute på kanten. Det luktar kallt fjällvatten, metalliskt, lite jordig och tjära från träbåten blandat med tvåtaktsrök.

 

 

Jag ser mot stranden. Vide och smörbollar. Vi rör oss inte längre. Stranden är stilla. Frekko minskar gasen släpper ner oss förbi luriga stenar och kryssar vant och skickligt in till en läficka vid land. Vi får dra båten längs stranden, upp och förbi forsen, över nacken. Och här ligger den, en helt underbar lugn hölja. Flera hundra meter lång med blankglid, strömkanter, storsten och gropar.

Jag sätter i hop mitt klass sexspö. Knyter en tafs och ser ut över vattnet. Inga vak, inga sländor. Helt dött. Vattnet håller 12 grader och går högt i videt. Frekko gör upp eld och sätter på kaffepannan. Han skär också upp några burkar Bullens pilsnerkorv med storkniven och ställer på elden. Själv smyger jag iväg längst stranden, vadar ut försiktigt på ett fint ställe och väntar på vak. Men ytan är helt död. Jag knyter på en fluga som är bra då man inte har en aning om vad man håller på med. Jag har fått den av Kalle Hedin från Hedemora. Guldribbad haröra med tung guldskalle. Jag brukar lägga ut den med mycket skrynkel på linan så den får sjunka. Huggen brukar komma precis då linan stramar upp och flugan stiger. Eller så är det så att fisken tar den under fridrift och jag känner den först då linan stramar.

Några korpar cirklar över grantopparna vid andra stranden. De sätter sig i varsin gran och tittar på mig. Jag är ingen fågelfantast, dålig på läten och arter. Men korpar gillar jag. De har koll och är inte det minsta inställsamma med skönsång och fjäderprakt. Det här är deras marker - fjällnära segskog.

 

 

I brist på vak börjar jag fiska blint på en fin blankfläck. Linan sträcker och det blir tungt. Jag lyfter spöt förvånat och det böjs i tunga knyckar. Jag har krokat något som bara kör längs botten. Lina rinner av från rullen. Korparna lyfter och cirklar ut över älven. Jag pressar min fisk och den lämnar botten, rusar nerströms och hoppar. I luften hänger en harr med utspärrade fenor. Violetta färger - och så slår den ner med ett plask och jagar mot botten. Jag ser att Frekko har vadat ut högre upp. Min harr tar fart från botten och upp i ett nytt språng. Frekko ropar:

- Jag sa ju att det var bra här.

Min fisk börjar bli trött och jag får in den på lugnvattnet. Den far runt på kort lina. Hoppar så vattnet stänker omkring mig. Snart kan jag lyfta den ur vattnet. Det är en kiloharr. Jag lossar kroken och släpper tillbaka den. Frekko drillar och jag ser en fin harr som hoppar i änden av hans lina.

En bit nerströms provar jag efter strömkanten mot lävattnet. Hugget kommer snabbt. Det är en harr på halvkilot. Jag tar flera stycken på samma ställe. De hoppar och far men tar inte så mycket lina. Men så hugger en större fisk och det blir tvärstumt i någon sekund, sen kommer en lång stark rusning . Jag försöker stoppa fisken innan den går ut i hårdströmmen och ner mot nacken. Det lyckas, fisken går upp i ytan, stjärtfenan piskar. Det är en fin öring och en fantastisk syn. Jag följer den en bit nerströms och får in den på lävattnet. Den gör några rusningar, men krafterna avtar. Snart plaskar den runt i cirklar och jag kan lyfta den försiktigt och lossa kroken. Kanske fisken väger 1,2 - 1,3 kilo.

Plötsligt får jag en märklig förnimmelse, som om jag varit här förut. Vilket jag absolut inte varit. Men det är något mycket bekant, långt bak i tiden. Jag känner mig ung och saknar att min bror inte är med här och fiskar. Det är något speciellt, något viktigt i mitt fiskeliv. Men jag får inte fatt i det. Det glider iväg och blir tomt.

Jag sätter mig en stund i strandkanten. Var har jag hamnat någonstans? Det finns ju fisk - gott om fisk, och stora. Jag är inte van vid det. Troligen för att jag fiskar i betydligt sydligare vatten. Men det här är inget exklusivt ställe, ingen fjällvandring, inga helikopterlyft. Det är en mil uppströms Frekkos hemby. Hela sträckan går i stort att nå med bil. Kanske är det laxens återkomst som har gjort att fisket repat sig. Laxen tar sig upp till Killingfallet nedströms byn Killinge och laxfisket har varit bra de senaste åren. Folk har begränsat med tid så det är laxen som gäller nu. Kanske fisketrycket på harr och öring har blivit mindre. Jag vet inte. Men en timmas fiske och både harr och öring på över kilot. Några andra fiskare syns inte till. Sörländska fisketurister stannar knappast här. Har de gjort den långa resan till Norrbotten så är det fjälläventyr i vildmarken som gäller. Helikopterlyft eller långa plågsamma ryggsäcksvandringar.

 

 

Jag ser ut över älven och faller som trettio år bak i tiden. Till en annan älv. Precis, nu har jag det. Den där märkliga känslan. I slutet av 70-talet och de första åren på 80-talet, då min storebror tagit körkort och vi lagat upp en gammal Volvo Amazon, fiskade vi mycket hemma i Österdalälven strax ovanför Brunsberg. Vi parkerade bilen vid vattnet, satte ihop flugspöna, hoppade i vadarna och fångade kiloharrar och kiloöringar. Inte tyckte vi att fisket var så märkvärdigt. Några riktiga fiskeresor till bra vatten hade vi inte råd med. Brorsan och jag lyssnade på Rolf Smedmans historier om fjällfisken med tvåkilosharrar och fyrakilos öringar. Och sen Rolf berättelserna om Alaska, där fanns det fiskar. Österdalälven var inget riktigt fiske. Det var "istället för". Frågan är om jag någonsin har haft ett så bra flugfiske som vi hade i Österdaläven i brytet av 70 och 80 - talet. Visst kom jag senare iväg till riktiga vatten, men då var ju också förväntningarna större. Riktigt så nöjd som jag var vid Brunsberg har jag sällan blivit. Tyvärr är det i dag där svårt att få en fisk på halvkilot. Frekko har helt enkelt visat mig ett nytt "istället för" - vatten. Låga förväntningar, trevliga fångster.

Jag fiskar sträckan ner till nacken. Det står fisk lite här och var. Provar att fiska blint med torrfluga trots att jag inte sett till ett enda vak. Harren stiger och tar. Vattnet är så klart att jag på korta kast kan se fiskarna skjuta fart från botten för att ta flugan. Frekko ropar att det är kaffe och korv. Jag vadar upp och går i skogskanten och finner en gammal kaffepanna. Sotig och buklig. Den står på övervuxen eldstad. Det finns även tillyxade bänkar och rostiga gamla spikar i träden. Det är en gammal lägerplats som inte besökts på många år. I ett stubbhål finns gamla bestick, verktyg och en Gevalia-burk. Kanske satt han här, Nils Färnström, bolmade på pipan och valde nymfer ur asken. Sen åkta han hem och skrev boken Krokar i Kaitum.

Frekko har lagt en harr i folie på brasan. Vi äter korv och dricker kaffe medan Kaitum rinner förbi. Harren blir som efterrätt. Vattnig och god.

Jag sträcker ut i gräset, ser att korparna åter har slagit sig ner i granarna på andra sidan. Skogen är fin. Trots att vi fiskar vägnära infinner sig den stora vilmarkskänslan. Vägarna är ju liksom dragna rakt genom själva vildmarken. Byarna ligger bara som små oaser i ett enormt område med oanade fiskemöjligheter. Landskapet domineras av Kaitums fjällurskog med vidsträckta barrskogar, våtmarker och fjällbjörksklädda lågfjäll. Här finns också flera stora fjällmyrar som hör till de fågelrikaste i Lappland med svanar, gäss, änder och vadarfåglar. Hela området är ett urgammalt samiskt land fullt av spår efter samiskt liv och renskötsel. Barrskogen i området är mycket gammal med beståndsålder på normalt 200-350 år. Plockhuggning har endast förekommit inom begränsade delar. Generellt dominerar granskogen i höjdlägen medan tallskogen tar över i sydsluttningarna. Skogen är till största del gles och luckig men kan i brantare sluttningar vara mer virkesrik. Inslaget av torrskog är stort på vissa ställen.

 

 

Frekko vadar ut och lägger en torrfluga typ Klink Hammer - som han också fått av Kalle Hedin från Hedemora - på en vakfri ström. Upp kommer en stor fisknos och flugan försvinner. Frekko lyfter spöt, sen får han springa. Det är en riktigt stor fisk och det höga vattnet och den hårda strömmen ger en dramatisk drill. Det tar lång tid innan vi får se vad det är för något. Ett tag så gissar vi på liten lax, en grills, men det är lite för tidigt på säsongen för lax. Men så får vi se fiskryggen bryta ytan ute i strömmen - guldbrunt med prickar. En skön stor öring. Landningen blir svår, videt står i vatten och fisken snurrar in bland grenar och rötter. Frekko fixar det. Solen går i moln och det börjar regna, ösa ner. Det märker vi inte. En öring på upp mot två kilo ligger och klipper med gälarna i strandgräset.

Kan en reportageresa bli bättre än så här? Jag tror knappast det.

 



 

 

 

 

 

 

 

Ett reportageminne del 1

Det är den 7 september 2009. Magnus Hammarström och jag fiskar i Mörrumsån. Jag har aldrig varit där förut. Mina resor har liksom alltid gått norr ut. Jag trivs bäst i grinig, murrig barrskog. Men nu ska jag göra Mörrumsån. Jag är orolig för att här ska vimla av sprättiga - ja... fisketyper. Även för Stockholmare finns det "sörlänningar". Jag kan ibland få lite dåliga reportagenerver. Och som alltid är tiden kort.

 

Ska sanningen fram så är det Magnus som guidar, fiskar och kämpar för att vi ska få den där öringen. Själv hänger jag på i flygande fläng med kameror, penna, block och min Zoom H4 inspelnings-device. Jag jobbar alltid med både anteckningar och intervju/minnes-inspelning. Hängslen, svångrem och skyddsväst. Två dagar har vi på oss. Och vi kämpar och fiskar överallt. Jag blir helt snurrig och vet nästan aldrig vart vi är. Ån visar upp sin finaste sida. Och Magnus är en av de absolut bästa fiskare som jag reportagejobbat med. Han vet vad det handlar om. Vi måste få den där fisken. Vi måste få bilderna. Magnus är också en av de bästa tvåhandskastare jag mött. Skulle kanske vara dött lopp med Lars "Munken" Munk. Men de har sinsemellan så otroligt olika stilar att en jämförelse inte låter sig göras.

Under Mörrumsreportaget minns jag hur Magnus står i Pool 17, strax ovanför stenbron. Septemberdagen är ljum och några tjejer i tunna, ljusa sommarklänningar passerar uppe på bron. Magnus får till ett fisbart 50 meterskast. Han vänder sig om mot mig och utbrister rent, ärligt och direkt från hjärtat:

- Nu blev de imponerade.

Jag tror inte det. Tjejerna visste nog inte ens vad vi höll på med. Töntiga fiskare. Men Magnus menar vad han säger. Så inne är han i sin fiskevärld just denna ljumma underbara septemberdag. Kanske den sista dagen för året då man kan skåda damer i tunna, ljusa sommarklänningar. Senare om kvällen åker vi uppöver till den plats där jag tar bilden med korna. Jag vet inte vart bilden är tagen. Men det var en magisk plats. Vi hade nästan hela ån för oss själva. De få andra vi möter är trevliga och bjudsamma - mina fördomar kommer på skam.

Och som så många gånger förr vann vi en reportageseger i sista stund. Sent om kvällen i kolmörker just innan jag måste åka hem mot Stockholm får Magnus en stor öring i pool 19 - jag tror i alla fall att det var där.

Jag fick mina bilder och min story.

 

 

 

Flisa eller bjälke i ögat?

Jag och brorsan Gålö Cup vår 2006

Förra inlägget ansågs av en del som bittert. Kanske det. Jag är nog både bitter och slut. Men jag är nog mest sur. Som en gisten sjunkstock från flottningstiden någonstans på Lögdeälvens botten. Fiskenätet i fiberkabeln är som en flodvåg av konstigheter. Man kan vissa svaga stunder tro att allt där ute är sanningen.

Jo, säger en del. Du behöver ju inte surfa och kolla. Gubbjävel. Nja - men det här är ju framtidens fakta- och underhållningskanal. Här födds de nya fiskekändisarna. Stjärnorna.

Jo, apropå bitter. Jag har skrivit fiske sen 1983. Både historier och fiskepolitik. Brorsan har jobbat som fiskerikonsulent sen 1983 - från södra Sverige till norra och sen till söder igen. Vi har på olika sätt jobbat för sportfisket och sett 100 tal laxräddare passerat, 100 älvräddare, 100 öringräddare o.s.v. Så mycket har de inte räddat, mest sitt kändisskap. Allt vevas runt ett varv till. Brorsan fick bort drivgarnsfisket efter lax på ett finurligt vis. Det är nog det största som hänt. Själv har jag väl mest stått för underhållning och viss information. Vi lyckades lite grand*. Och på den tiden fanns inte nätets möjligheter.

Men nu uppfattar gubben att många räddare är rädda, för i grund och botten tycks många ha (obs exempel) en MinnKota från Comstedt,s i röven.

Ska det va så? Jag vill ha ut mer. Människor med kunskap och ryggrad som vågar. Men då kan det gå åt helvete med både båt, redskap och kändisskapet. Men varför inte bara stå på - det är ju bara fiske.

Bitter - okej.

Men man blir lite trött när landets mäktigaste fiskeprofil idag leker zombie, cowboy, sjörövare. Och vår verkliga ledera och fiskepresident Stefan Nyström, på Sportfiskeförbundet, leker en märklig maktlek. Nu var jag jävligt onyanserad - men jag får skylla på januari månad - och att solen bara gör en titt-ut mellan höghusen. Och att man varit för länge i gebitet - som farsan skulle ha sagt. Gebitet... ja.

Chief engineering, brukade farsan också säga - han var stamanställd i flottan under kriget. Maskinare på kryssare och jagare. Och våra två chief engineering inom sportfisket (Falklind inom media och Stefan fiskepolitiskt) lever inte riktigt upp till sina löner.

Så är det bara.

Alla andra kan väl tramsa och göra sig till här ute för sitt kändisskap och sitt redskapsmärke eller ProStaff-team. Men på de här två ställs det helt andra krav. Stefan syns och hörs för lite - för han kan inte sportfisket och det skulle snabbt bli knas. Att de inte behöll Pär Lindberg på förbundet är en tokblunder - ett kollosalt misstag. På sikt skulle det gett förbundet en helt annan och kanske begripligare framtid, med stor vi-känsla.

Den andra, mediamakten Falklind, vill för mycket (och liksom vad?) och det blir också knas.

Ja, så är det bara.


*Ordet grand

Grand och grann

I äldre bibelöversättningar stod det i Matteusevangeliet 7:3 ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?” I den nya översättningen är grandet utbytt mot flisan. Det är möjligt att det bättre motsvarar grundtexten, fast lika slående blir inte motsatsen till bjälke. För en flisa kan variera i storlek, medan grand alltid är något mycket litet och obetydligt, ett stoftkorn bara. Det används i dag mest i överförd användning i stående uttryck som inte göra ett skapandes grand. Ofta uttalas det /grann/, och så skrivs det också för det mesta i ett annat uttryck, lite grann.