Going nuts

Jag hittade just nötknäpparen i ett skåp. Julen är över och jag har inte knäppt en enda nöt. Oacceptabelt! Imorgon ska jag tömma butikerna.

Problemlösare

På julavslutningen var det en flicka som tappade sitt stora pepparkakshjärta i golvet så att det lossnade en bit. Efter gråt och tandagnissel sade hennes mamma att de kunde försöka laga kakan med kristyr.

Då klev Pirum fram med ett konstruktivt förslag:
- Annars kan hon äta upp den.

Att skotta fram skiten

Jag började misstänka att det är dags att tömma avloppstanken. Det tog en stund att lokalisera den under snömassorna, men när jag väl fick upp locket fick jag misstanken bekräftad. Nu funderar jag lite över hur jag ska gå tillväga med beställningen för att lyckas tajma in en lämplig dag. Helst en dag när det inte snöar alls, men det tycks ju omöjligt. I andra hand en dag när jag överhuvudtaget är hemma och kan skotta åt slamsugaren.

Skitproblem.

Prövad

Det har varit slitit de senaste veckorna. Det började en onsdag med klass två-varning i hela Stockholmsområdet. Jag pulsade på bilvägen på morgonen och fann en buss som tog mig till stan, långsamt men säkert. Ett par timmar senare insåg jag att det inte gick att ta sig hem på samma sätt. Jag bestämde mig för att kasta mig i en taxi redan vid lunchtid för att försöka komma fram till mina barns förskola och skola innan läget skulle bli ännu värre. Dit kom jag, men inte längre. Min bil, som stod på pendelparkeringen sedan dagen innan, var totalt insnöad. Mina tre barn och jag promenerade ett par kilometer i snömassorna till vänner som bjöd oss på middag. Därefter tog vi taxi hem och möttes av lårhög snö och strömavbrott. Dessutom hade min mobil laddat ur och jag var lätt förtvivlad. När strömmen kom tillbaka strax efteråt snyftade jag lite.

Några dagar efter detta frös vattnet. Hela dagen var vi utan. Min snälle svåger lokaliserade proppen och stod med hårtork i kylan. Sedan gick inte rören ihop utan vattnet sprutade istället ut under huset. Lyckligtvis är grannen rörmokare och kunde rycka ut med nya rördelar.

Efter det har det bara fortsatt att snöa. Det faller ett par centimeter så gott som dagligen och jag skottar ryggen öm. Två gånger har jag fastnat med bilen. En gång så illa att jag fick åka buss med barnen och till slut stod med tårar i ögonen på förskolan. Då fick jag acceptera att ta hjälp av en snäll dagispappa som körde oss hem, drog loss bilen och skottade parkeringsplatsen.

Ibland undrar jag vad jag har gett mig in på. Arbetet var jag beredd på, men känslan av otillräcklighet och beroende är värre. Jag hoppas att jag glömmer den känslan när det blir vår.

Allt hade löst sig om det kom vatten ur kranen

Saker jag skulle vilja göra just nu:
- tvätta händerna
- vattna blommor
- diska
- spola i toaletten
- duscha
- dricka kaffe
- förbereda mat till 7-årskalaset
- starta en tvättmaskin med lakan

Storasyster upp i dagen

- Pirum, önskar du dig någonting särskilt i julklapp?
- Ja, en likadan bil som jag redan har.
- Vad är det för en bil?
- En orange.
- Ska du ha två sådana. Varför då?
- För då kan Päppel låna en.

Säga vad man vill om mina flickor, men särskilt giriga är de inte.

Högst på önskelistan

På måndag fyller Äppel år. Han konstaterade häromdagen att det var dags för snö. För det tycker han att det är självklart att det är på hans födelsedag.

Den lille uppfinnaren

Äppel tycker att folk i allmänhet är lite dåliga på att använda blinkers och klurade en morgon på en lösning. Först tänkte han att bilen automatiskt kunde blinka när föraren vred på ratten, men insåg sedan att det nog var i senaste laget. Då föreslog han en lösning där blinkersen var kopplad till en GPS. På så vis kunde man förprogrammera en rutt och bilen skulle då blinka när det var dags att svänga.

Jag ser tydliga binyttor med detta. Föraren skulle slippa att lyssna på en monoton röst eller titta på GPS:en under färd och kunde helt enkelt använda blinkandet som köranvisning.

Jag har närt tre slavar vid min barm

Äppel dukar, Päppel skalar morötter och Pirum skär falukorv.

Jag roddar spisen, men inom en inte alltför lång framtid tror jag att jag kan lägga mig på soffan medan barnen fixar middag.

Självinsikt

För ett tag sedan kom Äppel från fritids med en stor plastbit som ser ut att kunna komma från något fordon.
- Ska du ha med den hem? frågade jag.
- Vad ska du ha den till?
- Jag ska bygga något av den. Jag hittade den i skogen. Du ska förresten vara glad för att jag inte tog med något större. Det fanns till exempel en hel dammsugare.

Livlig fantasi

- Vad är det för märken du har på kinden, Äppel? Har du gjort illa dig?
- Det var Moltas som slog mig med en yxa.
- Jaha, du.
- Han hade en leksaksyxa med låtsasblod som han råkade rispa mig med.
- Menar du allvar?
- Nej.
- Vad hände då?
- Jag stod vid en vägg och petade mig i näsan. Sedan råkade jag skrapa mig på kinden med snoret.
- Ja, säkert.
- Neäh. Jag stod vid en vägg och några kastade knivar mot mig och en råkade nudda kinden.
- Oj då. Du, vad hände egentligen?
- Jag vet inte. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån.

Historien upprepar sig

Senaste gången Päppel var på simskolan betedde hon sig märkligt. Hon brukar längta efter att gå dit, men den här gången berättade simlärarna att hon bara hade stått och tittat och vägrat att delta i övningarna. Blyg som hon är hade hon heller inte yttrat ett ord.

Till mig sade hon efteråt att hon inte kunde simma för att hon hade så ont i fingret och pekade på ett minimalt sår. Jag tyckte att hon var i känsligaste laget och har ärligt talat gjort mig lite rolig på hennes bekostnad.

Det ångrade jag så fruktansvärt idag när hon klamrade sig fast och vägrade bli lämnad vid bassängen. Efter mycket lirkande gick hon med på att vara med om jag stannade vid bassängkanten. När det var dags att gå i poolen satt hon ändå kvar på mattan och grät. Till slut lyckades jag förstå att hon var så vansinnigt rädd för att doppa huvudet och heller inte vågade berätta det.

Jag har själv ett så tydligt minne från simskolan. Vi skulle doppa huvudet under en rockring och komma upp i mitten och sedan dyka ut igen. Jag var skräckslagen, men gjorde det ändå för att jag inte vågade annat.

Hur kunde jag missa tecknen på att hon är jag?

Syjunta

Päppel väver lite och Pirum håller sig sysselsatt med virknål och garn. Det ska bli en mössa, säger hon, en helt röd.

Jag funderade en stund på att sätta igång ett eget handarbetesprojekt, men nu har Pirum trasslat in handen i garnet så det är nog bäst jag fokuserar på att assistera.

Magin är bruten

Igår morse såg han mig inte förrän han var alldeles inpå och hälsade då med hörbar stämma.

Snart blir vi kanske tvungna växla ett par ord.

Lanternor och kalla tår

Idag är det lyktfest, först på förskolan och sedan på skolan. Det är ett fantastiskt påfund. Mitt i mörkaste november lyses sinnena upp av sjungande barn i lykttåg. Första året blev jag så rörd att jag fällde några tårar. Nu är jag lite mer härdad.

Det enda negativa med denna högtid är att det brukar vara ganska ruggigt att stå ute i flera timmar. Jag hoppas att jag är tillräckligt rustad med dubbla yllebyxor under kjolen, men kanske borde jag ha plockat fram fårskinnsstövlarna.

Högst levande

Idag har jag skrattat gott med bästa arbetskamraterna, fått trevliga sms, varit orolig för Äppel som låg sjuk på fritids och hämtades av farmor samt fly förbannad på en kollega som inte visat respekt för min tid. Dessutom har jag ätit en god middag, saknat ovan nämda sjukling och gosat med mina två döttrar i soffan.

Sammanfattningsvis en bra dag.

Jag vet var din brevlåda bor

Mina tidigare grannar har bett mig om kontaktuppgifter till köparna av vårt gamla hus.

Jag tycker inte att det borde vara så väldigt svårt att hitta dem.

Plocka svamp

Det här med att plocka svamp är ju ganska trevligt. Jag har alltid associerat begreppet med att tröstlöst leta efter de små rackarna. Sedan jag flyttade till mitt hus i skogen har jag dock gått ut och hämtat dem på samma sätt som jag plockar blåbär. Jag tar en liten sväng i de närmsta omgivningarna, sätter mig någonstans och plockar tills jag är nöjd.

Ett lågt pris att betala

Jag är inte vidare förtjust i badhus, men får jag chansen att hänga några extra timmar med två av mina fina ungar så tar jag gärna huttrande vid bassängkanten, blöta golv i omklädningsrummet och ekandet av barnskrik mellan kakelväggarna.

En liten pust av det förflutna

Imorse var jag med om en fantastiskt upplevelse. Jag mötte en gammal bekant på Kungsbron. Det var en kille som rörde sig i samma kretsar som jag under min studenttid. Vi hade ingen närmare relation utan sågs nog främst på blöta fester och har troligtvis aldrig utväxlat några djupare ord med varandra.

Nu såg jag honom alltså komma emot mig där på bron och hann tänka de vanliga tankarna om att titta åt ett annat håll för att slippa utbyta banala hälsningsfraser. Så blev det dock inte. Vi tittade varandra i ögonen och log brett när vi möttes. Ingen av oss saktade ner på stegen så det hela passerade på ett ögonblick, men det leendet inbegrep så mycket. Det var som att vi delade en stor hemlighet: där går du i din kostym och här är jag i min sidenklänning. Du kamouflerar dig bra i den stressade Stockholmsmiljön, men jag vet så mycket om dig som inte de andra människorna anar. Jag minns hur kul vi hade och vem du var innan du gick in i den här rollen. Jag känner dig och  folk runt omkring oss vet inte ens om att vi har ett gemensamt förflutet.

Det mötet var så starkt att jag fick gåshud och jag är glad att vi inte stannade och pratade. Det hade förstört allt.

Höjden av lyx

Jag har lyckats spontanbjuda in mig och mina tre barn på middag för andra kvällen i rad. Jag kan inte tänka mig någonting jag njuter av mer än att slippa middagsplanera, handla, laga mat och diska.

Det krävs inga extravaganser. Bjud mig på lite pasta med köttfärssås en måndagkväll och jag är din vän för evigt.

Here we go again

Päppel fyller år nästa vecka. Det enda hon har lyckats klämma fram till önskelistan är en studsmatta till dockorna. Gungställningen fick hon i julas.

Mormor försökte ganska ihärdigt:
- Du kanske vill ha någon ny skiva med musik?
- Näääeeeh.
- Kanske något spel?
- Näääeeeh.
- Några kläder? Eller nattlinne?
- Näääeeeh.
- En Barbiedocka?
- Hmmmmmmm. Ja.

Hon ser väl en möjlighet att komma undan till jul genom att önska sig mat och leksaker till Barbie.

Hur kommer det se ut efter 16-årsfesterna?

Äppel har varit på sjuårskalas.

1Q84

Jag är helt såld på Haruki Murakami och 1Q84 är inget undantag. När vi diskuterade boken i bokyllet var det inte bara jag som älskade den. Murakami har en fantastisk förmåga att röra sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet utan att det känns överdrivet eller långsökt. Känslan blir trollsk och drömlik. Han är också fenomenal på att skapa udda personligheter som trots att de är relativt spektakulära alltid känns trovärdiga och genuina.

I 1Q84 skildras ösom den unga kvinnan Aomame och den unge mannen Tengo. Deras liv tycks pågå parallellt utan att mötas, men ändå anar läsaren en koppling mellan de båda på just det sätt som jag gillar hur historierna vävs ihop i en bok.

Jag är glad att jag har ytterligare två böcker i trilogin att ta mig an.

Det är så logiskt alla fattar utom du

Jag skulle ju börja uppdatera bloggen med böcker jag har läst det senaste året. Häromdagen blev jag påmind om en hos Yllet. Jag läste Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo i vintras och blev ganska besviken. Kanske inte för att jag hade så stora förväntningar på en ungdomsbok som presenteras för 12-15 år, men för att jag hade så sjukt höga förväntningar på författaren. Jag har länge läst både en och två bloggar av henne och där levererar hon alltid!

I boken saknar jag det raka, självklara och träffande språk som hon alltid presenterar i sina inlägg. Jag tyckte att den saknade slagkraft och mest blev en småtöntig och förutsägbar kärlekshistoria, om jag ska säga min åsikt. Och det ska jag ju.

Helgplaner

Ikväll ska jag ha en kompis på middag med övernattning. Imorgon ska jag gå på krogen för första gången på länge. Resten av helgen planerar jag att klippa gräs, gräva i rabatterna och ställa i ordning trädgården för hösten, plocka undan utemöbler, sortera ut sommarkläder och gå igenom höst- och vinterplagg, montera lampor, organisera i gäststugan, storhandla samt cykla ett längre pass.

Det känns som att jag kommer att vara ganska trött på måndag morgon.

Fullärda

Äppel och jag försöker utröna vilken fröken han har i spanska.
- Jag har sett henne med tvåorna en gång, funderar han.
- Är det inte deras fröken då? undrar jag.
- Nej, inte den de brukar ha.
- Hon kanske bara har spanska. Då hade hon väl det med dem när du såg henne.
- Men de har inte spanska! De kan redan det. De hade ju det förra året.

Lantliga äventyr

Idag har jag blivit nypen av kräftor och stampad av en kalv.

Det tar jag gärna för att få äta nyfångade skaldjur och praktisera på bondgård.

Rapport från en 35-årsdag

Igår började jag dagen med att sjunga för mig själv tills Päppel och Pirum, som sov här, vaknade. När de hade kvicknat till undrade Pirum om jag inte skulle öppna mina paket.
- Vilka paket? undrade jag.
- Ska du inte ta fram dina paket? insisterade hon.

Senare på förmiddagen var jag med Äppel på hans upprop i första klass. Fröken avslöjade att ett av barnen fyllde år, men att de hade kommit överens om att fira honom dagen efter. Hon tyckte dock att hon skulle nämna det eftersom hon sedan berättade en anekdot om att hennes syster började skolan för 51 år sedan och var så besviken över att hennes mamma inte kunde följa med på uppropet på grund av att hon ägnade sig åt att föda just denna fröken. Det kändes smått absurt att stå i ett rum fullt med folk och sjunga födelsedagssången för någon annan på min egen födelsedag. Ännu märkligare blev det när jag fick höra att även ett småsyskon i rummet firade födelsedag. Hur är det möjligt att fyra personer som fyller år på samma dag hamnar i samma rum just den dagen?


Efter uppropet var barnen och jag och åt lunch tillsammans med några av de andra förstaklassfamiljerna. Därefter tog vi en sväng till strand och lekplats. Där berättade Päppel om större delen av familjens förehavanden och födelsedagsfiranden för en okänd man. Pirum berättade bara att hon var för liten för att gå på simskola, men tillräckligt stor för att äta godis.

Himmelsdalen

Ikväll ska jag på bokcirkel. Det påminner mig om att jag inte har recenserat några böcker här på evigheter. Jag ska försöka komma ikapp på den fronten. Om inte annat så för min egen skull. Det är kul att komma ihåg vad jag har läst och det jag inte har i huvudet får jag ha i bloggen.

Till den här gången har vi läst Himmelsdalen av Marie Hermansson. Det är en spännande och tvistad historia om Daniel som blir inbjuden att besöka sin tvillingbror Max på vad han tror är ett hem för att vila upp sig från utbrändhet. Väl där blir han övertalad att byta plats med sin bror som behöver komma iväg för att fixa pengar till lyxklinikens nota. Det visar sig snart att Daniel har blivit lurad. Max kommer inte tillbaka och Himmelsdalen är knappast den paradisiska plats som han trott. Han inser att han befinner sig i ett fängelse för svårt sjuka människor.

Boken tar flera vändningar. En del oväntade och raffinerade, andra mer väntade och förutsägbara och utan att avslöja slutet måste jag säga att jag hade hoppats på en mörkare upplösning. Även om in intrigen från början är spännande blir historien för banal, vilket även språket bidrar till.

Jag kan inte rekommendera boken till den som vill ha en storartad läsupplevelse, men däremot till den som vill ha lite spänning i hängmattan eller förströelse under höstens mörka soffkvällar.

Försöka duger II

- Jag fyller ju år på torsdag. Mest önskar jag mig snälla barn, men jag skulle också gärna vilja ha det lite fint här hemma på min födelsedag. Ni kanske kan plocka undan lite i ert rum sedan?
- Vi ska försöka, men vi får se om vi hinner. Nu ska vi leka, förklarar Päppel.

Försöka duger I

- Jag fyller ju år på torsdag. Mest av allt önskar jag mig snälla barn. Du, Äppel kan försöka sluta rycka och dra och slå i allting så att inga fler saker går sönder. Du, Päppel måste börja lyssna. Nu säger du hela tiden okej när jag till exempel ber dig sluta skrika eller leka vid matbordet, men sedan fortsätter du i alla fall. Du, Pirum kan äta din mat utan att jag behöver tjata.
- Men jag är ju så liten! svarar Pirum blixtsnabbt.

Tillbaka till verkligheten

Barnen har varit friska som nötkärnor hela sommaren. Efter knappt två veckor på förskolan är Äppel och Pirum jätteförkylda. Hur är det möjligt? De är i princip ute hela dagarna och går bara in för lunch och vila och då har de varit helt ensamma i gruppen.

Imorgon blir det alltså höstens första vab. Jag känner viss aversion mot att skriva höst, men är det vab så är det nog tusan höst.

Värdefulla stripor

I torsdags tog jag Pirum till frisören för att klippa av de tunna testar till page som konstant hänger i ansiktet och allt som oftast hamnar i maten. Det var tydligen ett mycket uppseendeväckande beslut.

När jag innan berättade om planerna för en kompis tyckte hon att det var lite väl drastiskt och till och med frisören undrade om vi inte bara skulle klippa upp håret så att det blev lite mer volym. Jag var dock bestämd. Att klippa upp håret skulle vare sig lösa problemet med hår i ansiktet eller med att försöka reda ut sovtovorna i nacken.

Både Pirum och jag var mycket nöjda efter klippningen. Hon är ännu finare när man ser hennes söta ansikte ordentligt. När jag lade upp en bild på facebook fick jag dock en fråga om varför hon fått denna frilla.

Varför inte? Vad är det som är så provocerande med en flicka med kort hår? Sitter hela könsidentiteten i håret? Hon är tre år. Vill hon ha långt hår när hon blir äldre får hon givetvis det. Just nu bryr hon sig dock inte nämnvärt om vare sig hår eller kön.

Oss sportfånar emellan

- Sverige vann handbollen igår, berättade Äppel.
- Jaså? Såg du på det? undrade jag.
- Ja.
- Vilka spelade de mot då?
- Jag tror att det var det där landet som låter ungefär som djungeln.

Två sätt att se på saken

- Vad högt golv det är här! utbrast Päppel när hon kom in i min farmor och farfars gamla stuga.
- Tycker du? sade jag lite frågande.
- Ja, jag når nästan upp till taket.

Två i en smäll?

Igår var Päppel och Pirum nere vid vägen och vinkade av gäster. På vägen upp skrek Pirum plötsligt som en stucken gris och några sekunder senare skrek Päppel lika högt när hon passerade samma ställe i trappan. När jag mötte upp dem kunde jag konstatera att de hade varsitt getingstick.

Idag har Päppel varit räddare än någonsin för flygfän. En geting som surrade i närheten vid middagstid gav upphov till ett våldsamt spekulerande.
- Jag tror att den kommer från samma bo nere i trappan, sade hon.
- Det är nog mamman eller pappan. Eller storasyster. Den ser ut som en tjej, tyckte hon.
- De bor många i ett bo. Det är inte bara en familj, upplyste jag.
- Nej, jag vet. Det är kusiner. Och kompisar och allt möjligt.

Skogens guld

Jag är värdelös på att hitta kantarellerer, men inte ens jag kan missa dem när de kan skådas direkt från vardagsrumsfönstret.

Objuden gäst

Jag trodde att någon av gästerna skojade med mig när det plötsligt saknades två kycklingfiléer på grillen. Så visade det sig att de hade sett en fiskmås passera precis över altanen och den ena biten återfanns ett par meter bort.

Jag får be Äppel bygga en fågelskrämma att ställa vid grillen.

En regnig dag i Sverige

Alla klagar på vädret, men jag måste faktiskt berätta att i min lilla del av landet har det varit fler dagar med grillning och shorts än med regn. Så här såg det till exempel ut igår trots att SMHI lovade mulet och skurar.

En blandning av sött och salt

Igår började jag dagen med att klicka hem en skir sidenkjol på rea och drog sedan på mig blåbyxorna och snickrade på trädkojan.

Livet bjuder friskt vissa dagar.

Vad nu?

Kan det regna här?

Det tar sig

Jag kan fortfarande inte sova en hel natt. Den mentala och fysiska stress jag har upplevt den senaste månaden är helt klart den värsta jag har upplevt i mitt liv. Jag har gått som på autopilot och har jag någon gång tillåtit mig att tänka en tanke fullt ut har tårarna börjat rinna. Det har varit så tungt och jag vill ju inte ens flytta!

Nu är alla saker transporterade från gamla huset till nya, kök och sovrum är uppackade och huset beboligt även om det står travar med kartonger i vardagsrummet. Dessutom har jag finaste vännerna som har åkt femtio mil för att finnas här och hjälpa till. Gamla huset är städat och om ett par timmar är det dags att lämna nycklarna.

Sedan hoppas jag kunna lägga mig en stund i solstolen och njuta av hur vackert det är här.

Delikat kartong

Jag letade tre varv efter kartong nummer 46 och började få smått panik. Nu har jag till slut hittat den och slipper gå med rumpan bar.

Tappat tempot

Hmmmm... det är visst fem dagar sedan jag skrev att jag främst hade kök, kläder och badrum kvar. Hur kommer det sig att de fortfarande är opackade?

Nog för att jag har firat lite midsommar, men jag har faktiskt packat en hel del också. Kan jag ha underskattat det lilla jobbet med hallen, uthusen och lite annat småplock?

Nymodigheter

Ni kan inte tro vilka moderna grejer det finns nuförtiden. Jag beställde något som kallas mobilt bredband och fick hem en liten magisk sticka. Jag satte den i datorn och behövde inte göra någon installation eller pyssla med inställningar alls. Den till och med öppnade webbläsaren åt mig.

/Sist med det senaste

Långresa

Midsommar firar vi i Jakobsberg. Det blir övernattning och när vi ändå är i krokarna tänker vi besöka vänner med nytt radhus på midsommardagen.

Det gäller att passa på när vi har tagit oss ända till andra sidan stan.

Heltidsjobb

Vattenfall säger att det är Boo energis elnät. Boo energi säger att det är Vattenfalls.

Banken hänvisar till mäklaren för lagfarten. Mäklaren hänvisar till banken.

Som om jag inte har annat att lägga min tid och energi på. Jag tror jag har kommit på en affärsidé. Det finns nog utrymme för en flyttkoordinator.

Statusuppdatering

Vad pågår? frågar ni.

Jo, tack. Värsta smärtan är borta, men foten är fortfarande så gott som förlamad.

Jag hinner dock inte oroa mig för det; jag fokuserar på att leverera en massa på jobbet innan den 28 juni och på att ha hela mitt bohag packat innan flyttfirman anländer den 29 juni.

Det är lite stressigt, kan man säga. Jag tror att jag har ganska mycket kvar att packa ned, men känner att jag har gjort de jobbigaste delarna: källaren, bokhyllorna och alla barnens prylar. Där behövdes mycket struktur, rensande och sorterande. Det krävs en del tankeverksamhet att packa lådor som blir något så när logiska att packa upp utan att de för den delen blir för tunga.

Nu har jag främst kök, kläder och badrum kvar. Det borde väl vara enklare att bara slänga ner?

Dagens tips

Om du är hemma mer än barnens andra förälder under deras första år och ni sparar på dagarna för att kunna ta ut dem när de blir lite större så se till att reglera antalet dagar emellan er då och då.

Du vet aldrig om du bryter från din partner i framtiden och då kan du stå utan dagar.

Det var bara det jag ville säga.

Vem vet när solen tittar fram igen?

Att släppa allt så fort solen tittar fram, smyga alldeles för tidigt från jobbet, strunta i tvätt och städning, dra igång grillen, dricka rosévin, sitta med ansiktet vänt mot solen och bara vägra att vara inomhus; är det inte väldigt svenskt?

Traditioner

En del förknippar avslutningstiden med jordgubbstårta och syrener.

Jag associerar den med kryckor.

Kontraster

För en vecka sedan var barnen och jag på Astrid Lindgrens värld. Det var högsommarvärme, glass, dammiga grusvägar, får och total lycka.

Nu spöregnar det, barnen är hos sin pappa i sex dygn och mitt diskbråck har återvänt med full kraft. Så mycket värre kan jag inte föreställa mig tillvaron.

Det är väl den här galna  bergochdalbanan som är livet, får man tänka.

I grevens tid

Jag var på fotvård i veckan. Så nu behöver jag inte svettas i converse längre.

Stora frågor

- Mamma, kommer Äppel dö före mig? undrar Päppel.
- Det kan man inte veta, svarar jag lite tveksamt osäker på vilket svar som är minst hemskt. Ni ska ju bli gamla först båda två.
- Men kommer Äppel bli vuxen först?
- Ja, det blir han.
- Då har vi två pappor.

Bristande självinsikt II

Äppel tjatar om att han vill sy och behöver tyg.
- Jag har inte så mycket tyger, suckar jag.
- Vad är det du ska sy egentligen?
- En kjol till dig.
- Eeeeeeh, jag är inte säker på att jag vill ha en kjol.
- Vad vill du ha då? Jag kan sy vad du vill.

Bristande självinsikt I

I fredags var jag med sexårsgruppen på studiebesök på flöjtfabriken i Järna. Det var fascinerande att se tillverkningens alla steg och häftigt att det fanns en maskin för varje moment. Processen var alltså både tidskrävande och komplex.

Ändå hann vi inte ens hem förrän Äppel deklarerade att han skulle bygga sin egen flöjtfabrik samma eftermiddag. Han tyckte nog inte att det kunde vara särskilt svårt och konstaterade att det skulle underlätta i framtiden när skolan inte behövde köpa flöjter från Järna utan kunde få dem direkt från honom.

Fler nattliga samtal

Pirum, i sin tur, fick riktigt spel mitt i natten och ropade:
- Jag vill itta på en olen!

Jag försökte hysha och lugna, men hon gav sig inte förrän jag lovade att hon skulle få sitta på den stolen. Litegrann oroade jag mig för vad hon skulle hålla mig ansvarig för idag, men det hela tycks vara glömt.

Tålamodsprövande

- Den här blir bara mindre och mindre, deklarerade Päppel inatt.
- Vilken? undrade jag yrvaket. Madrassen?
- Ja. Den krymper hela tiden. Jag är så trött på den!

Pippi och jag

- Mamma, vaffö haj du pjickaj? undrar Pirum och stirrar på mitt ansikte.
- Har jag? Äppel, är jag prickig?
- Ja, ganska.
- Men vadå? Typ rödprickig? Eller är det mat?
- Nej, sådana där... fräknar.

Hur ska jag någonsin vänja mig?

Jag sitter och lyssnar till en kör av tunga regelbundna andetag.

Hur mycket jag än försöker kan jag inte låta bli att tänka på att imorgon är det alldeles tyst igen.

En bil är en bil är en bil

Egentligen borde jag vara ute och ratta det här monstret. Eller åtminstone sitta och plugga in alla finesser med hjälp av instruktionsboken.

Jag kan verkligen inte uppbåda något intresse.

Nostalgi

Igår provkörde jag en dyr, fin bil. Med två av mina högstadiekompisar! Det kändes smått surrealistiskt.

Den ena träffar jag sporadiskt då han bor här i stan och eftersom han råkar vara ganska duktig på bilar bad jag honom om hjälp. Den andra var tillfälligt på besök och hamnade snudd på slumpmässigt i vår provkörning. Att hon dessutom var fnittrig efter lite alkoholintag gjorde bara saken än mer tokig.

Vi kastades tjugo år tillbaka i tiden och fnittrade och gastade högljutt. Det kändes i sanning mer som att vi hade fått låna en förälders bil och skulle på någon fest i en sommarstad än som att jag skulle köpa dyrgripen till mig och mina tre barn.

Ett möte mellan två helt olika epoker i livet. Det var så roligt att jag kommer leva på det länge. Kanske kan jag hålla kvar känslan genom att köpa bilen?

Göra sig lustig

Vid middagsbordet såg Pirum plötsligt pillemarisk ut.

- Igåj på dagis jåkade jag kalla Joanna föj bajskovv, sade hon.
Äppel började skratta och Päppel såg så där förstående och eftertänksam ut som bara hon kan.
- Hon råkade bara. Det var inte meningen. Då gör det ju inget. Eller hur? analyserade hon.
- Blev Johanna arg? undrade Äppel.
- Nej, svarade Pirum glatt.
- Hon sa baja: så fåj man inte säga, tillade hon med barsk röst och viftande pekfinger.

Äppel skrattade vidare och jag konstaterade att lilla Pirum håller på att ta en ordentlig plats i syskonskaran. Hon vet vad man ska säga och kan de sociala reglerna. Själva historien tror jag är ett rent påhitt, men det visar bara på hennes utvecklade konversationsförmåga.

Jag fick ett e-brev

Bästa kund,

Vi har tagit emot ert meddelande, dessvärre kan vi ej behandla det, e-mail adressen ni lämnat är felaktig.

Vi rekomenderar dig att på in på www.philips.se, och välja produktgrupp. Via "kontakt" (uppe till vänster) kan du skicka  din fråga till Philips.

Bästa hälsningar,
Philips Kundtjänst

Fylla på

Så här i efterhand känns det som att husköpet var den lätta delen. Nu måste jag skaffa bil, dammsugare och en hel massa andra grejer som kräver stora marknadsundersökningar och analyser.

Framförallt bilköpet ger mig hjärtklappning.

Hemlängtan

Det känns lättare nu. Jag kan tänka på att lämna mitt hem utan att få ett tryck över bröstet. Jag börjar faktiskt längta efter flytten i början av semestern.

Det ska bli härligt att få börja om med barnen på en plats som bara är vår. Vi ska bygga en trädkoja i sommar, hitta den bästa badplatsen i vår sjö och cykla på dammiga vägar som kommer vara en del av vårt nya liv. Vi ska skapa egna vanor och nya traditioner. Vi ska utforska skogen runt vårt hus och hitta svamp och bär och favoritutflyktsställen.

Jag ser fram emot att skapa minnen som mina barn ska bära med sig hela livet.

Vi borde kanske jobba på faunan

Päppel: - Mamma, kan vi leka gissa djuret?
Jag: - Okej. Jag börjar. Det här djuret är vaket på natten och äter gärna möss.
Päppel: - En räv.
Jag: - Nej.
Äppel: - En fågel.
Jag: - Nja. Nästan.
Pirum: - Nu jag säga!
Jag: - Ja, säg du.
Pirum: - En äs.
Jag: - Nej.
Äppel: - En katt.
Jag: - Nej.
Päppel: - En hund.
Jag: - Öh, nej.
Pirum: - En äs.
Jag: - Nej. Det är inte en häst.
Päppel: - En varg.
Jag: - Nej. Det säger hohoho.
Pirum: - En äs.
Jag: - Nej.
Äppel: - En uggla.
Jag: - Ja!!!
Pirum: - Nu jag säga. Det häj jujet ha fyja ben. Lång hals.
Äppel: - En giraff.
Pirum: - Nej.
Äppel: - En häst?
Pirum: - Nej. Säg en gubbe.
Äppel: - En gubbe?
Pirum: - Ja!

Könsbyte

Pirum håller sig plötsligt för snippan när hon kissar, vilket verkar lite opraktiskt.

- Du kan inte hålla där när du kissar. Då får du kiss på handen, säger jag.
- Ugo och Abian gö de, invänder hon.
- Jo, men de har ju snopp.
- Vaffö?
- De är pojkar.
- Jag ä ojke. Jag ska få en opp jag fyllej åj.
- Jaså. Av vem?
- Fammo.

Det våras

Jag har köpt ett fint hus i skogen och vårt nuvarande hem genererade mer pengar än vi vågade hoppas. Jag flyttar lagom till semestern och ser redan fram emot att kliva ut genom dubbeldörrarna till den soliga altanen en tidig julimorgon.

Igår hittade vi blåsippor på tomten och barnen sprang traditionsenligt barfota runt förskolan. Det är två vårtecken som knappast kan ignoreras.

Jag är så glad att det är fredag. I helgen ska jag vara ute i solen och bjuda mina barn på vårens första glass!

Mina nerver

Det budas friskt på vårt hus idag. Samtidigt har jag själv kastat mig in i en budgivning.

Jag är lika nervös varje gång telefonen plingar till. Har jag just gått plus eller måste jag hosta upp mer pengar?

Hemmablind

Det är inte ofta jag tänker på att vi har lysrör i taket. Både i köket och badrummet. Hur mysigt är det egentligen?

Hus och fru med renoveringsbehov

Ni kan nu hitta mitt hem på Hemnet. Sök på "ägare ingår".

Omfördelad

Jag har ju åkt skidor två gånger den senaste veckan. Vid båda tillfällena har jag liksom tappat balansen och satt mig på rumpan ett par gånger. Så har det inte varit tidigare.

Först tänkte jag att det var något med föret; väldigt halt och glatt på något sätt. Sedan insåg jag att jag nog har blivit mer baktung.

Så nu brottas jag med frågan om jag har blivit lättare kring magen eller tyngre kring baken.

Inte helt genomtänkt

Jag tänkte åka skidor imorgon bitti. Då är det positivt att det kommer lite mer snö just nu. Jag håller tummarna för att någon entusiast är ännu tidigare än jag och spårar.

Jag får nog också hålla tummarna för att det inte snöar allt för mycket. Då kanske jag inte hittar mina skidor som jag lade på marken bakom förskolan.

Hur gick det här till?

Notera antalet inlägg de senaste dagarna. Det verkar nästan som att jag har börjat blogga igen. Kanske vänder det redan?

Pengar som pengar

- Vi har fått en faktura på två miljoner kronor, säger projektadministratören till projektledaren.
- Vet du vad det är?
- Neäh, svarar han.
- Det där hör nog till förstudien. Vi skickar den till IT-staben.

Jag kan inte låta bli att undra om de inte bara kan betala ut ett par mille till mig också när de ändå är igång. Det skulle vara en bra grundplåt.

Långt paket som är svårt att gömma

Igår körde jag säsongens första skidmil. Som vanligt är jag helbiten och undrar varför jag inte har kämpat mer för att komma ut tidigare.

Nu ska jag pressa ut så mycket skidtid jag bara kan. Jag tror att jag ska kunna trolla in ett pass onsdag förmiddag. Problemet är bara att jag blev tvungen att ta skidorna via kontoret, så nu sitter jag här och väntar på att kollegorna ska droppa in med oroliga blickar.

På rätt kurs

Det har varit en fantastisk helg! Den inleddes med kalas hos barnens kusin på fredag kväll. Barnen blev hämtade på förskolan och själv behövde jag bara ta mig själv från jobbet till min syster.

Lördag morgon åkte Äppel till hockeyn. Tjejerna och jag for på suzukiträff. Päppel ska börja spela cello och jag får också vara med.

Sedan kom finaste vännerna och besökte mig i lilla stugan där jag bor ensam. Efter promenad och middag sov de kvar och stannade på frukost. Sedan blev det utflykt med husspaning och skidåkning. Därefter hade jag gjort mig förtjänt av en semla från det lokala kondiset.

Nu sitter jag nöjd i min stuga och känner att jag klarar mig bra, trots allt. Imorgon hämtar jag barnen och kramar dem lite extra.

Utvärdering

Jag är på utflykt för att testa väsentligheter i ett område som jag kanske skulle kunna tänka mig att bo i. Hur funkar det att ta sig dit med buss? Hur långt är det till närmsta badplats? Kan man ta skidorna över axeln och gå till spåret?

Det gäller att börja med de viktigaste frågorna.

Baglady

Mina kollegor har frågat om jag tänker flytta in på kontoret. Den här veckan har jag, förutom de väskor med kläder och prylar som jag numera släpar hit och dit, haft med mig en cello och två rejäla kassar med böcker.

Deras oro är inte helt obefogad eftersom jag snart riskerar att stå utan bostad, men just för tillfället har allt flyttats vidare.

Imorse kände jag ändå att det var säkrast att ställa ifrån mig barnvagnen och kassen med systersonens födelsedagspaket i kapprummet för att slippa höjda ögonbryn.

Uppåttjack

En och en halv timme lunch med kär vän.

Livet går vidare.

Det gör ont

Ni kanske undrar vad jag gör? För tillfället vabbar jag en del. Alla barnen har varit hemma ett tag med hosta och förkylning. Idag kom i alla fall de två äldsta iväg på barnkalas, men Pirum har lite ont i öronen och får stanna hemma imorgon också.

När barnen var borta passade vi på att träffa två olika mäklare för att diskutera försäljning av huset. Det känns helt overkligt. Jag som varit så lycklig över glaspartiet, de nya lyktstolparna, att gårdsplanen börjar bli fin och att vi har en så otroligt bra tvättstuga. Jag har verkligen svårt att förstå hur människor kan köpa hus, renovera och sälja. Själv älskar jag allt det som vi har åstadkommit både med och utan hantverkare.

Jag älskar det här huset. Och det här området. Vi har eliminerat en del av nackdelarna och till och med hittat en fläck med lite kvällssol. Det är här mina barn är födda och här de har sina traditioner. Jag grät när jag plockade undan julpyntet för sista gången och tänkte på hur glad Äppel hade varit när vi tog fram det och hur noggrann han var att placera varje sak där den brukade stå.

Jag vet att jag kommer att bli lycklig var som helst så länge jag har barnen med mig. Jag vet att vi kommer skapa nya traditioner och få ett ännu bättre liv. Just nu är det bara så svårt att föreställa sig.

Huvudet på spiken

Lilla Päppel beskriver sina känslor så att mammas hjärta blöder.

- Helst vill jag att både pappa och du ska bo här hela tiden. Men det går ju inte.
- Nej, svarar jag. Det skulle nog inte bli så bra. Vi skulle nog bara bråka.
- Vuxna bråkar inte, invänder hon.
- Jodå. Det kan de göra, erkänner jag.
- Vadå? Vuxna bebisar då eller?

Drömmar

Ett litet hus vid havet. Gammaldags, men i gott skick. Med goda kommunikationer runt knuten. Ett stenkast från huvudstaden och inte särskilt dyrt.

Ska det vara så svårt att hitta?

Mitt veckoslut i klockslag (urval)

Fredag
05:42 Jag styr mot Trysil i en Renault Clio packad med en resväska, tre pulkor, tre hjälmar, tre stjärtlappar, två par skidor, två par stavar, tre skitiga overaller, en massa mat och tre barn.
06:08 Pirum kräks.
06:56 Pirum kräks.
07:38 Pirum kräks.
08:48 Pirum somnar.
10:46 Pirum vaknar.
10:47 Pirum får ett äpple.
10:48 Pirum kräks.
11:01 Jag bestämmer mig för att inte stanna för lunch på grund av Pirums hysteriska åksjuka.
11:16 Pirum kräks.
11:36 Pirum kräks. Eller spottar som Päppel säger. Inte mycket att få upp där.
11:44 Jag konstaterar att vi har en mycket god stämning i bilen och att resan går galant, trots att jag också kan se det ironiska i min positiva tanke.
12:39 Framme vid destination.
13:22 Enkel lunch intas.
14:05 Ut för snölek.
17:10 Värdfamiljen tas emot med middag.
18:12 Pirum kräks.
18:13 Jag börjar misstänka att det inte handlar om åksjuka.

Lördag
10:02 Vi beger oss ut för härlig snölek. Alla är glada och friska.
12:45 Vi äter lunch.
13:07 Jag tvingar en lite medtagen Pirum att sova middag.
14:48 Dags för dagens andra utepass.
17:30 Tacomiddag.
18:40 Jag kräks.
18:55 Päppel kräks.
19:25 Päppel somnar i soffan.
20:20 Jag går och lägger mig med alla barnen.
20:52 Vi vaknar av att Päppel kräks i sängen.
20:53 Jag kräks i en hink.
21:05 Vi somnar om.
21:10 Vi vaknar av att Äppel kräks i sängen.
21:32 Vi somnar om.
21:57 Vi vaknar av att Äppel kräks i sängen.
22:40 Vi somnar om.
23:10 Vi vaknar av att Äppel hulkar och jag hinner få fram hinken.
23:49 Vi vaknar av att Äppel hulkar och jag hinner få fram hinken.

Söndag
10:20 Mina pigga barn går ut och åker pulka med värdfamiljen. Själv sover jag ett par timmar.
14:35 Lite utelek innan vi vinkar farväl av våra hjältar som har tvättat och sanerat halva natten och underhållit barnen hela dagen.
18:50 Jag och barnen somnar för natten.
06:20 Vi sätter oss i bilen för hemfärd.
13:30 Vi anländer destination hemma. Jag konstaterar att jag har tre underbara barn som hållit humöret uppe hela resan och att vi har haft en härlig roadtrip.

Sammanfattning
En härlig vinterhelg och två mycket smidiga bilresor om man bortser från några smärre incidenter.

Så går ett år ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

2011 var ett tungt år. Jag fick en tankeställare kring min reumatiska sjukdom; en lungsjukdom som jag inte har funderat så mycket över eftersom den hållits i schack med mediciner. Under förra året försökte läkaren att fasa ut de mediciner jag ätit länge. Det blev ett försök som gjorde det tydligt att sjukdomen bara låg och väntade på att få en ny chans att härja fritt. Jag fick nya mediciner som knäckte min lever och sedan i maj äter jag ytterligare en sort som begränsar mitt liv och som vi ännu inte vet om den verkligen hjälper.

I början av juni rasade min kropp ännu litegrann. Jag fick helt oväntat två diskbråck. Det blev en ovisshet och en lång sommar där jag kände mig än mer begränsad av min kropp. Jag har inte längre ont och jag har förlikat med att jag inte har full rörlighet och känsel i vänster fot. Samtidigt är jag lite rädd för vad som händer härnäst.

I augusti bestämde maken och jag oss för att separera. Det gemensamma livet har varit jobbigt länge. Beslutet var lite av en lättnad, men ändå blev själva verkställandet såklart fruktansvärt jobbigt. Sedan slutet av oktober turas vi om att bo i vår gemensamma villa med barnen. Jag är alltigenom lycklig när jag är där medan de dagar jag är ensam i en hyrd stuga känns som att jag gör våld på mig själv. Jag har aldrig haft någon önskan om mer egentid. Att ha barnen omkring mig är självklart och nödvändigt för mig.

Jag ser att ni är många som troget tittar in här trots att jag har blivit så dålig på att skriva. Jag är verkligen glad för det, men känner att det är svårt att hitta de där ögonblicken av glädje som jag vill förmedla. De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det symboliska i att det är nytt år nu. Dessvärre vet jag att det är en lång väg kvar innan kurvan pekar uppåt. 2012 kommer inte att bli mitt lyckligaste år som helhet, men det kommer säkert sluta långt mycket bättre än det börjar.

Nu vet ni i iallafall hur det ligger till. Kanske kan den vetskapen göra att jag kan skriva lite friare utan att känna mig pressad att prestera enbart roliga inlägg.

Kompensation

Jag hittade en riktig mördarbacke. Brant och obehagligt lång.

Jag sprang upp för den sex gånger innan jag tillät mig en normal joggingtur.

Tur jag inte satte upp några nyårslöften

Idag har jag ätit säsongens första semla.

Ja ja, alldeles för tidigt. Jag vet. Jag hann i alla fall slänga ut julgranen.